Starköl i matbutiken är inte räddningen för Finland

Inför riksdagsvalet hade medborgarna stora förväntningar på att Finland skulle fås i skick. Detta skulle uppnås genom att byta ut makthavarna. Man ville ha en regering som i snabb takt fattar beslut. Och gör beslut som lämnats ogjorda. Listan på uppgifter var lång. Konkurrenskraften måste fås i skick. Det måste rensas i byråkratin. Sote-reformen måste fås i mål. Dessa målsättningarna är goda och och värda att sträva efter.

Regeringen har nu suttit ett år vid makten. Många bollar är ännu i luften. Sote-reformen är fortfarande inte i mål och näringslivet väntar febrilt på att samhällsfördraget skall ge den konkurrensförbättrande effekt som utlovats. Under olika årtionden har flera regeringar verkställt ny lagstiftning och nya normer som försvårat vardagen för både företag och privata. Medborgarna och framförallt näringslivet förväntar sig minskad byråkrati.

Jag försvarar många av de åtgärder regeringen försöker driva igenom. Det senaste förslaget, som lyder under det så kallade avregleringstalkot, har jag dock ingen förståelse för. Jag tänker då på de nya alkoholpolitiska linjedragningarna.

Vad sägs om följande förslag. Starkölen, dvs fyrans öl, får härefter säljas i matbutikerna. Starkare long drinks ska också få säljas i matbutikerna. Alko-affärerna får förlänga sina öppettider till klockan 21 istället för nuvarande 20. Alla restauranger med utskänkningsrättigheter får sälja alkohol till klockan 4.00. 16-åringar får servera alkohol under övervakning av den skiftansvariga chefen. Det ska även göras lättare att marknadsföra alkohol. I fortsättningen får kunden köpa flera portioner alkohol på en gång. Det blir även tillåtet att köpa alkohol på kredit. På det hela taget innebär det mera utbud, billigare drycker, mera drickande.

Jag är förvånad att en centerledd regeringen låter sig ledas av samlingspartiet och sannfinländarna i alkoholfrågan. Hela regeringen verkar ha fallit för locktonerna från lobbarna inom alkoholindustrin.

Cirka 100 000 barn lever i familjer där alkoholmissbruket åsamkar barnen livslång trauma. Istället för alkohol-, restaurang- och dagligvaruhandelns ekonomiska intressen borde man se till barnens bästa. Varje år dör ca 2000 personer av alkoholrelaterade orsaker. Pekka Puska, forskare på Institutet för Hälsa och Välfärd, förutspår att starkölsförsäljning i matbutikerna leder till 1000-1500 extra sjukhusbesök och 100-150 nya alkoholrelaterade dödsfall per år. Läkarförbundet påminner om att alkoholpolitiken är den faktor som mest påverkar kostnaderna för hälso- och sjukvården i vårt land. De alkoholrelaterade problemen i Finland kostar skattebetalarna uppskattningsvis 4-6 miljarder varje år. I övriga europeiska länder är det en skam att dricka sig berusad. Det är det inte i Finland. Fyllesnack och fylleskryt är istället en norm. En halv miljon finländare lider av alkoholproblem. Att tro att finländarna ska klara av att ta till sig den europeiska vinkulturen är att inbilla sig. Centerns valslogan inför valet löd Finland i form. Det går inte att dricka sig i form. Tyvärr för denna alkoholpolitiska linjedragning Finland i en annan riktning.

Ingen gräns på girigheten

Att det sker skatteflykt av det slag som Panamaläckan avslöjade beror på ren och skär girighet. Globaliseringen och kapitaltillgångars snabbrörlighet har medfört att en del inkomster som borde ligga till grund för beskattning i Finland och EU medvetet har döljs utomlands. Ofta har pengarna placerats i skatteparadis. Vem är dessa herrar och kvinnor? De är ofta mänskor som redan har allt och mera än de behöver. De är stormrika. De är personer i hög samhällsställning. I en del länder till och med statsöverhuvuden. De kan vara medlemmar i familjer som i generationer haft det väl ställt. Men de är inte nöjda. De kan inte få nog. De har planerat och manövrerat och tagit hjälp av skattejurister för att kunna undgå den beskattning som de minsann skulle haft råd att betala. De innehar viktiga förtroendeposter i vårt näringsliv, men de tvekar inte att begå handlingar som ökar klyftorna i vårt samhälle och undergräver samhällssolidariteten.

