EU kommissionens ordförande Juncker höll i veckan sitt linjetal om Unionens framtid. Som utgångspunkt använde Juncker den vitbok som kommissionen publicerade i våras. Den innehåller flera linjedragningar som leder EU i en utveckling mot en federalstat. Ett ämne som diskuterats för lite i Finland. Istället har vi en svartvit diskussion. Antingen är man villkorslöst för ett forsatt EU medlemsskap, eller så förespråkar man ett utträde ur EU. Båda alternativen är dåliga för Finland.
På torsdagens frågetimme lyftes ärendet till diskussion. Eftersom Finlands EU linje för tillfället verkar otydlig, riktade jag ett antal frågor till regeringen. Junckers tal innehöll nämligen flera element som siktar mot en federalstat. I praktiken skulle det leda till att EU får en större budget, mera makt över medlemsstaternas nationella budget, ett större solidariskt ansvar för ekonomin, en harmonisering av företagsbeskattningen och mervärdesskatterna. Juncker förespråkade också ett gemensamt EU försvar. Han lyfte fram behovet av en EU president med större makt. EU skutan skulle enligt Juncker ha behov av en stark kapten som styr rodret. Vad innebär det för Finland? Kan regeringen godta förslagen, som innebär ett större ekonomiskt ansvar för Finlands del. Hur mycket växer vår nettobetalningsandel efter att Brexit verkställs osv.?
Statsministern, som samtidigt svarade på Sannfinländarnas frågor, sa att denna regering har åtminstone inga planer på ett EU-utträde. Enligt Sipilä godkänner regeringen inte heller ett utvidgat ekonomiskt ansvar. Ett onödigt kort svar på komplicerade frågor. För att avleda uppmärksamheten från mina frågor övergick en del ledamöter att lyfta fram det positiva, gällande omröstning där skogsindustrins linje vann, när EU parlamentet röstade om beräkningssättet för kolsänkorna. Jag instämmer. Det var en ytterst positiv nyhet. Regeringen med minister Tiilikainen i spetsen har gjort ett bra jobb men i rättvisans namn kunde man ha nämnt att det vinnande kompromissförslaget lades fram av Nils Torvalds. Som tillsammans med flera finländska kolleger lobbade i sina grupper.
I motsats till Sannfinländarna, anser KD att Finland ska verka inom EU. Samtidigt anser vi att det är nu kampen går om EU:s framtida utveckling. Därför bör Finlands linje förtydligas. Vad vill vi med EU?
Istället för att ta itu med EU:s problem väljer EU kommissionen att gå in för en institutionell diskussion. Högtflygande visioner, som siktar mot en federalstat, löser inga problem. Kommissionen borde istället ta sitt ansvar som fördragens väktare. Mest ändamålsenligt är att jobba utgående från nuvarande grundavtal och utveckla samarbetet, när det gäller både ekonomin och bekämpningen av terrorismen. Agera starkt för att genomföra lagstiftningen av den inre marknaden. Sätt fokus på det som är gemensamt, i stället för att gå dessa institutionella diskussioner, som både Juncker och Frankrikes president Macron satsar sitt krut på.

Peter Östman
Kansanedustaja – Riksdagsledamot – MP

Hur kan ett problem vara så svårt att lösa? Alltså problemet med skarven. Den frågan ställer sig idag tiotusentals invånare längs med kusten. Det undrar också jag. Det har hållits otaliga möten. Problemet har ältats i otaliga arbetsgrupper. Jag och flera kolleger i jord- och skogsbruksustkottet har fått in skrivningar om åtgärder mot skarvproblemet, när utskottet gjort utlåtanden som bl.a. gällt kustfisket. Utan att det lett till resultat.
Det går inte att skylla på EU-direktivet. Nyligen beslutade Länsstyrelsen i Västerbotten, Sverige, att bevilja skyddsjakt på 150 skarvar i Umeå och Nordmaling. Där tog det endast två veckor att få ett beslut med motiveringen att skyddsjakt är den lämpligaste lösningen mot de problem skarven orsakar yrkesfisket.

