Inför riksdagsvalet hade medborgarna stora förväntningar på att Finland skulle fås i skick. Detta skulle uppnås genom att byta ut makthavarna. Man ville ha en regering som i snabb takt fattar beslut. Och gör beslut som lämnats ogjorda. Listan på uppgifter var lång. Konkurrenskraften måste fås i skick. Det måste rensas i byråkratin. Sote-reformen måste fås i mål. Dessa målsättningarna är goda och och värda att sträva efter.

Regeringen har nu suttit ett år vid makten. Många bollar är ännu i luften. Sote-reformen är fortfarande inte i mål och näringslivet väntar febrilt på att samhällsfördraget skall ge den konkurrensförbättrande effekt som utlovats. Under olika årtionden har flera regeringar verkställt ny lagstiftning och nya normer som försvårat vardagen för både företag och privata. Medborgarna och framförallt näringslivet förväntar sig minskad byråkrati.

Jag försvarar många av de åtgärder regeringen försöker driva igenom. Det senaste förslaget, som lyder under det så kallade avregleringstalkot, har jag dock ingen förståelse för. Jag tänker då på de nya alkoholpolitiska linjedragningarna.

Vad sägs om följande förslag. Starkölen, dvs fyrans öl, får härefter säljas i matbutikerna. Starkare long drinks ska också få säljas i matbutikerna. Alko-affärerna får förlänga sina öppettider till klockan 21 istället för nuvarande 20. Alla restauranger med utskänkningsrättigheter får sälja alkohol till klockan 4.00. 16-åringar får servera alkohol under övervakning av den skiftansvariga chefen. Det ska även göras lättare att marknadsföra alkohol. I fortsättningen får kunden köpa flera portioner alkohol på en gång. Det blir även tillåtet att köpa alkohol på kredit. På det hela taget innebär det mera utbud, billigare drycker, mera drickande.

Jag är förvånad att en centerledd regeringen låter sig ledas av samlingspartiet och sannfinländarna i alkoholfrågan. Hela regeringen verkar ha fallit för locktonerna från lobbarna inom alkoholindustrin.

Cirka 100 000 barn lever i familjer där alkoholmissbruket åsamkar barnen livslång trauma. Istället för alkohol-, restaurang- och dagligvaruhandelns ekonomiska intressen borde man se till barnens bästa. Varje år dör ca 2000 personer av alkoholrelaterade orsaker. Pekka Puska, forskare på Institutet för Hälsa och Välfärd, förutspår att starkölsförsäljning i matbutikerna leder till 1000-1500 extra sjukhusbesök och 100-150 nya alkoholrelaterade dödsfall per år. Läkarförbundet påminner om att alkoholpolitiken är den faktor som mest påverkar kostnaderna för hälso- och sjukvården i vårt land. De alkoholrelaterade problemen i Finland kostar skattebetalarna uppskattningsvis 4-6 miljarder varje år. I övriga europeiska länder är det en skam att dricka sig berusad. Det är det inte i Finland. Fyllesnack och fylleskryt är istället en norm. En halv miljon finländare lider av alkoholproblem. Att tro att finländarna ska klara av att ta till sig den europeiska vinkulturen är att inbilla sig. Centerns valslogan inför valet löd Finland i form. Det går inte att dricka sig i form. Tyvärr för denna alkoholpolitiska linjedragning Finland i en annan riktning.

Att det sker skatteflykt av det slag som Panamaläckan avslöjade beror på ren och skär girighet. Globaliseringen och kapitaltillgångars snabbrörlighet har medfört att en del inkomster som borde ligga till grund för beskattning i Finland och EU medvetet har döljs utomlands. Ofta har pengarna placerats i skatteparadis. Vem är dessa herrar och kvinnor? De är ofta mänskor som redan har allt och mera än de behöver. De är stormrika. De är personer i hög samhällsställning. I en del länder till och med statsöverhuvuden. De kan vara medlemmar i familjer som i generationer haft det väl ställt. Men de är inte nöjda. De kan inte få nog. De har planerat och manövrerat och tagit hjälp av skattejurister för att kunna undgå den beskattning som de minsann skulle haft råd att betala. De innehar viktiga förtroendeposter i vårt näringsliv, men de tvekar inte att begå handlingar som ökar klyftorna i vårt samhälle och undergräver samhällssolidariteten.