Det så kallade skattefelet på internationella transaktioner, det vill säga skatt som borde ha betalats i Finland, uppgår enligt Skatteförvaltningens bedömning till mellan 200-400 miljoner euro per år. En horribel summa. Samtidigt tvingas vi att spara in på vård och skola, och utsatta samhällsgrupper ställs mot varandra.

Vi ska inte ha lagar, förordningar och system i vare sig Finland eller Europa som uppmuntrar till att kringgå skatter. Alla medborgare, företag och organisationer ska solidariskt betala skatt i enlighet med de procentsatser landets demokratiskt valda politiska församling bestämt. Allt annat är förkastligt.

Är någon missnöjd med de skattesatser som existerar i Finland ska det inte finnas en utväg som går genom att undvika skatter. Vill man förändra skattenivån ska detta göras i god demokratisk ordning och genom att skapa en politisk majoritet för sänkta skatter.
De miljarder euron i skatteintäkter som EU länderna går miste om varje år motsvarar hälsovårdskostnaderna för hela EU området. Det finns ingen rim och reson i att de pengar som med rätta hör till flertalet i samhället, ensidigt ska hamna i börsarna på ett fåtal mänskor på grund av att detta fåtal gör allt de kan för att undvika beskattning.

Den förra regeringen agerade aktivt på både nationellt och internationell plan i syfte att få bukt med skatteparadisen och satsade även resurser i syfte att få bukt med den gråa ekonomin. Den nuvarande regeringen minskade tyvärr på dessa resurser. Panamaläckan har förhoppningsvis fått upp ögonen. Den politiska viljan verkar nu vara att det är dags att agera. Det är regeringens uppgift att se över och avskaffa de kryphål som ännu finns. Sekretesskynken ska rivas ner och hederliga företagare, löntagare och medborgare ska försvaras enhälligt och på ett rättvist sätt.

Dagen efter terrorattacken

Några reflektioner en dag efter terrorattacken som inte fick hända. På grund av att jag under några års tid varit ordförande för European Christian Political Movement har jag rest till Bryssel varje månad. Efter attacken i Paris senaste höst, har jag märkt en något större mängd poliser och militärer, både på flygfältet och i centrala Bryssel. En sak man vänjer sig vid. I taxin från flygfältet, på måndag, tänkte jag för en stund på eventuella risker inför detta besök. Speciellt efter att polisen för några dagar sedan grep en av hjärnorna bakom Paris-attacken, Salah Abdeslam. Belgiens utrikesminister Reynders hade också efter Salah Abdeslams gripande varnat för att någon förbereder attacker, likt de i Paris i november förra året.
Inför tisdagens hemresa hade jag skyddsänglar i mitt följe. Cirka 40 minuter före attacken checkade jag in i terminalen där bomberna sprängde. Finnairs plan lyfte något senare än beräknat, men ändå några minuter före explosionerna skedde. Först när vi landade i Helsingfors fick jag höra om den hemska attacken. Kände mig tacksam över att jag beskyddades från detta onda terrordåd, men samtidigt kände jag mig uppgiven över det brutalt växande våldsbruket. Jag var sorgsen över de oskyldiga offren. Tanken på den smärta som deras anhöriga har, kan man bara ana sig till.

Eftersom jag i mitt jobb måste resa en hel del går det inte att börja leva i ständig spänning eller rädsla. Det var ju väntat att IS skulle försöka slå till i Belgien. En del bedömer att terrordåden var en hämnd för Belgiens stöd till den USA-ledda koalitionen som sedan mer än ett år tillbaka genomför dagliga flygräder mot IS baser i Syrien och i Irak. Men det kan också ha varit en hämndattack för att myndigheterna gripit Abdeslam.

