Åldersklasserna som fått växa upp efter kriget har egna livserfarenheter som lett till förändrade livsvärderingar. Min åldersklass har haft det materiellt bra förspänt och vi har inte behövt genomleva krig. Medan vi fått leva under allt tryggare förhållanden, både fysiskt och ekonomiskt, har det gett utrymme för nya målsättningar – till icke materialistiska värderingar, till självuppskattning, till att skapa sociala kontakter och till att förverkliga sig själv. På gott och ont.

Sauli Niinistö har i olika situationer visat sig vara en äkta värdeledare som det går att lita på också i svåra stunder. Eftersom presidentskapet inte kommer att sakna   utmaningar under de kommande åren, är det viktigt att gundvärderingarna är i balans. En sådan egenskap hjälper även presidenten i hans uppgift att göra det bästa för folket.

Genom att rösta utgående från dina värderingar möjliggör du att dessa vinner. Genom att låta bli att rösta, stöder du sådana värderingar som du inte vill att ska styra oss i framtiden.

Valets första rond är över och det är tid att rikta blickarna mot den andra ronden. Före det några ord om gårdagens semifinal. Alla kandidater förtjänar ett tack, hittills har valet endast segrare.

Segrare 1. Allra först lyfter jag fram mitt partis egen kandidat, Sari Essayah, som gjorde en fantastisk kampanj. Tack vare kunskap och sakkännedom bevisade Sari att man kan även göra karriär inom ett litet parti och påverka den politiska inriktningen i republiken. Sari är dessutom en ytterst sympatisk person och jag tror att Finlands folk ännu hör mycket om henne och hennes göranden, både på den Europeiska- och inhemska politiska arenan.

Segrare 2. Sauli Niinistö hade ett fast och kunnigt grepp under hela kampanjen. Trots att trycket var enormt, på grund av gallupledarpositionen, stod han rakryggad ända in i mål.

Segrare 3. Paavo Väyrynen. Valets mest positiva överraskning. Paavo gjorde en ypperlig kampanj. Lyckades förbättra den egna imagen samtidigt som han gjorde det egna partiet en stor tjänst. Tack var kampanjen lyfte Väyrynen Centern tillbaka där det hör hemma. Ännu en gång – en fantastisk insats!

Segrare 4. Pekka Haavisto. En sympatisk person som vann många debattdueller genom sin sakliga diskussionsstil.

Segrare 5. Paavo Lipponen. Höll sig lugn och artig, trots urusla gallupsiffror. En fin man, men den politiska tidsepoken är nu förbi. Finländarna tackar den stora statsmannen!

Segrare 6. Timo Soini. Trogen sin stil i presidentsvalskampanjen. Talade klarspråk till folket på folkets vis.

Segrare 7. Paavo Arhinmäki. En modig vänsterförbundare av den yngre generationen. Ofta skarp i sina kommentarer, men genom en avslappnad debattstil.

Segrare 8. Eva Biaudet. En representant för det globala. En kvinna med stark kampvilja.

Segrare 9. Finlands folk. Alla fick rösta på en kandidat utgående från de egna värderingarna.

I den första ronden såg vi alltså bara segrare. I den andra kommer det att finnas bara en kvar – Sauli Niinistö!

Under julledigheten hade jag möjlighet under en vistelse i USA att följa med valkampanjen inför det amerikanska primärvalet. Processen att utse presidentkandidaterna är lång i USA.  Delstater håller olika typer av primärval för de stora partierna i början av valåret, där delstatens republikaner och demokrater utser sina respektive kandidater till presidentvalet. Valet, som är det 57:e i ordningen, ska enligt planerna hållas i början av november. I valet väljs elektorerna. De ska i sin tur välja USA:s president och vicepresident i mitten av december.

När det gäller det politiska klimatet är det en stor skillnad jämfört med det situationen i Finland. Amerikanerna har en rätt så svartvit politisk syn. Man är endera en inbiten demokrat eller republikan, eller soffliggare. Den andra stora skillnaden gäller smutskastningen. All typ av smutskastning verkar vara tillåten, till och med i partiernas interna primärval av den egna kandidaten.

Presidentvalet här hemma är nu inne på slutrakan. Inga egentliga överraskningar har ännu kommit i dagen. Valkampanjen har såhär långt följt det traditionella mönstret för finländsk politik. Kandidaterna och deras kampanjgrupper har agerat rätt sakligt, utan större smutskastningar eller osakliga personangrepp.

Just nu är det omöjligt att med säkerhet förutspå vilka kandidater som tar sig till andra omgången. För valets slutliga utgång och landets bästa är det viktigt att väljarna inte låter sig styras av opinionsmätningar eller medierepresentanternas kommentarer.