Det så kallade skattefelet på internationella transaktioner, det vill säga skatt som borde ha betalats i Finland, uppgår enligt Skatteförvaltningens bedömning till mellan 200-400 miljoner euro per år. En horribel summa. Samtidigt tvingas vi att spara in på vård och skola, och utsatta samhällsgrupper ställs mot varandra.

Vi ska inte ha lagar, förordningar och system i vare sig Finland eller Europa som uppmuntrar till att kringgå skatter. Alla medborgare, företag och organisationer ska solidariskt betala skatt i enlighet med de procentsatser landets demokratiskt valda politiska församling bestämt. Allt annat är förkastligt.

Är någon missnöjd med de skattesatser som existerar i Finland ska det inte finnas en utväg som går genom att undvika skatter. Vill man förändra skattenivån ska detta göras i god demokratisk ordning och genom att skapa en politisk majoritet för sänkta skatter.
De miljarder euron i skatteintäkter som EU länderna går miste om varje år motsvarar hälsovårdskostnaderna för hela EU området. Det finns ingen rim och reson i att de pengar som med rätta hör till flertalet i samhället, ensidigt ska hamna i börsarna på ett fåtal mänskor på grund av att detta fåtal gör allt de kan för att undvika beskattning.

Den förra regeringen agerade aktivt på både nationellt och internationell plan i syfte att få bukt med skatteparadisen och satsade även resurser i syfte att få bukt med den gråa ekonomin. Den nuvarande regeringen minskade tyvärr på dessa resurser. Panamaläckan har förhoppningsvis fått upp ögonen. Den politiska viljan verkar nu vara att det är dags att agera. Det är regeringens uppgift att se över och avskaffa de kryphål som ännu finns. Sekretesskynken ska rivas ner och hederliga företagare, löntagare och medborgare ska försvaras enhälligt och på ett rättvist sätt.

Några reflektioner en dag efter terrorattacken som inte fick hända. På grund av att jag under några års tid varit ordförande för European Christian Political Movement har jag rest till Bryssel varje månad. Efter attacken i Paris senaste höst, har jag märkt en något större mängd poliser och militärer, både på flygfältet och i centrala Bryssel. En sak man vänjer sig vid. I taxin från flygfältet, på måndag, tänkte jag för en stund på eventuella risker inför detta besök. Speciellt efter att polisen för några dagar sedan grep en av hjärnorna bakom Paris-attacken, Salah Abdeslam. Belgiens utrikesminister Reynders hade också efter Salah Abdeslams gripande varnat för att någon förbereder attacker, likt de i Paris i november förra året.
Inför tisdagens hemresa hade jag skyddsänglar i mitt följe. Cirka 40 minuter före attacken checkade jag in i terminalen där bomberna sprängde. Finnairs plan lyfte något senare än beräknat, men ändå några minuter före explosionerna skedde. Först när vi landade i Helsingfors fick jag höra om den hemska attacken. Kände mig tacksam över att jag beskyddades från detta onda terrordåd, men samtidigt kände jag mig uppgiven över det brutalt växande våldsbruket. Jag var sorgsen över de oskyldiga offren. Tanken på den smärta som deras anhöriga har, kan man bara ana sig till.

Eftersom jag i mitt jobb måste resa en hel del går det inte att börja leva i ständig spänning eller rädsla. Det var ju väntat att IS skulle försöka slå till i Belgien. En del bedömer att terrordåden var en hämnd för Belgiens stöd till den USA-ledda koalitionen som sedan mer än ett år tillbaka genomför dagliga flygräder mot IS baser i Syrien och i Irak. Men det kan också ha varit en hämndattack för att myndigheterna gripit Abdeslam.

Europas ledare, politiker och ländernas säkerhetsapparater står inför svåra utmaningar. Vi lever i oroliga tider. Medborgarna känner sig otrygga och det kan lätt leda till att råa känslor tar överhand i samhällsdebatten. Samtidigt är risken att också motsättningarna ökar. Hur skall vi i den demokratiska västvärlden komma åt de radikala jihadisterna utan att det leder till öppen rasism?

Det behövs mera tydlighet i samhällsdebatten. För det första skall terrorismen inte förknippas med varken hudfärg eller religion. Hudfärgen skapar inga terrorister. En sund religion skapar inte heller terrorism. Det kan däremot en osund religion göra. Speciellt om politiska och andliga ledare missbrukar religionen i syfte att sprida hat och uppmanar till våldshandlingar i religionens namn.

