Oppositionen, med Centern i spetsen, interpellerade senaste vecka angående regeringens planer till en fortsatt reform av kommunstrukturerna. Centern framförde stark kritik och påstod bland annat att regeringen redan håller på att rita kartor bestående av nya kommunområden, samt att regeringen kommer att tvångssammanslå kommuner. Dessa påstående är dock en modifierad version av verkligheten.

Under hela det förra årtiondet har det förts otaliga diskussioner om hur kommunerna skall klara av att ge service åt invånarna emedan kostandsnivån hela tiden stiger, samtidigt som inkomsterna minskar. Detta problem berör hela den offentliga ekonomin. Statsskulden har under de senaste 3 åren vuxit från dryga 50 till dryga 80 miljarder och denna negativa utveckling måste stoppas. Eftersom kommunalekonomin utgör en stor del av den offentliga sektorn är det naturligt att man är tvungen att spara kostnader också inom den kommunala sektorn.

Diskussionen om kommunernas antal och storlek är ingen ny fråga. Redan år 1965 konstaterade en arbetsgrupp bestående av representanter för små kommuner, att en kommun bör bestå av minst 8000 invånare för att ha kapacitet att uppehålla kommunal service. Utbudet och kraven på den kommunala servicen har ju inte minskat under de senaste 50 åren och därför finns det behov av fortsatta reformer och utveckling.

Det vanligaste argumentet mot förändring är att min eller vår kommun klarar sig ekonomiskt bra under nuvarande premisser. Bland våra Österbottniska kommuner finns det flera exempel på sådana kommuner. Det som man tyvärr ofta glömmer bort i sammanhanget, är att staten inom de närmaste åren kommer att tvingas se över statsandelsystemet, samt att åldersstrukturen på befolkningen automatiskt kommer att medföra höjda kostnader. I detta läge bör man våga ställa sig frågan, vad är viktigt ur befolkningens synvinkel? Är det viktigare att bevara det egna kommunvapnet än att utveckla den kommunala servicen till att motsvara tidens krav också på längre sikt.

Regeringens syfte med kommunreformen är inte att bråka med kommunerna, utan målet är att utveckla tillräckligt starka primärkommuner, vilka förmår ge en bred och högklassig service på längre sikt. Centerns tidigare kommunminister Manninen sade redan för 5 år sedan att det som hör till det förgångna kommer aldrig åter. Det går väldigt lätt att se bakåt och kritisera och ifrågasätta tagna beslut. Som folkvalda politiker, såväl riks- som lokalpolitiker, har vi ansvar för dagens situation, samt utgående från dessa premisser svara för hur tagna beslut inverkar på den kommunala servicen under närmaste decennierna.

I debatten gällande finanskrisen har man också fokuserat mycket på beslut som tagits tidigare. Det är ju väldigt lätt att se i bakspegeln och kritisera gjorda beslut. Speciellt när man har facit på hand och ser vad de gjorda besluten lett till. De senaste månaderna har debatten främst handlat om hur Greklandskrisen ska skötas. Finland fick efter många förhandlingsomgångar säkerheter för en del av det andra lånepaketet. Det återstår att se om lånet överhuvudtaget kommer att utbetalas. Euroländerna kommer med all säkerhet att noggrant följa upp hur den Grekiska regeringen verkställer de åtgärder som krävs, förrän man verkeställer det andra stödpaketet.

Under den gångna veckan har debatten i riksdagen gällt behandlingen av propositionen om ett tilläggsavtal till ramavtalet mellan euroländerna och det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet. Det finns inga enkla lösningar till den rådande finanskrisen. Kristdemokraterna har under finanskrisens gång förhållit sig skeptiska till en del av de lösningar, genom vilka man försökt lösa finanskrisen. Vi anser fortsättningsvis att varje medlemsland bör ansvara för den egna ekonomin på ett ansvarsfullt sätt.

Den nya regeringen har dock skärpt linjen när det gäller skötseln av finanskrisen. Under den förra regeringsperioden krävde vi att placerarna skulle ta ett större ansvar, samt att Finland skulle få motgarantier för beviljandet av stödfinansiering till krisländerna. Dessa krav finns nu inskrivna i regeringsprogrammet.

Godkännandet av ramavtalet för det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet är inget trevligt beslut. Ingen beslutsfattare skulle ha önskat den situation som Europa nu befinner sig i. Att säkerhetssumman för Finlands del ökar från knappa 8 till 14 miljarder euro är inte heller något nöje.

Men, man löser inte kriser med hjälp av kritik eller slagord. Från oppositionens håll har kritiken varit hård, men de konstruktiva förslagen har lyst med sin frånvaro. Eftersom situationen är extremt utmanande behövs en konstruktiv och allvarlig diskussion för att hitta lösningar ur krisen. Det räcker inte heller med åsikter om vad man inte borde ha gjort eller inte borde göra.