Europas ledare, politiker och ländernas säkerhetsapparater står inför svåra utmaningar. Vi lever i oroliga tider. Medborgarna känner sig otrygga och det kan lätt leda till att råa känslor tar överhand i samhällsdebatten. Samtidigt är risken att också motsättningarna ökar. Hur skall vi i den demokratiska västvärlden komma åt de radikala jihadisterna utan att det leder till öppen rasism?

Det behövs mera tydlighet i samhällsdebatten. För det första skall terrorismen inte förknippas med varken hudfärg eller religion. Hudfärgen skapar inga terrorister. En sund religion skapar inte heller terrorism. Det kan däremot en osund religion göra. Speciellt om politiska och andliga ledare missbrukar religionen i syfte att sprida hat och uppmanar till våldshandlingar i religionens namn.

Saudiarabien är en plattform för wahabismen, som hämtar sin tolkning av islam från salafismen. Saudiarabien och en del andra arabländer sponsrar koranskolor, lärare och imamer som sprider läran om wahabismen. Usama bin Ladin var salafist. IS grundare Abu Musab az-Zarwawi var salafist. Nuvarande IS ledare Abo Bakr al-Baghdadi är salafist.

Europa bör öppna en dialog med tydligt språk med dessa länders ledare. En av de viktigaste åtgärderna i kampen mot terrorismen, är att kriminalisera hatpredikanter som fritt förkunnar ”takfiri-läran” år efter år. Takfiri är ett arabiskt ord för ”otrogna” – genom vilken man rättfärdigar mord på oliktänkande. Det är just denna doktrin, som har sin grund i wahabismen, som möjliggör att sådana som Salah Abdesalam, terroristerna i Bryssel, samt andra hjärntvättade unga män och kvinnor utför brutala mord mot oskyldiga.

Vi får under stilla veckan minnas offren från Brysselattacken, visa solidaritet med de anhöriga, samt be om en bättre morgondag.

Enade vi stå – splittrade vi falla

Rubriken syftar till händelserna kring kvarkenprojektet Midway Alignments EU-ansökan, som i elfte timmen i veckan godkändes av regeringen. Sällan tidigare har något projekt engagerat så många politiker. Vasabladets ledarskribent skrev beskrivande för några dagar sedan, att de senaste veckorna har en sällan skådad intressebevakning pågått i huvudstaden av de österbottniska riksdagsmännen. Vasas stadsdirektör Tomas Häyry och Kvarkenrådets direktör Mathias Lindström riktade ett stort erkännande till politikerna som aldrig gav upp. Tomas Häyry: ”Hela valkretsens riksdags-ledamöter … har jobbat stenhårt och visat hur mycket politisk kraft som finns när man jobbar mot ett och samma mål”.

Hur gick det nu då så, att ett projekt som först inte föll i regeringens smak, senare efter några veckors förhandlingar ändå fick grönt ljus? Det är kanske på sin plats med en tillbakablick i närhistorien. Midway Alignments första skede togs med i Katainens regeringsprogram på Sfp:s initiativ år 2011. Som österbottning och gruppordförande för KD gav jag och vår grupp ett starkt stöd för att utveckla kvarkentrafiken. Även Samlingspartiet och SDP stödde projektet. Merja Kyllönen, vänsterns trafikminister, tog frågan som en hjärtesak och drev igenom det första skedet. Efter det talade alla argument för en fortsättning. Många har kanske förundrat sig varför politikerna vaknade så sent gällande andra skedet. Den enkla förklaringen är att många av oss helt enkelt togs på säng. Ingen, åtminstone få av oss, räknade med att det skulle uppstå de problem som vi mötte under processen. Jag var själv i New York när jag fick det negativa beskedet att regeringen satte tummen ned för projektet. Jag skickade omedelbart ett meddelande åt statsministern och bad att få diskutera saken snarast möjligt. Valkretsens alla riksdagspartiers ledamöter agerade på sina håll. Vi samlades också till ett möte där vi kom överens om en gemensam strategi, som gick ut på att driva saken på ett konstruktivt sätt. En gemensam skrivelse till ministern överlämnades också. Dessutom gav vi vårt enhälliga stöd till ledamot Strand och Vasas stadsdirektör Häyry, när de skulle träffa minister Berner för en sista överläggning. Våra gemensamma ansträngningar belönades med ett positivt besked på tisdagen, när regeringens ekonomisk-politiska ministerutskott gav grönt ljus. Detta om något bevisar flera saker. För det första lönar det sig i alla sammanhang, istället för att skälla och gnälla, att föra en konstruktiv dialog. Oberoende om man representerar opposition eller regering. För det andra kan ingen ensam utföra stordåd. Istället för att sätta krokben år varandra, eller dra hemåt genom personliga utspel, skall vi ge varandra stöd och visa respekt. Det är så vi bygger ett bättre land och ger invånarna i vårt landskap bättre levnadsförhållanden. Nu fortsätter vi lobbandet i Bryssel. Enade vi stå – splittrade vi falla, är ett gammalt ordspråk som genom Midway Alignment projketet fått en ny betydelse.