Liknande beslut i Österbotten kan ta över ett år att behandlas. Ett prejudikat från Högsta förvaltningsdomstolen i Finland från 2014 innebär att naturresursinstitutet Luke i Helsingfors måste höras i samtliga fall, något som förlänger behandlingstiden. All denna fars medan skarvstammen fortsätter att växa. Det vill säga problemet växer. För 12 år sedan fanns det cirka 3000 häckande par. I fjol var antalet över 25000. I år finns det det risk att totalantalet skarvar överstiger 130 000 individer.
I EU skyddas storskarvarna och dess underarter genom direktiv. Men vid skyddet av mellanskarven Sinensis verkar det som om biodiversiteten gällande andra arter har fallit i glömska. Det finns nämligen möjlighet till undantag. Men trots kommissionens riktlinjer om undantag enligt artikel 9 i fågeldirektivet, har klausulen tolkats på olika sätt av medlemsstaterna, vilket har lett till rättslig oklarhet och inkonsekvens. I Finland väntar skarvproblematiken ännu på en för alla drabbade parter tillfredsställande lösning. Att Finland därtill vidhåller den strängaste tolkningen i hela Europa av fågeldirektivet är anmärkningsvärt. I sitt svar E-011387/2015 svarar Kommissionär Karmenu Vella på Nils Torvalds spörsmål om skarven borde överföras till bilaga II i fågeldirektivet så här: ”Eftersom medlemsstaterna redan fullt ut kan använda de möjligheter för undantag för att hantera konflikter mellan skarvar och fiske som finns, finns ingen anledning att skarvar ska omfattas av bilaga II till fågeldirektivet. Konflikter mellan skarvar och fiske hanteras bäst genom att använda direktivets möjligheter till undantag. Kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att använda denna flexibilitet i direktivet.”

Ett undantag från direktivet som man i både Danmark och Sverige tycks klara av att använda sig av. Vi lyder ju under samma EU- lagar och direktiv som i våra grannländer. Miljöministern Kimmo Tiilikainen hävdar att skrämseltaktiken är den bästa åtgärden. Det fungerar inte.

Det hjälper inte i förlängningen att skrämma skarven från en plats till en annan. Skrämsel flyttar problemet till nya ställen och skarvarna söker sig till ställen där det finns goda fiskevatten. Med det så ödslar man tid medan problemet växer. Nu vet vi vad som hänt. Skarvarna flyttar mera norrut och landar någon annanstans. Det bästa sättet att decimera skarvbeståndet är att både idka skyddsjakt och pricka eller olja ägg. Detta förutsätter att myndigheterna löser problemet utgående från de möjligheter direktivundantaget ger. Myndighetspersoner är anställda för att tjäna medborgarna. Att lösa problem istället för att skapa problem.

”Mitt politiska hem har brunnit ner”. Så sa många av de som beslöt lämna sitt politiska hem efter sannfinländarnas partidag i Jyväskylä.

Då ett hem byggs behövs en arkitekt, en byggare och en husvärd. När det sannfinländska hemmet byggts, så har utrikesminister Soini fungerat i alla dessa tre roller. Bygget har under de 20 åren utvidgats i flera etapper. Husvärden har vart fjärde år bjudit in till hemfester. (Valår) Hemmet och familjen har fått många nya medlemmar. Farten vid hemfesterna har ibland varit hög.

Jag önskar ställa en fråga till er ministrar, vars politiska hem nu brunnit: märkte ni inte i något skede att brandvarnarna redan länge alarmerat? Tänkte ni inte heller på att installera sektionerande branddörrar för att hindra elden att sprida sig till andra delar av huset och för att förhindra en totalförstörelse? Och ännu en fråga: funderade ni i något skede på att installera säkerhetslås för att förhindra den finländska motståndsfronten (suomen vastarintaliike) att stjäla ur ert hem?
Minister Terho tyckte att frågorna var berättigade men medgav att han inte hade något bra svar på frågorna.

Tre veckor före sannfinländarnas partidag verkade det luta åt att Halla-Aho vinner ordförandevalet. Rykten började gå. Flera kolleger talade i korridorerna om en alternativ strategi. Regeringen spricker och fylls ut med sfp och kristdemokraterna. I början tog jag det som ett skämt. Efter att flera journalister ställt frågan hur vi ställer oss till en regeringsmedverkan började jag inse att endera fanns det belägg för ryktet om den alternativa strategin, eller så ville någon provocera oss. Jag valde att ligga lågt. Statsministern hade nämligen inte framställt någon officiell förfrågan om regeringsmedverkan till oss.