Tack vare vårt demokratiska mångpartisystem, ges väljarna en reell chans att påverka och rösta på en sådan kandidat som motsvarar de egna värderingarna. Och, det är just dehär faktorerna som gör vårt politiska system, trots en del brister, till ett av världens bästa.

Visst förekommer det också i Finland en viss styrning av väljarkåren. Journalisterna har via median möjlighet att påverka valutgången, endera genom att behandla kandidaterna ojämlikt, eller genom att spekulera och förutsäga vilka kandidater som tar sig till andra omgången. Men trots det kan väljarna i stor grad påverka valutgången. Det bevisades i valet 1994 när Elisabeth Rehn, som representant för ett mindre parti, tog sig till valets andra omgång.

Personligen har jag lätt att välja i den första omgången. Någon kanske tänker att jag gör mitt val endast på grund av lojalitet och utgående från min position inom partiet. Visst, jag medger att det kan vara en bidragande faktor till mitt val. Men mera avgörande är att jag också haft förmånen att i många år samarbeta med presidentkandidaten. Jag känner presidentkandidaten som en energisk och oerhört kompetent politiker, som har en bred erfarenhet från både den finländska och europeiska politiska arenan. Presidentkandidaten blygs inte heller att stå för de traditionella kristna värderingarna. Därför går min röst till presidentkandidat Sari Essayah.

Pedersöre 2012

I Pedersöres budget för 2012 har det kalkylerats att verksamhetskostnaderna kommer att uppgå till ca 63 miljoner euro. Av Pedersöres totala tjänsteproduktion förverkligas idag drygt hälften som köptjänster. Största delen av tjänsterna köps från värdkommunen för social- och hälsovården, medan en del av tjänsterna köps av andra samkommunala organ.

En budget kulminerar i siffror och därför är det naturligt att man ofta fokuserar på siffror. Ibland lyckas vi mäta prestationerna i förhållandet till siffrorna. Inom vissa sektorer är det lättare att ha klara mätinstrument, medan det inom andra sektorer är betydligt mera utmanande. Inom vården, hela kedjan från vaggan till graven, är en sektor där det införts mätinstrument för olika prestationer. Anmärkningsvärt är att vi politiker av någon anledning fokuserat mera på kvinnodominerade sektorer när det gäller uppföljning av effektivitet.

Lagstadgade och frivilliga uppgifter

De lagstadgade uppgifterna måste kommunen sköta själv eller i samarbete med andra kommuner. Kommunen kan anlita den privata sektorn för tjänster, till exempel mat- och städtjänster, som behövs för att sköta dessa uppgifter. Frivilliga tjänster, såsom bl.a. tjänster inom motion och idrott, sköter kommunen i den omfattning som fullmäktige beslutar. Ur invånarnas perspektiv består kommunens viktigaste uppgifter i att ansvara för social- och hälsovården, undervisningen, teknik och miljöärenden, region- och näringsutvecklingsfrågor. Vid sidan av utbildningen utgör vården och äldreomsorgen den service som invånarna prioriterar allra högst. Därför är det skäl att vi som beslutsfattare är ytterst lyhörda för folkopinionen när det gäller dessa frågor. Jag återkommer därför till vårdfrågorna lite senare.

Kommunstrukturen före valet

Både före och efter riksdagsvalet har diskussionen om den kommande kommunstrukturen varit livlig. För två år sedan bjöds jag in till en diskussion, gällande framtidsutsikterna för de finländska kommunerna, av dåvarande kommunförbundsdirektören. Redan då hade kommunförbundet situationen ganska klar för sig.

Budskapet var tydligt, sett ur ett 20 års framtidsperspektiv måste något drastiskt göras om vi vill behålla nivån på välfärdstjänsterna. I april detta år, tre dagar efter riksdagsvalet föreslog Finlands Kommunförbund att modellen med en stark primärkommun ska utgöra grunden för kommunstrukturen i framtiden. Helsingfors med omgivning, stadsregionerna och övriga områden behöver modeller för en stark primärkommun som skiljer sig något från varandra. Det innebär att antalet kommuner och olika slags samkommuner, eller andra samarbetsarrangemang skulle sjunka avsevärt.

Kommunförbundets styrelse hade som mål, att så många kommuner som möjligt ska vara en stark primärkommun år 2017. I sin precisering förklarade kommunförbundet vad de menade.

”Det betyder en kommun som kan tillhandahålla välfärdstjänster och skapa förutsättningar för en livskraftigare kommun och demokrati. Enligt Kommunförbundet är den centrala utgångspunkten emellertid att de regionala skillnaderna erkänns. För att de kommunala tjänsterna ska kunna tryggas behövs utöver strukturreformen också nya sätt att producera tjänsterna. Utgångspunkten är en livskraftig kommun med allt effektivare tjänster”.