Istället bör de åtgärder som vidtas mätas i proportion till krisens omfång och eventuella följder. Emedan krisen bevisligen är både utbredd och djup förutsätts nu kraftåtgärder för att dämpa oron på finansmarknaden. Ifall Finland inte vore en del och beroende av den globala ekonomin, skulle situationen vara en annan. Vi kunde då istället stiga åt sidan och se om andra länder rider ut stormen på egen hand. Men eftersom Finland är hårt förankrad i den globala ekonomin, kan vi inte undgå stormen. Därför måste Finlands regering behandla den Europeiska krisen så som det vore en nationell krissituation.

Regeringen inleder idag förhandlingarna gällande nästa års budget. Prioritet nummer ett: Vi måste få bukt med Finlands växande skuldbörda, samt slå vakt om att Finland behåller sin konkurrenskraft. Ingen enkel kombination. Flera framstående politiker, bl.a. presidentkandidat Niinistö efterlyser större nedskärningar. Många håller med honom. Och tyvärr, ytterligare nedskärningar kommer nog också att göras. Trots att många svåra och negativa beslut måste tas, är det dock till allas fördel med en snabb behandling. Det är också viktigt att regeringen har beredskap att reagera och handla under de närmaste månaderna, beroende av vad som händer i omvärlden och på finansmarknaden.

Finlands linje bör följa regeringsprogrammet

Varje medlemsland inom euroområdet bör bära ansvar för den egna ekonomin. Kristdemokraterna har i Greklandsfrågan, liksom när det gällt de övriga lånepaketen, försökt medverka till att finna pragmatiska lösningar med tanke på Finlands och Europas bästa. De villkor som finns inskrivna i regeringsprogrammet, om hur Finland skall förhålla sig till den europeiska finanskrisen och skötseln av eventuella lånepaket, är långt identiska med de villkor den Kristdemokratiska riksdagsgruppen krävde redan under den förra riksdagsperioden.

Kristdemokraterna har krävt att placerarna tar ett större ansvar, samt att motgarantier ges för eventuella lån.

Ifall de övriga euroländerna, i likhet med Tyskland, motsätter sig den överenskommelse som Finland och Grekland uppnått, gällande motgarantier för lånen, bör regeringens budskap vara entydigt: ”Die Sache ist ganz klar – Saken är helt klar” Finland deltar inte i lånepaketet till Grekland!

Jag vill uttrycka min medkänsla med det norska folket efter dåden i Oslo. Som riksdagsledamot för Kristdemokraterna i Finland, samt i egenskap av ordförande för den kristdemokratiska riksdagsgruppen, tar jag kraftigt avstånd från varje form av terrorism och våldsdåd, oberoende av om det har personliga, politiska eller religiösa orsaker.

Kampen mot rasism och extremism bör skärpas. Detta förutsätter att företrädare för alla politiska partier gör sitt yttersta för att bekämpa politiska, nationalistiska och religiösa extremiströrelser. Som politiker har vi en framträdande roll som opinionsbildare. Därför är det skäl att noggrant överväga våra ställningstaganden i olika frågor. Det må sedan gälla intervjuer, debattinlägg eller budskap i sociala medier. Jag kommer att göra mitt bästa i kampen för ett öppet samhälle, där vi respekterar varandra trots skillnader i etnisk, politisk eller religiös bakgrund.

Det nya regeringsprogrammet har presenterats och kommer till riksdagen för behandling i nästa vecka. Många kritiska röster har redan höjts. Visst finns det fog för en del av kritiken. Men, samtidigt bör man granska programmet och målsättningarna ur flere perspektiv. För det första bör man analysera i vilken verksamhetsomgivning Finland och Europa befinner sig i. För det andra bör man minnas att statsskulden under de senaste åren vuxit med ca 10 mrd per år. För det tredje bör man komma ihåg att dryga 900 000 mänskor i vårt land lever under fattigdomsgränsen. Utgående från dessa parametrar och stora utmaningar startades regeringsförhandlingarna några veckor efter valet. Alla riksdagspartier hade möjlighet att svara på regeringssonderarens frågor. Av dessa valde regeringssonderaren Katainen att fortsätta med de partier vilka var beredda att iklä sig det ansvar som en regeringsmedverkan innebär. Slutresultatet blev, inte helt oväntat, ett program bestående av många kompromisser. Trots kompromisserna innehåller programmet förbättringar för vissa folkgrupper. Man kan också konstatera att en stor del av befolkningen inte kommer att märka av några drastiska förändringar i sitt vardagliga liv. Kristdemokraterna är överlag nöjda över att så många av våra målsättningar tas med i regeringsprogrammet.

