Ålderdomen möter oss alla – steg för steg

För någon vecka sedan kontaktades jag av en person som arbetar som vårdare på den geriatriska avdelningen i Jakobstad. I folkmun kallad för ”Bedden”. Jag har med vårdarens tillstånd valt att publicera delar av brevet jag fick.

Bästa Peter!

”Det hör till när man studerar till olika yrken, att man läser teori i skolan. För att kunna omfatta det, så behövs praktik. Det borde vara så även för politiker på “toppnivå”. För att verkligen veta vad de pratar om och arbetar för, så borde det var obligatoriskt med “praktik” på olika, berörda arbetsplatser. Ifall Gud ger oss livsdagar, så möter oss ålderdomen, obönhörligen, steg för steg. Vare sig vi vill eller inte.

Det är inte alla förunnat, att ha en frisk, trygg och värdig ålderdom. Det sägs, att det inte finns något så värnlöst som ett spädbarn. Jag hävdar att det påståendet är felaktigt. Under normala omständigheter, finns det alltid en öppen famn för spädbarn, och för andra barn. Men hur är det med de äldre? Nu tänker jag inte på tanterna och farbröderna, som klarar sig med hjälp av anhöriga, hemservicen, eller som bor på något åldrings-/servicehem.

Utan på dem, som ligger värnlösa i sina sängar på ”Bedden”. Vi behöver bara tänka oss in i den situationen, att vi besöker någon på ”Bedden”. I sängen bredvid ligger en tandlös gumma och plockar oroligt med sina händer.

Hon mumlar något osammanhängande. Frågar kanske efter sin mamma, men mamma kommer inte. Åldringen ropar i sin ångest. Plötsligt börjar det lukta. Hon har “gjort ner sig”. Vad gör du? Hur reagerar du? Går du fram till sängen, tröstar och försöker lugna? Söker du efter personal, för att be dem komma och hjälpa? Ifall du råkar se någon, kan du få till svar: “Jo, vi kommer nog, så fort vi hinner”. När de hinner, ja, det är en helt annan sak. De har ju ändå bara ca fyrtio andra som behöver hjälp/ tillsyn på olika sätt. På fyra-fem vårdare. Eller fylls du av obehag, avsmak? Kanske du helst skulle gå ut? Lämna henne där, ensam, hjälplösare än ett litet spädbarn. Hade det varit ett spädbarn, så hade säkert reaktionerna och känslorna varit lite annorlunda, eller?

Hur vill vi i så fall bli vårdade och bemötta, om vi hamnar att tillbringa våra sista år liggande i en säng på ”Bedden”? Så jag uppmanar dig: kom och besök oss. Följ med vårt arbete, hur vården fungerar för de mest svaga i samhället. Inte enligt tabeller och statistik, utan på gräsrotsnivå. Verkligheten. Ett par morgonskift, ett kvällsskift och ett nattskift. Då får du en liten uppfattning om hur verkligheten ser ut”.

Så långt vårdarens text. Jag kunde inte motstå kallelsen. Det blev tidig väckning en söndag morgon kl 06.00. Jag anlände till avdelningen kl 06.50 där jag avlade en ”informell tystnadsplikt”.  Sedan följde morgonpalaver.  Jag imponerades av vårpersonalen systematiska sätt att jobba. En snabb genomgång av vad som väntade under dagen och sedan skiljdes man åt i grupper. Varje grupp hade ansvar för olika moduler. Jag kom med i ett ”team” bestående av 2 närvårdare. Under ett kort förmiddagsskifte fick jag uppleva allt det som vårdaren så träffande beskrev i sitt brev. Vårdaren och vårdpersonalen gav mig följande hemläxa och frågeställning: ”En dag kan det vara jag som ligger där. Hjälplösare än ett spädbarn. Helt beroende av andras omsorg. Hjälpas med allt: att matas, tvättas, lugnas, tröstas osv. Det är inte alls självklart, att vi får vara friska och krya till livets slut. Vill du arbeta för de verkligt värnlösa, kämpa för de gamla som ligger i sina sängar på Bedden. Det finns ingen eller få som för deras talan, och all statistik visar på, att de är en ökande skara”.

På hemläxan och frågan finns det bara ett svar. Ja – jag vill, på alla de plan där jag verkar, påverka så att de äldre får en bra och värdig ålderdom. Till detta behövs det mera händer – och – för detta behövs mera resurser.