Presidenters tal inför ett världssamfund i gungning

Världssamfundet är år 2016 i större gungning än vad det varit under de senaste decennierna. Radikal-islamismen tilltar. Sunni- och shiamuslimerna för en intern kamp om makten. Daesh/IS växte inom loppet av några år till en av de mest fruktade terroriströrelserna i världen. Utan att världssamfundet ingrep. Boko-Haram fortsätter med sina avskyvärda angrepp. Och både Hizbollah och Hamas fortsätter att göra livet svårt för Israelerna.

I ljuset av de här utmaningarna och det ytterst oroliga världsläget var årets Nationella Bönefrukost, som kongressen i USA arrangerar, både viktig och intressant. Efter ett mellanår, hade jag åter möjlighet att delta i bönefrukosten tillsammans med 8 andra finländare, bl.a utrikesminister Soini. Årets Bönefrukost var den 64:e i ordningen. För president Obama var det nu den sista Bönefruksten där han höll tal som president. Det märktes att hans period är inne på slutrakan. Det var nu en avslappnad och erfaren Obama som talade.

I samband med Bönefrukosten samlas politiker, företags- och organisationsledare från hela världen i syfte att bygga broar, be tillsammmans, samt utbyta erfarenheter. Dryga 3000 deltagare erbjuds olika lunch och middagsföreläsningar.

Vilka frågor engagerade i år? Mellanöstern och flyktingkrisen. I de flesta anföranden fokuserade man på dessa frågor. I korridorsamtalen fick jag också frågan hur Finland skall klara av om flyktingströmmarna tilltar från Ryssland.

Flyktingkrisen? ”Vi ser inte bara en flyktingkris utan också en folkvandring”. Detta sade jag i en svenskspråkig radiodebatt senaste sommar. När jag under USA vistelsen följde med nyhetsrapporteringen hemifrån, kunde jag inte annat än förvånas över de negativa reaktioner som rikets presidents tal väckte. President Niinistö var ju tydlig.

Jag har under det senaste året deltagit i några debatter gällande flyktingkrisen. Jag har poängterat följande synpunkter. För det första så hjälper vi inte flyktingar med att hålla alla dörrar öppna för alla. Det leder till att vi inte i förlängningen har råd att hjälpa de verkliga flyktingar som behöver vår hjälp. Kvotflyktingar är juridiskt sett de enda som vi kan kalla ”flyktingar”. En asylsökande är inte per automatik flykting. Först när det konstaterats att personen uppfyller de internationellt fastställda kriterierna är det fråga om en asylflykting. Det var bland annat just denna sak jag tror att presidenten ville poängtera. En del, statistiskt sett hälften, uppfyller de internationella kriterierna för asyl. En del asylsökande har uppmanats att ta sig hit, av bl.a. ISIS. Det är svårt att säga hur många, men redan ett tiotal är för mycket, eftersom de jobbar i celler och rekryterar mera anhängare.
Så har vi en del asylsökande som kommer för att de vill bygga sig ett bättre liv. Alla mänskor har, liksom också en del av våra förfäder gjorde, rätt att utvandra för att skapa sig ett bättre liv. Men de borde inte komma hit som asylsökande. Asylsystemet är inte ämnat för det ändamålet. I sådana situationer bör invandraren söka uppehållstillstånd genom arbetstillstånd, inte asyl.

