Problemen inom åldringsvården har fyllt nyheterna under de senaste dagarna. Problemet är inte nytt. Istället har frågan varit om när problemet eskalerar på riktigt. Vem är de skyldiga? Vem har ansvaret? Svaret på de båda frågorna är entydiga. Politikerna. Ingen kan helt undfly sitt ansvar.
Medveten om de stora problemen föreslog Kristdemokraterna ifjol, att det bör inrättas en tjänst för en äldrevårdsombudsman för att säkerställa kvaliteten inom äldrevården. Senaste period krövde vi en bättre persionaldimensionering. Båda initiativen förföll på grund av att vi inte lyckades övertyga våra kolleger i andra partier.
År 2006 verkställdes kommun- och servicestrukturreformen, på finska den s.k PARAS-reformen. Som en del av det överförde kommunerna äldreomsorgen till gemensamt ägda samkommuner. Hur fungerade äldreomsorgen före det? På den tiden var jag kommunpolitiker i Pedersöre. Jag minns att vi hade en rätt välfungerande äldrevård. Men, redan då upplevde personalen att de inte hann med. Man hade för få händer i vården. För lite tid med klienterna. Det äskades årligen om mera resurser. Helt berättigat. Ibland gavs mera resurser. Ibland gick inte fullmäktige med på att öka budgetanslagen. Man valde att prioritera annorlunda.
Många trodde, eller ville tro, att PARAS-reformen skulle vara svaret på det ökade servicebehovet. Samtidigt flyttades beslutsprocesserna längre bort. Till en värdkommun. Medlemskommunerna tilldelades förtroendeposter i förhållande till kommunens storlek. Trots att dessa förtroendevalda säkert vill kommuninvånarnas bästa så var det ändå ett steg mot en minskad demokrati.
Alltför många äldre tvingas köa för att få plats på seniorboende, eller för intervallvård eller vårdplats. Satsningarna på vård i hemmet är i och för sig ett bra alternativ. För äldre som vill bo hemma. Men, alla vill inte bo ensamma när orken tryter. Och för att hemvården ska fungera behövs också resurser. Har vi tilldelat tillräckligt med resurser? Hemsjukvårdarna ges inte den tid som skulle behövas för att ge den omsorg i vardagen som garanterar klienterna en känsla av trygghet.
Även om kommunerna har ansvar för äldrevården har nedskärningarna i statsandelen påverkat kommunernas möjligheter att svara på det växande vårdbehovet. Regeringspartierna hoppas på att sotereformen skall lösa problemet. Beslutsmakten skulle överföras till landskap. Jag tror inte på den modellen. Vad vi behöver är en vårdgaranti, lagstadgad dimensionering av personalstyrkan och systematisk övervakning, för att säkerställa en mänsklig vård.
Valfriheten är bra där det finns utbud. Alla aktörer behövs. Kommunala vårdinrättningar, tredje sektorn och privata aktörer. Men, framförallt behövs mera händer. Mera mänskor. Bättre kvalitetskontroll.  Det betyder mera pengar. Det innebär en omprioritering av de knappa statliga och kommunala finanserna. Till förmån för boende och vård som finns så nära klienten som möjligt.
Dela