Saudiarabien är en plattform för wahabismen, som hämtar sin tolkning av islam från salafismen. Saudiarabien och en del andra arabländer sponsrar koranskolor, lärare och imamer som sprider läran om wahabismen. Usama bin Ladin var salafist. IS grundare Abu Musab az-Zarwawi var salafist. Nuvarande IS ledare Abo Bakr al-Baghdadi är salafist.

Europa bör öppna en dialog med tydligt språk med dessa länders ledare. En av de viktigaste åtgärderna i kampen mot terrorismen, är att kriminalisera hatpredikanter som fritt förkunnar ”takfiri-läran” år efter år. Takfiri är ett arabiskt ord för ”otrogna” – genom vilken man rättfärdigar mord på oliktänkande. Det är just denna doktrin, som har sin grund i wahabismen, som möjliggör att sådana som Salah Abdesalam, terroristerna i Bryssel, samt andra hjärntvättade unga män och kvinnor utför brutala mord mot oskyldiga.

Vi får under stilla veckan minnas offren från Brysselattacken, visa solidaritet med de anhöriga, samt be om en bättre morgondag.

Rubriken syftar till händelserna kring kvarkenprojektet Midway Alignments EU-ansökan, som i elfte timmen i veckan godkändes av regeringen. Sällan tidigare har något projekt engagerat så många politiker. Vasabladets ledarskribent skrev beskrivande för några dagar sedan, att de senaste veckorna har en sällan skådad intressebevakning pågått i huvudstaden av de österbottniska riksdagsmännen. Vasas stadsdirektör Tomas Häyry och Kvarkenrådets direktör Mathias Lindström riktade ett stort erkännande till politikerna som aldrig gav upp. Tomas Häyry: ”Hela valkretsens riksdags-ledamöter … har jobbat stenhårt och visat hur mycket politisk kraft som finns när man jobbar mot ett och samma mål”.

Hur gick det nu då så, att ett projekt som först inte föll i regeringens smak, senare efter några veckors förhandlingar ändå fick grönt ljus? Det är kanske på sin plats med en tillbakablick i närhistorien. Midway Alignments första skede togs med i Katainens regeringsprogram på Sfp:s initiativ år 2011. Som österbottning och gruppordförande för KD gav jag och vår grupp ett starkt stöd för att utveckla kvarkentrafiken. Även Samlingspartiet och SDP stödde projektet. Merja Kyllönen, vänsterns trafikminister, tog frågan som en hjärtesak och drev igenom det första skedet. Efter det talade alla argument för en fortsättning. Många har kanske förundrat sig varför politikerna vaknade så sent gällande andra skedet. Den enkla förklaringen är att många av oss helt enkelt togs på säng. Ingen, åtminstone få av oss, räknade med att det skulle uppstå de problem som vi mötte under processen. Jag var själv i New York när jag fick det negativa beskedet att regeringen satte tummen ned för projektet. Jag skickade omedelbart ett meddelande åt statsministern och bad att få diskutera saken snarast möjligt. Valkretsens alla riksdagspartiers ledamöter agerade på sina håll. Vi samlades också till ett möte där vi kom överens om en gemensam strategi, som gick ut på att driva saken på ett konstruktivt sätt. En gemensam skrivelse till ministern överlämnades också. Dessutom gav vi vårt enhälliga stöd till ledamot Strand och Vasas stadsdirektör Häyry, när de skulle träffa minister Berner för en sista överläggning. Våra gemensamma ansträngningar belönades med ett positivt besked på tisdagen, när regeringens ekonomisk-politiska ministerutskott gav grönt ljus. Detta om något bevisar flera saker. För det första lönar det sig i alla sammanhang, istället för att skälla och gnälla, att föra en konstruktiv dialog. Oberoende om man representerar opposition eller regering. För det andra kan ingen ensam utföra stordåd. Istället för att sätta krokben år varandra, eller dra hemåt genom personliga utspel, skall vi ge varandra stöd och visa respekt. Det är så vi bygger ett bättre land och ger invånarna i vårt landskap bättre levnadsförhållanden. Nu fortsätter vi lobbandet i Bryssel. Enade vi stå – splittrade vi falla, är ett gammalt ordspråk som genom Midway Alignment projketet fått en ny betydelse.