Efter att ordförandevalet klarnat på lördag kväll och sfp i median uttalat att de har beredskap att förhandla fick jag påtryckningar inom partiet, att också kristdemokraterna bör gå ut med samma budskap. Jag valde att vänta med beskedet. Av flera orsaker. Timo Soinis kommentarer på lördag kväll, att han tänker stanna kvar på utrikesministerposten, stärkte mina misstankar om att det fanns en annan plan. Den andra orsaken var tystnaden från statsministerns parti. Ingen hade kontaktat oss. Trots det kablades det ut i flera medier att kd och sfp kunde vara möjliga regeringskumpaner. Visst är kd redo att bära ansvar om vi behövs för nationens välbefinnande. Men en eventuell regeringsmedverkan skall gå via förhandlingar. Vi skulle naturligtvis ha velat omförhandla bl.a. alkohollagstiftningen och sote-lagstiftningen.

Mönstret i regeringskrisen påminde om läget för knappt två år sedan, när sfp och kd användes som spelbrickor då centern och samlingspartiet stred internt om sote-lösningarna. Jag ville inte att vår riksdagsgrupp skulle hamna i samma situation denna gång. På söndag kväll ringde statsministern en lägesrapport till alla oppositionsledare. Men ännu var det inget tal om någon sonderingsrunda. På tisdag morgon höll vi för säkerhets skull ett extra gruppmöte. Vi beslöt dock att vi gör ingenting förrän vi på kvällen hör statsministern och ifall det blir en regeringssondering. Resultatet fick vi på kvällen vid Villa Bjälbo. Centern och samlingspartiet fortsätter i regeringen tillsammans med tjugo tidigare sannfinländare. Pragmatiskt sett kanske en bra lösning på krisen. På kort sikt ger det kontinuitet i beslutsprocesserna och torde gynna den ekonomiska tillväxt som äntligen tagit fart. Frågan är vad som blir priset för denna manöver. Jag gissar att samlingspartiet, som av regeringskumpanerna visat mest missnöje med lösningen, kommer att mäta ut allt vad de förmår i situationen. Att en grupp med tjugo ledamöter får behålla fem ministrar har sitt pris. Jag gissar att centern tvingas betala genom att godta liberaliseringen av alkohollagstiftningen. Den andra prislappen kommer kanske i sote-reformen. I förlängningen finns det en tredje prislapp. En halv miljon väljare som gett sin röst åt Soinis parti, sannfinländarna, måste känna sig grundlurade. Och det leder till ett ökat politikerförakt.

Kristdemokraterna gjorde ett bra resultat i kommunalvalet. Vi ökade vårt understöd från 3,7% till 4,1 % och fick sammanlagt 105 551 röster. En ökning av rösterna med 12 294. KD fick 316 kommunfullmäktigeledamöter, vilket är 16 flera än senaste kommunalval. Ett anmärkningsvärt resultat med beaktande av verkställda kommunsammanslagningar, i kombination med ett minskat antal fullmäktigeplatser i flera kommuner. På riksplanet var det endast kd, gröna och vänsterförbundet som erhöll flera fullmäktigeplatser. De fyra stora partierna förlorade sammanlagt nästan 1000 mandat. Även svenska folkpartiet förlorade 9 mandat, trots att partiet ökade sitt understöd med 0,2%.

I Vasa valkrets fick Kristdemokraterna mest röster någonsin i partiets historia med nästan 15 000 röster. Det är över 1000 röster mera än valet 2012. Det var även ca 600 röster flera än det gamla rekordet från kommunalvalet 2008. Det gav oss 2 tilläggsmandat. Ett anmärkningsvärt resultat med tanke på att det också i Vasa valkrets skett kommunsammanslagningar i kombination med minskade fullmäktigeplatser. Centern, samlingspartiet, sannfinländarna och socialdemokraterna tappade sammanlagt 106 mandat enbart i Vasa valkrets.

Trots framgången med ökat understöd och tilläggsmandat så backade kd på vissa orter. Förlusterna kom i Vasa regionen och i de svenskspråkiga kustkommunerna i den södra delen av Österbottens landskap. Orsaken till minskningen är en något svagare kandidatrekrytering i vissa kommuner, i kombination med att jourfrågan blev en av de större kommunalvalsfrågorna. Trots att KD:s alla riksdagsledamöter röstat för en omfattande jourverksamhet vid Vasa Centralsjukhus, kom inte vår åsikt tillräckligt tydligt fram för väljarna.