Den offentliga median har en central roll att tydliggöra detta. Inom KD har vi ställt oss kritiska till den linje som EU gick in för, nämligen att solidariskt dela på bördan för de flyktingar som kommit över till Grekland och Italien. Vi har sagt att det ger fel signaler till de kriminella mänskosmugglarna i Afrika/Arabien. Idag vet vi hur det gått. Förbundskansler Merkel körde hårt på denna linje ännu på sommaren, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. Finlands regering verkar också ha vaknat. Hoppas att det inte är för sent. Risken är att EU ännu krånglat till situationen ytterligare. Jag är inte heller övertygad om att EU- avtalet med Turkiet är hållbart i förlängningen. En nation som styrs av en diktator i ett land där man tolkar de mänskliga rättigheterna som ett skämt är ingen pålitlig avtalspart.

VVO mjölkko åt fackföreningar och pensionsbolag.

Yle lyfte i veckan fram intressanta uppgifter gällande de stora dividendutbetalningar VVO hyresbostadsbolaget betalat till sina ägare under de senaste åren. Det riksomfattande hyresandelsbolaget grundades 1969 på grund av det bostadsbehov som uppstod i samband med de stora flyttningsrörelserna.

Idag är VVO ett aktiebolag och ägs av bl.a. flera fackföreningar, en del pensionsbolag och några stiftelser och städer. VVO:s omsättning är ca 350 miljoner per år och resultatet före skatt var 75 miljoner euro år 2013.

Fackföreningsrörelsen under de senaste fem åren lyft 50 miljoner i skattefria divinduttag från nämnda bolag. Också i år kommer VVO att dela ut rekordhöga dividender. Senaste år kunde VVO:s ägare, Metallfacket, JHL-facket och Byggnadsfacket kvittera ut sammanlagt 14 miljoner euro.

Då VVO i tiden grundades var syftet att producera förmånliga hyresbostäder och andelslaget uppehöll icke vinstbringande, samhällsnyttig verksamhet. Av bolagets dryga 40000 bostäder beviljas ca en tredjedel statliga hyresbidrag från ARA.

Hyrorna har varje år höjts trots att räntenivån varit låg. Att bolag betalar ut dividender till sina ägare är i sig inte fel. Det som gör saken problematisk i VVO:s fall är att hyrorna varje år höjts oproportionerligt mycket i förhållande till bolagets kostnader, speciellt med beaktande av den låga räntenivån. Eftersom VVO:s hyresgäster oftast är låginkomsttagare erhåller en stor del av dem bostadsbidrag och en del åtnjuter även utkomststöd.

Staten betalade senaste år sammanlagt 1,5 miljard i bostadsbidrag. Summan steg 8 procent i jämförelse med föregående år och utbetalades till samanlagt 734000 personer.

I ljuset av detta ter det sig märkligt att hyresbostadsbolaget VVO tillåtits bli en mjölkko åt fackföreningar och pensionsbolag. VVO höjer hyrorna, maximerar vinsterna och ägarna erhåller stora skattefria vinster. Samtidigt tvingas stat och kommuner att pumpa in mera pengar genom att betala allt mera i bostads- och utkomststöd.

På torsdagens muntliga frågestund ställde jag en fråga till den ansvariga ministern Tiilikainen, om vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att hindra att statliga stöd på detta sätt används på ett oförnuftigt sätt. Minister Tiilikainen svarade att frågan är berättigad och aktuell. Ministern ansåg det vara ytterst viktigt att man får ett större utbud av förmånliga hyresbostäder och därför bereder regeringen en proposition i ärendet som syftar till att rätta till bland annat problemet med hyresbolagens kapitalanvändning.