Världssamfundet är år 2016 i större gungning än vad det varit under de senaste decennierna. Radikal-islamismen tilltar. Sunni- och shiamuslimerna för en intern kamp om makten. Daesh/IS växte inom loppet av några år till en av de mest fruktade terroriströrelserna i världen. Utan att världssamfundet ingrep. Boko-Haram fortsätter med sina avskyvärda angrepp. Och både Hizbollah och Hamas fortsätter att göra livet svårt för Israelerna.

I ljuset av de här utmaningarna och det ytterst oroliga världsläget var årets Nationella Bönefrukost, som kongressen i USA arrangerar, både viktig och intressant. Efter ett mellanår, hade jag åter möjlighet att delta i bönefrukosten tillsammans med 8 andra finländare, bl.a utrikesminister Soini. Årets Bönefrukost var den 64:e i ordningen. För president Obama var det nu den sista Bönefruksten där han höll tal som president. Det märktes att hans period är inne på slutrakan. Det var nu en avslappnad och erfaren Obama som talade.

I samband med Bönefrukosten samlas politiker, företags- och organisationsledare från hela världen i syfte att bygga broar, be tillsammmans, samt utbyta erfarenheter. Dryga 3000 deltagare erbjuds olika lunch och middagsföreläsningar.

Vilka frågor engagerade i år? Mellanöstern och flyktingkrisen. I de flesta anföranden fokuserade man på dessa frågor. I korridorsamtalen fick jag också frågan hur Finland skall klara av om flyktingströmmarna tilltar från Ryssland.

Flyktingkrisen? ”Vi ser inte bara en flyktingkris utan också en folkvandring”. Detta sade jag i en svenskspråkig radiodebatt senaste sommar. När jag under USA vistelsen följde med nyhetsrapporteringen hemifrån, kunde jag inte annat än förvånas över de negativa reaktioner som rikets presidents tal väckte. President Niinistö var ju tydlig.

Jag har under det senaste året deltagit i några debatter gällande flyktingkrisen. Jag har poängterat följande synpunkter. För det första så hjälper vi inte flyktingar med att hålla alla dörrar öppna för alla. Det leder till att vi inte i förlängningen har råd att hjälpa de verkliga flyktingar som behöver vår hjälp. Kvotflyktingar är juridiskt sett de enda som vi kan kalla ”flyktingar”. En asylsökande är inte per automatik flykting. Först när det konstaterats att personen uppfyller de internationellt fastställda kriterierna är det fråga om en asylflykting. Det var bland annat just denna sak jag tror att presidenten ville poängtera. En del, statistiskt sett hälften, uppfyller de internationella kriterierna för asyl. En del asylsökande har uppmanats att ta sig hit, av bl.a. ISIS. Det är svårt att säga hur många, men redan ett tiotal är för mycket, eftersom de jobbar i celler och rekryterar mera anhängare.
Så har vi en del asylsökande som kommer för att de vill bygga sig ett bättre liv. Alla mänskor har, liksom också en del av våra förfäder gjorde, rätt att utvandra för att skapa sig ett bättre liv. Men de borde inte komma hit som asylsökande. Asylsystemet är inte ämnat för det ändamålet. I sådana situationer bör invandraren söka uppehållstillstånd genom arbetstillstånd, inte asyl.

Den offentliga median har en central roll att tydliggöra detta. Inom KD har vi ställt oss kritiska till den linje som EU gick in för, nämligen att solidariskt dela på bördan för de flyktingar som kommit över till Grekland och Italien. Vi har sagt att det ger fel signaler till de kriminella mänskosmugglarna i Afrika/Arabien. Idag vet vi hur det gått. Förbundskansler Merkel körde hårt på denna linje ännu på sommaren, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. Finlands regering verkar också ha vaknat. Hoppas att det inte är för sent. Risken är att EU ännu krånglat till situationen ytterligare. Jag är inte heller övertygad om att EU- avtalet med Turkiet är hållbart i förlängningen. En nation som styrs av en diktator i ett land där man tolkar de mänskliga rättigheterna som ett skämt är ingen pålitlig avtalspart.

Yle lyfte i veckan fram intressanta uppgifter gällande de stora dividendutbetalningar VVO hyresbostadsbolaget betalat till sina ägare under de senaste åren. Det riksomfattande hyresandelsbolaget grundades 1969 på grund av det bostadsbehov som uppstod i samband med de stora flyttningsrörelserna.