En ny lag för äldrevården var en av de viktigaste målsättningarna för KD inför valet. Lagen kommer snarast möjligt att verkställas och  finansieringen tryggas så att kommunerna skall kunna uppfylla de vilkkor lagen förutsätter. En annan fråga med hög prioritet var också tryggandet av verksamhetsförutsättningarna för sm-företagen. Därför är vi nöjda med att det nuvarande systemet gällande beskattningen av dividender bibehålls, trots att den övre gränsen för skattefria dividender sänktes från 90 000 till 60 000 euro. Vi är också nöjda över att beskattningen av skogsmarker avvärjdes. En del skatteförhöjningar och nedskärningar kommer att ha negativa effekter bl.a för landsbygden. Därför är det viktigt, att vi i den kommande regeringen är lyhörda för oppositionens och fältets kritik i dessa frågor, samt söker finna pragmatiska lösningar så att vi även i framtiden kan uppehålla en levande landsbygd.

Den finländska politiken har i många decennier varit känd för stabilitet och vilja till konsensus när det gällt stora frågor. Kanske just därför har många ansett den finländska politiken vara för färglös och tråkig. Så plötsligt börjar det hända. Först kom valfinansieringsskandalen i dagen efter valet 2007. Skandalen ledde till att det allmänna förtroendet för politikerna fick sig en allvarlig törn. Sommaren 2008 sprack bubblan i USA vilket ledde till en global finanskris. Arbetslöshet och ökade inkomstklyftor gav grogrund för allmänt missnöje och en ny slags vilja till protest som vi inte sett på decennier i Finland. Sen skedde allt väldigt snabbt. Sannfinländarnas popularitet sköt i höjden. Partiet framstod som en sanningssägare i allt flere frågor. Valresultatet överraskade många och farhågorna om hur man skall lyckas bilda en samarbetsvillig regering utgående från valresultatet verkar besannas.

I regeringsförhandlingarna har de stora frågorna gällt Finlands roll i Europapolitiken, samt hur vi skall få statsekonomin i balans under de kommande åren fram till år 2015. Sannfinländarna var kompromisslösa när det gällde Europapolitiken och Soini valde att gå i opposition. Det var alltså deras eget val. Den andra sonderingsomgången ledde till förhandlingar mellan sex partier med representanter från höger till vänster. I ett sådant läge krävs tålamod och kompromissvilja.  Något som regeringssonderare Katainen insåg. I 13 dygn ledde han förhandlingarna på Ständerhuset med målsättningen att få en majoritetsregering till stånd. Katainen visade tålamod, respekt för andras åsikter och kompromissvilja. Kristdemokraterna har några frågor med hög prioritet. Hit hör bland annat behovet av mera resurser för äldreomsorgen. En fråga som det verkar vinna samförstånd över partigränserna. Den stora skillnaden uppstår i synen på hur stort underskottet i statsekonomin är under de närmaste åren, samt vilka åtgärder det kommer att kräva. Här blev mervärdesskattesatsen den stora kuggfrågan. Kristdemokraterna förespråkade under valkampanjen att momsen hålls på nuvarande nivå, medan bl.a Samlingspartiet och Sfp föreslog en förhöjning med 2 procentenheter. Efter 13 dygns förhandlingar var samlingpartiet beredd till  kompromisser. När det gällde momsen föreslog man en höjning med endast 1 procentenhet. Ett förslag vi kunde ha omfattat, eftersom personer i de mindre inkomstklasserna utlovades kompensationer. Socialdemokraterna och vänstern var dock kompromisslösa. Det är svårt att förhandla om alla parter håller fast vid alla sina krav och vallöften. Här gäller ordspråket: den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Personligen hoppas jag att Katainen på tisdag ges fortsatt förtroende som regeringssonderare. Landet behöver snarast möjligt en fungerande regering och en ledare som har en dynamisk ledarstil.

Ungefär en halv miljon finländare, med andra ord var tioende, lider av någon sjukdom eller funktionshinder som försvårar deras vardagsliv. FN:s generalförsamling beslöt redan i december år 2006 om ett avtal gällande rättigheter för världens omkring 650 miljoner funktionshindrade. Finland hörde till de första nationerna som undertecknade avtalet. Trots det har Finlands riksdag inte ratificerat avtalet. För att en ratificering skall kunna verkställas bör vår nationella lagstiftning korrigeras på flera punkter. I praktiken betyder det att vi bör bereda möjligheter till ett fullvärdigt deltagande för personer med funktionsnedsättning. Boendetjänster för personer med utvecklingsstörning måste också ordnas på ett sådant sätt att de svarar mot kraven på likvärdighet, självständigt liv, självbestämmanderätt, delaktighet och rätt att välja var man bor och med vem man bor, i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Tillräckliga resurser bör därför reserveras för en systematisk och välavvägd utlokalisering i enlighet med statsrådets principbeslut om program för ordnande av boende och anslutande tjänster för utvecklingsstörda. Ytterligare innebär det också att boendetjänsterna skall tryggas för personer med utvecklingsstörning som flyttar från sitt barndomshem. Ett samhälles moraliska kvalitet mäts genom hur det behandlar sina svagaste medlemmar. Ett samhälle som är bra för de svagare är också bra för alla andra. Därför bör den nya regeringen i nästa regeringsprogram förbinda sig att omedelbart ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

För någon vecka sedan kontaktades jag av en person som arbetar som vårdare på den geriatriska avdelningen i Jakobstad. I folkmun kallad för ”Bedden”. Jag har med vårdarens tillstånd valt att publicera delar av brevet jag fick.