Den kommande kommunalvalsperioden kommer att vara utmanande. Sote reformen är ännu inte i mål. Det kommer att krävas stora ansträngningar, både på regional och riksnivå förrän reformen verkställs. KD har haft en pragmatisk inställning till de pågående reformerna. Vi tror att valfriheten i sig är en bra sak, men vi tvivlar på att den verkställs så att den betjänar medborgarna jämlikt i hela landet. Vi förstår inte heller behovet av att koppla ihop social- och hälsovården med landskapen. Efter att valresultatet klarnat känner jag en personlig lättnad. KD:s valframgång bevisar att väljarna uppskattar vår konstruktiva oppositionspolitik. Jag tackar för visat förtroende och fortsätter arbetet för kommuninvånarnas bästa.

Senaste vecaks torsdag fördes remissdebatten gällande medborgarinitiativet som syftar till att legalisera eutanasi. På grund av en arbetsresa var jag tvungen att följa med debatten via median. Aktiv dödshjälp innebär att man med aktiv handling avsiktligt påskyndar döden i relation till grundtillståndet dvs. skadan eller sjukdomen. Vanligen sker detta genom att administrera höga doser morfin, barbiturater eller en så kallad cocktailpåse.
Som främsta argument för legalisering av aktiv dödshjälp, framförde förespråkarna individens rätt att själv välja, samt ”rätten till ett värdigt liv”. Enligt rikssvenska Etik- och ansvarsrådet kan en legalisering av dödshjälp innebära en risk att vissa patienter skulle pressas till självmord. De Handikappades Riksförbund har också påpekat att dödshjälp urholkar människovärdet.
Enligt den kristna mänskosynen är utgångspunkten att allt liv är okränkbart. En legalisering av aktiv dödshjälp skulle stå i strid med läkarkårens etiska regler. En majoritet av läkarkåren motsätter sig eutanasi. Läkarnas strävar ju i sin yrkesutövning att tjäna sina medmänniskor, att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom, samt att bota sjuka och lindra plågor.
Medicinalvården skulle, ifall eutanasin legaliseras, tvingas fatta beslut om att förkorta livet för någon människa. Undertecknad vill inte vara med om en sådan utveckling. Smärta och sorg är en del av livet. Vården kan idag, tack vare modern medicin och smärtstillande medel, erbjuda en värdig vård ända in i livets slutskede. Den kristdemokratiska riksdagsgruppen delar min syn. Enligt Lännen Medias undersökning är den Kristdemokratiska gruppen den enda riksdagsgruppen som enhälligt motsätter sig en legalisering av eutanasin.
Vår riksdagsgrupp har lämnat in en lagmotion som syftar till en förbättring av den palliativa vården i livets slutskede. Päivi Räsänen, som själv har läkarbakgrund, ansåg att eutanasifrågan är en så pass fundamental fråga när det gäller mänskans rätt till livet, att initiativet bör skickas både till grundlagsutskottet och lagutskottet för en grundlig behandling.

Regeringens förslag på att införa skatt på båtar och motorcyklar skulle vara en olönsam affär för alla parter.

Skatten skulle:
1. inte inbringa de intäkter som regeringen önskat och kalkylerat med.
2. drabba sysselsättningen på ett negativt sätt. Både båtindustrin och affärsverksamheten för motorcyklar sysselsätter tusentals mänskor.
3. vara orättvis i proportion till nyttan. Båt och motorcykel användarna betalar bränsleskatter och mervärdesskatt.
4. drabba både serviceföretag och företag inom turismen.
5. skapa större byråkrati.

Användande av båt- och motorcykel är en sund fritidssysselsättning för många finländare. Därför kommer jag i riksdagens skattedelegation att verka för att denna skatt inte förverkligas.