Idag är VVO ett aktiebolag och ägs av bl.a. flera fackföreningar, en del pensionsbolag och några stiftelser och städer. VVO:s omsättning är ca 350 miljoner per år och resultatet före skatt var 75 miljoner euro år 2013.

Fackföreningsrörelsen under de senaste fem åren lyft 50 miljoner i skattefria divinduttag från nämnda bolag. Också i år kommer VVO att dela ut rekordhöga dividender. Senaste år kunde VVO:s ägare, Metallfacket, JHL-facket och Byggnadsfacket kvittera ut sammanlagt 14 miljoner euro.

Då VVO i tiden grundades var syftet att producera förmånliga hyresbostäder och andelslaget uppehöll icke vinstbringande, samhällsnyttig verksamhet. Av bolagets dryga 40000 bostäder beviljas ca en tredjedel statliga hyresbidrag från ARA.

Hyrorna har varje år höjts trots att räntenivån varit låg. Att bolag betalar ut dividender till sina ägare är i sig inte fel. Det som gör saken problematisk i VVO:s fall är att hyrorna varje år höjts oproportionerligt mycket i förhållande till bolagets kostnader, speciellt med beaktande av den låga räntenivån. Eftersom VVO:s hyresgäster oftast är låginkomsttagare erhåller en stor del av dem bostadsbidrag och en del åtnjuter även utkomststöd.

Staten betalade senaste år sammanlagt 1,5 miljard i bostadsbidrag. Summan steg 8 procent i jämförelse med föregående år och utbetalades till samanlagt 734000 personer.

I ljuset av detta ter det sig märkligt att hyresbostadsbolaget VVO tillåtits bli en mjölkko åt fackföreningar och pensionsbolag. VVO höjer hyrorna, maximerar vinsterna och ägarna erhåller stora skattefria vinster. Samtidigt tvingas stat och kommuner att pumpa in mera pengar genom att betala allt mera i bostads- och utkomststöd.

På torsdagens muntliga frågestund ställde jag en fråga till den ansvariga ministern Tiilikainen, om vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att hindra att statliga stöd på detta sätt används på ett oförnuftigt sätt. Minister Tiilikainen svarade att frågan är berättigad och aktuell. Ministern ansåg det vara ytterst viktigt att man får ett större utbud av förmånliga hyresbostäder och därför bereder regeringen en proposition i ärendet som syftar till att rätta till bland annat problemet med hyresbolagens kapitalanvändning.

Trots att Finland har tappat konkurrenskraft och BKT siffrorna för hösten var negativa måste vi upphöra med de pessimistiska uttalandena som nästan dagligen syns i median. Vi kan inte fortsätta med att bara stå ock peka på negativa saker. Finland har trots allt en enorm potential. Vi måste börja se på allt det postitiva vi har och svänga trenden.
Vi vinner inga affärer med att stå och förklara hur dåliga vi är. Istället bör vi fokusera på våra styrkor. Vi är bäst i världen på utbildningen. Vi har tusentals med lediga ingenjörer inom IT branchen. Deras kunskaper har inte försvunnit. Vi kan bli starka inom bio-ekonomin. Vi är bra på att bygga lyxkryssare och segelbåtar.
Vi måste se framåt, visionera om vart vi vill. Förutsättningar finns. Det som gått snett tidigare lönar sig inte att älta i en evighet. Det ändrar ingenting. Men vi kan ta lärdom av gjorda misstag.
Regeringen bör fortsätta strävandena att förbättra konkurrenskraften. Spänn bågen lite mera och ta sikte på en 20 procentig förbättring. Minska byråkratin. Och gör det snabbt. Se framförallt över den tjänstemannakultur som skapats. Tjänstemän bör se sig som ambassadörer som löser problem. Inte hitta på en massa problem. Jag är övertygad om att en förändrad tjänstemannakultur också kan bidra till en avsebård förbättring av konkurrenskraften.
Sist, men inte minst. Satsa mera på internationalisering av sm-företagen. Vi måste bli bättre både på att sälja och marknadsföra våra företag och produkter. Regeringen bör härvidlag ändra strategi och bevilja extra resurser för att hjälpa sm-företagen ut på marknaden. Produkter och kunnande finns. Finland går att lyfta. Om vi vill. Men vi måste vara överens om vad vi vill och välja en riktning.