Finland kan återta positionen som ett av världens mest framstående länder

Trots att Finland har tappat konkurrenskraft och BKT siffrorna för hösten var negativa måste vi upphöra med de pessimistiska uttalandena som nästan dagligen syns i median. Vi kan inte fortsätta med att bara stå ock peka på negativa saker. Finland har trots allt en enorm potential. Vi måste börja se på allt det postitiva vi har och svänga trenden.
Vi vinner inga affärer med att stå och förklara hur dåliga vi är. Istället bör vi fokusera på våra styrkor. Vi är bäst i världen på utbildningen. Vi har tusentals med lediga ingenjörer inom IT branchen. Deras kunskaper har inte försvunnit. Vi kan bli starka inom bio-ekonomin. Vi är bra på att bygga lyxkryssare och segelbåtar.
Vi måste se framåt, visionera om vart vi vill. Förutsättningar finns. Det som gått snett tidigare lönar sig inte att älta i en evighet. Det ändrar ingenting. Men vi kan ta lärdom av gjorda misstag.
Regeringen bör fortsätta strävandena att förbättra konkurrenskraften. Spänn bågen lite mera och ta sikte på en 20 procentig förbättring. Minska byråkratin. Och gör det snabbt. Se framförallt över den tjänstemannakultur som skapats. Tjänstemän bör se sig som ambassadörer som löser problem. Inte hitta på en massa problem. Jag är övertygad om att en förändrad tjänstemannakultur också kan bidra till en avsebård förbättring av konkurrenskraften.
Sist, men inte minst. Satsa mera på internationalisering av sm-företagen. Vi måste bli bättre både på att sälja och marknadsföra våra företag och produkter. Regeringen bör härvidlag ändra strategi och bevilja extra resurser för att hjälpa sm-företagen ut på marknaden. Produkter och kunnande finns. Finland går att lyfta. Om vi vill. Men vi måste vara överens om vad vi vill och välja en riktning.

Flyktingkris och folkvandring

För tillfället bevittnar vi det som många kallar för den största flyktingkrisen efter andra världskriget. EU-kommissionen, Europeiska unionens mäktiga administrativa instans, har presenterat en plan för att tvinga medlemsstaterna att ta emot 160 000 migranter och flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika.
Migrationsförslaget som presenterades 9 september går ut på att ”fördela” 120 000 migranter, som nu befinner sig i Grekland, Ungern och Italien, mellan andra EU-länder. Detta antal är alltså utöver det krav som tidigare ställts av kommissionen på att fördela 40 000 syrier och eritreaner från Grekland och Italien.
Krisen har lett till motsättningar bland befolkningen. Debatten har, framförallt på de sociala medierna urartat till att bli svartvit. En del mänskor gör klart rasistiska utspel medan andra förespråkar en ” alla dörrars öppna linje”. Jag är ingen vän av någondera linjen. Jag har ingen förståelse för rasism. Alla mänskor är unika, oberoende av nationalitet, ras eller religionstillhörighet och bör behandlas med respekt. Men jag tycker inte heller om beslut som innehåller tvång. När det gäller migrationsfrågor blir debatten alltid komplicerad. Speciellt om centrala fakta glöms bort i diskussionen. Det är skäl att notera att det som vi nu bevittnar inte gäller enbart en flyktingkris utan också en folkvandring av sällan skådat slag, som har sina rötter i det växande kaoset i Mellanöstern. I långa tider var den viktigaste orsaken till folkförflyttningar i Europa ekonomisk: nordafrikaner korsade Gibraltarsund och rörde sig mot Frankrike eller Italien. Turkar och araber tog sig in genom Grekland och Östeuropa. Har man en gång tagit sig in i Europa, finns det numera tack vare Schengenavtalet i princip inga hinder.
Det är fortsatt oklart hur många av de migranter som kommer till Europa som faktiskt är flyktingar från krigszoner och hur många som är ekonomiska migranter som söker ett bättre liv i Väst. I Europa finns också en oro för ett eskalerande islamistiskt terrorhot på grund av den kraftigt växande Islamiska staten, gömt i flodvågen av människor som söker skydd. En aspekt som får varken underskattas eller överdrivas. Premiärminister Cameron sade nyligen, att Storbritannien måste agera inte bara med hjärtat, utan också med hjärnan. Britterna förundras över Merkels nya policy. Storbritannien deltar militärt i striden mot den Islamiska staten. Tyskland däremot, har hållit sig på avstånd från den striden. Att samtidigt säga till desperata människor i Syrien och Irak, varsågoda och kom till Tyskland, löser inte grundproblemet.
Medan vi funderar på de intensiva mediebilderna av båtar och tåg, överfulla med desperata människor, är det viktigt att komma ihåg att majoriteten av de 350 000-400 000 immigranter som kommit till Europa i år är så här långt inte syrier. Faktum är att det är mindre än en tredjedel som är det, medan resten av dem är en blandning av personer från Afrika, Mellanöstern och södra Asien.
Vi skall naturligtvis hjälpa mänskor som är i nöd. Mänskor som flyr för sitt liv bör ges en fristad. Jag tror att de flesta av oss finländare har en positiv inställning till att ta emot och hjälpa nödställda. På lång sikt behöver också Finland arbetskraftsinvandring. Men, det finns andra verktyg och regler för arbetskraftsinvandringen. Invandrare som söker en bättre levnadsstandard är välkomna att söka uppehållstillstånd som bygger på arbetstillstånd. För att lösa själva flyktingkrisen behövs andra åtgärder. Vill man verkligen få kontroll över den kaotiska situation vi just nu befinner oss i, bör man istället öka antalet kvotflyktingar, öka biståndet till krisområdena, samt på allvar ta itu med den kriminella människosmuggling som sker. Dessa åtgärder skulle vara den bästa garanten för att hjälpa de mänskor som verkligen lider nöd, men just nu inte blir hjälpta.

