Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket

Den finländska politiken har i många decennier varit känd för stabilitet och vilja till konsensus när det gällt stora frågor. Kanske just därför har många ansett den finländska politiken vara för färglös och tråkig. Så plötsligt börjar det hända. Först kom valfinansieringsskandalen i dagen efter valet 2007. Skandalen ledde till att det allmänna förtroendet för politikerna fick sig en allvarlig törn. Sommaren 2008 sprack bubblan i USA vilket ledde till en global finanskris. Arbetslöshet och ökade inkomstklyftor gav grogrund för allmänt missnöje och en ny slags vilja till protest som vi inte sett på decennier i Finland. Sen skedde allt väldigt snabbt. Sannfinländarnas popularitet sköt i höjden. Partiet framstod som en sanningssägare i allt flere frågor. Valresultatet överraskade många och farhågorna om hur man skall lyckas bilda en samarbetsvillig regering utgående från valresultatet verkar besannas.

I regeringsförhandlingarna har de stora frågorna gällt Finlands roll i Europapolitiken, samt hur vi skall få statsekonomin i balans under de kommande åren fram till år 2015. Sannfinländarna var kompromisslösa när det gällde Europapolitiken och Soini valde att gå i opposition. Det var alltså deras eget val. Den andra sonderingsomgången ledde till förhandlingar mellan sex partier med representanter från höger till vänster. I ett sådant läge krävs tålamod och kompromissvilja.  Något som regeringssonderare Katainen insåg. I 13 dygn ledde han förhandlingarna på Ständerhuset med målsättningen att få en majoritetsregering till stånd. Katainen visade tålamod, respekt för andras åsikter och kompromissvilja. Kristdemokraterna har några frågor med hög prioritet. Hit hör bland annat behovet av mera resurser för äldreomsorgen. En fråga som det verkar vinna samförstånd över partigränserna. Den stora skillnaden uppstår i synen på hur stort underskottet i statsekonomin är under de närmaste åren, samt vilka åtgärder det kommer att kräva. Här blev mervärdesskattesatsen den stora kuggfrågan. Kristdemokraterna förespråkade under valkampanjen att momsen hålls på nuvarande nivå, medan bl.a Samlingspartiet och Sfp föreslog en förhöjning med 2 procentenheter. Efter 13 dygns förhandlingar var samlingpartiet beredd till  kompromisser. När det gällde momsen föreslog man en höjning med endast 1 procentenhet. Ett förslag vi kunde ha omfattat, eftersom personer i de mindre inkomstklasserna utlovades kompensationer. Socialdemokraterna och vänstern var dock kompromisslösa. Det är svårt att förhandla om alla parter håller fast vid alla sina krav och vallöften. Här gäller ordspråket: den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Personligen hoppas jag att Katainen på tisdag ges fortsatt förtroende som regeringssonderare. Landet behöver snarast möjligt en fungerande regering och en ledare som har en dynamisk ledarstil.