Bästa Peter!

”Det hör till när man studerar till olika yrken, att man läser teori i skolan. För att kunna omfatta det, så behövs praktik. Det borde vara så även för politiker på “toppnivå”. För att verkligen veta vad de pratar om och arbetar för, så borde det var obligatoriskt med “praktik” på olika, berörda arbetsplatser. Ifall Gud ger oss livsdagar, så möter oss ålderdomen, obönhörligen, steg för steg. Vare sig vi vill eller inte.

Det är inte alla förunnat, att ha en frisk, trygg och värdig ålderdom. Det sägs, att det inte finns något så värnlöst som ett spädbarn. Jag hävdar att det påståendet är felaktigt. Under normala omständigheter, finns det alltid en öppen famn för spädbarn, och för andra barn. Men hur är det med de äldre? Nu tänker jag inte på tanterna och farbröderna, som klarar sig med hjälp av anhöriga, hemservicen, eller som bor på något åldrings-/servicehem.

Utan på dem, som ligger värnlösa i sina sängar på ”Bedden”. Vi behöver bara tänka oss in i den situationen, att vi besöker någon på ”Bedden”. I sängen bredvid ligger en tandlös gumma och plockar oroligt med sina händer.

Hon mumlar något osammanhängande. Frågar kanske efter sin mamma, men mamma kommer inte. Åldringen ropar i sin ångest. Plötsligt börjar det lukta. Hon har “gjort ner sig”. Vad gör du? Hur reagerar du? Går du fram till sängen, tröstar och försöker lugna? Söker du efter personal, för att be dem komma och hjälpa? Ifall du råkar se någon, kan du få till svar: “Jo, vi kommer nog, så fort vi hinner”. När de hinner, ja, det är en helt annan sak. De har ju ändå bara ca fyrtio andra som behöver hjälp/ tillsyn på olika sätt. På fyra-fem vårdare. Eller fylls du av obehag, avsmak? Kanske du helst skulle gå ut? Lämna henne där, ensam, hjälplösare än ett litet spädbarn. Hade det varit ett spädbarn, så hade säkert reaktionerna och känslorna varit lite annorlunda, eller?

Hur vill vi i så fall bli vårdade och bemötta, om vi hamnar att tillbringa våra sista år liggande i en säng på ”Bedden”? Så jag uppmanar dig: kom och besök oss. Följ med vårt arbete, hur vården fungerar för de mest svaga i samhället. Inte enligt tabeller och statistik, utan på gräsrotsnivå. Verkligheten. Ett par morgonskift, ett kvällsskift och ett nattskift. Då får du en liten uppfattning om hur verkligheten ser ut”.

Så långt vårdarens text. Jag kunde inte motstå kallelsen. Det blev tidig väckning en söndag morgon kl 06.00. Jag anlände till avdelningen kl 06.50 där jag avlade en ”informell tystnadsplikt”.  Sedan följde morgonpalaver.  Jag imponerades av vårpersonalen systematiska sätt att jobba. En snabb genomgång av vad som väntade under dagen och sedan skiljdes man åt i grupper. Varje grupp hade ansvar för olika moduler. Jag kom med i ett ”team” bestående av 2 närvårdare. Under ett kort förmiddagsskifte fick jag uppleva allt det som vårdaren så träffande beskrev i sitt brev. Vårdaren och vårdpersonalen gav mig följande hemläxa och frågeställning: ”En dag kan det vara jag som ligger där. Hjälplösare än ett spädbarn. Helt beroende av andras omsorg. Hjälpas med allt: att matas, tvättas, lugnas, tröstas osv. Det är inte alls självklart, att vi får vara friska och krya till livets slut. Vill du arbeta för de verkligt värnlösa, kämpa för de gamla som ligger i sina sängar på Bedden. Det finns ingen eller få som för deras talan, och all statistik visar på, att de är en ökande skara”.

På hemläxan och frågan finns det bara ett svar. Ja – jag vill, på alla de plan där jag verkar, påverka så att de äldre får en bra och värdig ålderdom. Till detta behövs det mera händer – och – för detta behövs mera resurser.