Varför tar vi inte bort semesteråterbäringen och pekkasdagarna?

Statsminister Sipilä höll på onsdagen ett allvarligt tal till nationen. Än en gång gav han en klar lägesrapport över Finlands situation. Förhoppningsvis mottogs det allvarliga budskapet med samma allvar som det sändes. Talet föregicks av spekulationer. En del dömde ut det på förhand. Andra i efterskott. Han sade nämligen inget nytt. Kanske för att det inte fanns något nytt att berätta. Den ekonomiska krisen fördjupas för varje dag som går om inga radikala beslut fattas.

Fackföreningsledarna skyller Sipilä för att samhällsfördraget misslyckades. Sipilä förhandlade två gånger. Utan resultat. Fackföreningsledarna säger att de upplevde förhandlingarna som diktat. Har de inte ännu insett att det är den dystra ekonomin som dikterar, inte mänskor. Varför är Finland i kris? För att Finland förlorat sin konkurrenskraft. Företag slutar, säger upp eller permitterar anställda i en allt snabbare takt. Arbetslösheten växer. Statsskulden växer. Vi ligger 15-20 procent efter i jämförelse med våra konkurrenter. Många svåra beslut måste göras för att vi ska återfå konkurrenskraften. Det är sant, att den inte kan återfås enbart genom att sänka personalkostnaderna med fem procent. Men, det är en del av helhetslösningen.

Många mänskor säger att de hellre skulle avstå från semesteråterbäringen och pekkanen dagarna. Folk har frågat varför riksdagen inte avskaffar dessa. Här vi har problemet. Det är inte juridiskt möjligt att besluta om dessa förmåner i riksdagen, på grund av det är en avtalsfråga mellan arbetsmarknadsorganisationerna. Eftersom facket inte gått med på att ge efter i dessa frågor, genom ett samhällsfördrag, måste regeringen istället föreslå andra kompenserande åtgärder, vilka man har juridisk rätt att fatta beslut om. Det här ledde bl.a. till den mindre lyckade lösningen med bl.a. minskad söndagsersättning och som drabbar redan lågavlönade.

Ingen riksdagsledamot som jag känner vill ”ta av de fattiga” eller att göra livet surt för folket. Det ger nämligen sällan mera röster i val. Därför tycker jag att det är osmakligt av en del fackföreningsledare och oppositionspolitiker, att dagligen ge en sådan bild till folket. Jag tror fortfarande att Sipilä och regeringen försöker sitt bästa för att rädda Finlands ekonomi. Visst, mitt parti sitter nu i oppositionen och enligt den gamla tidens politik förväntar sig många att jag ska stå och skälla på regeringen. Jag tror inte mera på sådan teater. Att tillspetsa problem och skapa misstroende mellan olika aktörer och folkgrupper lyfter inte Finland ur krisen. Det finns ännu några dagar tid att förhandla och jag hoppas att alla parter kan ta vara på den möjligheten. Jag hyser ännu en förhoppning om att vårt fosterland ska resa sig. Så att våra barnbarn ska kunna se något av det välfärdssamhälle vår föräldrageneration byggde upp åt oss.