Jag är inte nöjd med de förslag som finansministeriets arbetsgrupp presenterat gällande dividend- och företagsbeskattningen. Arbetsgruppens slutledning var att den finländska företagsbeskattningen inte behöver ändras. Enligt arbetsgruppen är förtagsbeskattningen tillräckligt konkurrenskraftigt. I samma andetag presenterar arbetsgruppen ändå förändringar till beskattningen av dividend- och förvärvsinkomster. Man kan fråga sig vad arbetsgruppen tänkt när det konstaterar att inget behöver göras. Har månne världen blivit färdig? Frågar man företagarna får man en annan bild.
Arbetsgruppen konstaterar vidare att vår nuvarande dividendbeskattning inte uppmuntrar till tillväxt. Påståendet är befängt. Den nuvarande modellen syftar till att lindra dubbelbeskattningen. Det uppmuntrar även de små- och medelstora företagen att stärka det egna kapitalet. Därför bör man på inga villkor röra dividendbeskattningssystemet. Arbetsgruppens tankar är en stor besvikelse för mig. KD har förespråkat sådana ändringar i beskattningen, som skulle sporra till en bättre sysselsättning och tillväxt. Som det nu ser ut förverkligas inte målsättningen under den här regeringsperioden. Jag ifrågasätter arbetsgruppens sammansättning och om den rätta sakkunskapen om företagandet funnits med.
Arbetsgruppen sätter tummen ned för de sporrande beskattningssystem som ex. Sverige och Estland har. För mindre aktiebolag skulle ett sporrande beskattningssystem öka intresset till att investera också efter lågkonjunkturen. Det skulle också bidra till att få nationalekonomin att repa sig och påverka sysselsättningen. Just därför skulle vi i nuläget vara bejänta av reformer som förbättrar konkurrenskraften och sysselsättningen.

Årets riksmöte öppnades på torsdagen i Finlandiahuset. Den gångna höstens politiska debattklimat berördes i både presidentens och talmannens tal. Det var säkert nödvändigt med anledning av den hetsjakt som bl.a.statsministern utsatts för angående Terrafame beslutet. Speciellt på de sociala medierna har debatten spårat ur. Presidenten noterade också fenomenet i sitt tal. Niinistö sade bl.a. att de sociala medierna, såväl som massmedierna – vi alla – lever i stunden, som redan i nästa stund förvandlas av följande nyhet.
När jag själv strax före julen följde med nyhetsflödet, vissa dagar timme för timme, noterade jag hur en felaktig nyhet, som publicerats på morgonen, sedan korrigerades under dagens lopp. Ändå blev morgonens felaktiga nyhetsrapportering till den sanning som merparten av medierna och folket tog till sig. Jag är förvånad och besviken över att också medierna medverkar till näthat genom att fortfarande tillåta anonyma kommentarer som inte är av denna världen.
Som företrädare för oppositionen har vi rätt och skyldighet att utmana regeringen och ministrarna när vi har annan åsikt. Och visst har medierna en viktig roll att granska makthavarnas förehavanden. Samtidigt har vi som oppositionspolitiker, i likhet med median, ett stort ansvar i vilken riktning folkopinionen utvecklas. Bygger vi eller river vi ner.
President Niinistö gav ett gott råd. För oss som företräder folket är det viktigt att hålla huvudet kallt, att ibland sansa oss en stund och beakta helheten. Vi måste visa att vi uppskattar vårt arbete, men att vi också uppskattar det arbete som görs av dem som tänker på ett annat sätt än vi själva. Detta ger finländarna en signal om stabilitet.
Under mina första år i politiken gjorde även jag fula övertramp. Så sent som för tio år sedan fick jag en ordentlig bakläxa. Jag gav mig in i en debatt som gällde dåvarande statsminister Vanhanen. Han beskylldes för mottagande av muta i samband med sitt egnahemsbygge. Min numera hädangångne far hade läst mitt debattinlägg. Tidigt på morgonen ringde han och frågade; hördu pojke, vad håller du på med? För det första, sade han, ska du aldrig angripa någon personligen. För det andra ska du ta reda på fakta förrän du skriver. Det var en nödvändig bakläxa för mig. Senare visade det sig att det inte fanns bevis för misstankarna mot Vanhanen. Efter denna händelse har jag försökt stava på den hemläxa som jag fick av min då nästan 90 årige far.
Talman Lohelas ord till oss på riksmötet är värda att begrunda. Hon uppmanade oss att vara uppmärksamma och artiga mot alla människor – gamla och unga, fattiga och rika. Den rätta älskvärdheten kommer av ett gott hjärta, som glömmer sig självt och endast tänker på att göra livet lätt för andra. Och för ett sådant hjärta finns ingen skillnad mellan människor. Detta lämpar sig väl som rättesnöre för varje finländare.