Börsbolagsdirektörerna kan riskera samhällsfördraget

Den negativa trenden i vår ekonomi har inte svängt till det bättre trots att den nya regeringen har ambitiösa avsikter. Tvärtom har arbetslösheten fortsatt att stiga. Industrins andel av produktionen och den inhemska sysselsättningen har minskat.
Finländska företag är oberoende av storlek med i den globala konkurrensen. Trycket att anpassa sig till den hårda konkurrensen och drastiska konjunkturväxlingen är stor. Den styva arbetsmarknaden försvagar de mindre företagens möjligheter att klara sig i denna konkurrens vilket påverkar dess lönsamhet.
Det har länge påtalats behovet av att ändra arbetsavtalslagen, så att det skulle möjliggöra lokala avtal på företagsnivå med avvikelser från kollektivavtalet, ifall arbetsgivaren och arbetstagarna kan komma överens om avtalet.
Regeringen kommer i nästa vecka att presenterat sitt förslag till samhällsfördrag. Målet är att förbättra konkurrenskraften med fem procent. Målsättningen är inte alls överdriven då man ser hur Finland har blivit efter i jämförelse med andra konkurrentländer.
I Finland verkar 283 290 företag. Antalet mikroföretag med under 10 anställda är 264 435, eller hela 93,4 procent. Småföretagen är 15 675 (5,5%) och medelstora 2 592 (0,9%). I dessa bolag är den verkställande direktören oftast själv företagare. Det innebär att vd:n och ägaren sliter hårt för att få lönsamheten till en sådan nivå att pengarna räcker till löner, skatter, räntor samt amorteringar och företagsutveckling. I de flesta av dessa företag är vd:ns lön på en orimligt låg nivå i förhållande till riskerna. Det är också vanligt att ägarna tvingats ställa sin privata egendom som säkerhet för att få finansiering. För dessa företags överlevnad är en överenskommelse om samhällsföredraget avgörande.
Finland har endast 588 storföretag. Av storföretagen är 119 börsnoterade bolag. Oftast har dessa anställda direktörer, vilka inte kan betraktas som företagare. Då man nu eftersträvar en förbättring av konkurrenskraften med fem procent, det vill säga en sänkning av enhetspriserna, innebär det naturligtvis eftergifter för arbetstagarsidan. I praktiken kan det medföra något förlängda arbetstider. Det här är förändringar som arbetstagarna kan acceptera ifall det räddar arbetsplatser och årsinkomstnivån bibehålls.
Det som gör situationen utmanande är tyvärr börsbolagens agerande under de senaste åren. Samtidigt som direktörerna för börsbolagen gång efter annan varnat för vår försämrade konkurrenskraft har de själva lyft överstora löneförhöjningar och fått förmånliga optionsavtal, vilka bland medborgarana upplevs som orimliga och orättvisa. Årsinkomsterna och pensionsförmånerna för nämnda direktörer utgör oftast astronomiska miljonbelopp. Och inte nog med det. Efter avslutad yrkeskarriär flyttar de utomlands för att maximera vinsterna genom lägre skatt.
Det är inte så underligt att avundsjukan frodas. Girigheten har nog sitt finger med i spelet när redan överstinna bankkonton inte mera är nog. Så länge detta tillåts fortsätta blöder vårt land. Tyvärr drabbas också de små och medelstora företagens konkurrenskraft som inte får det lyft som så väl skulle behövas. Ett lyft som kunde ge en förbättrad sysselsättning och i förlängningen trygga ett välfärdssamhälle. Jag hoppas trots allt att statsminister Sipilä lyckas i sin målsättning att uppnå ett samhällsfördrag. Men det förutsätter också eftergifter och redligare beteende av börsbolagsdirektörerna. Annars har de med sitt oansvariga och osolidariska agerande medverkat till att samhällsfördraget misslyckas.