En starkare enhetlig kommunstruktur i stadsregionerna och en fungerande kommunstruktur i hela landet är det viktigaste målet med tanke på hela landets utveckling och invånarnas vardag. Man utgår från en stark primärkommun som bygger på en funktionell helhet: en kommun ska bestå av ett pendlingsområde eller någon annan sådan helhet som har ekonomiska förutsättningar och på personella resurser grundade förutsättningar att ansvara för ordnandet och finansieringen av servicen. Kommunförbundet ville med sitt uttalande bana väg för en fungerande kommundelsförvaltning. Allt efter som kommunerna blir större kommer det att behövas nya koncept som tryggar invånarnas påverkansmöjligheter i närmiljön.

Kommunstrukturen efter valet – kommunkartan kommer

Efter valet är det många som velat sticka huvudet i busken. Också många av de som varit med i Kommunförbundets verksamhet och planerat reformen. I januari kommer – oberoende om vi vill det eller inte – den omtalade kommunkartan att presenteras, varpå det följer en kommunrunda. Den sittande riksdagen kommer i rätt snabb takt att fatta beslut.

Nu om någonsin är det är skäl att diskutera, utreda och fundera hur vi på bästa sätt kan möta framtiden. Kan vi ytterligare utöka samarbetet – genom att bilda nätverkskommuner – eller lönar det sig i att gå ihop? Ingen dörr bör hållas stängd – enbart av principiella skäl. Det är vår plikt, att som folkvalda, åtminstone försöka se längre fram i tiden, se mera på helheter och hur vi på sikt kan trygga servicen till kommuninvånarna. Det är därför kommunen finns till, och det finns definitivt ingen orsak för oss att gräva ner oss i vår egen ”förträfflighet”.

Hälso- och sjukvårdsfrågorna är politiskt en megafråga i vår region.

Social- och hälsovårdsverket har verkat i regionen redan i ett par års tid. Flere ledande tjänstemän och politiker har gång efter annat påpekat att specialsjukvården är en akilleshäl och därmed orsak till varför kostnaderna ständigt ökar. Någon verkligt objektiv, djupgående analys varför kostnadsnivå anses vara på en för hög nivå har dock enligt mitt förmenande gjorts. Finns det kringliggande orsaker till kostnadsökningarna?

Det har länge påtalats resursbristerna inom primärvården. Den kritiken är säker befogad. En annan faktor som helt klart också höjer kostnadsnivån inom specialsjukvården är inhyrningen av läkarfirmor, på grund av att det är ytterst svårt att rekrytera läkare till olika tjänster inom sjukhuset. Man kan sedan fråga sig: hur många läkare skulle vara genuint intresserade av att flytta till ett sjukhus, som i medeltal 3-4 gånger per år, aviseras som nedläggningshotat.

I höst, efter att social- och hälsovårdsnämnden presenterade budgetförslaget har social- och hälsovårdsverket, på initiativ av samarbetskommunerna den 25.10 förhandlat om behovet av och möjligheterna att minska det godkända budgetförslagets omfattning.  Dessa förhandlingar resulterade i ett krav om att budgetförslaget bör minskas med 2,5 – 3 miljoner euro, samt att sparåtgärderna bör omfatta både minskningar som bör vidtas snabbt samt noggrant planerade och genomförda strukturella åtgärder.

Vad menas med strukturella förändringar – och – vad säger folket?

Vad menas med strukturella förändringar och vad betyder det i praktiken? Är det någon som egentligen brytt sig om att analysera vad detta uttalande och påföljande sifferlek leder till – eller är det fråga om ett medvetet val. Talet om att upphöra med förlossningsverksamheten tyck ha blivit ett mantra. Inbillar någon sig att kostnaderna ska försvinna.

Var finns uträkningarna på vad vi kommer vi att betala till andra sjukvårdsinrättningar?

Enligt Finlands grundlag ”skall det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa”.  Vidare heter det, ” att fullmäktige skall se till att kommunens invånare och de som utnyttjar kommunens tjänster har förutsättningar att delta i och påverka kommunens verksamhet. Deltagande och påverkande kan främjas i synnerhet genom att invånarnas åsikter reds ut innan beslut fattas”.

Så lyder alltså grundlagen. Vad säger folket? Det vet vi inte, eftersom inget egentligt hörande ordnats. Vad säger näringslivet? Handelskammaren och andra representanter för näringslivet har varit mycket tydliga. De anser att det är viktigt att vi har ett sjukhus som ger en så mångsidig service som är möjligt .

Pedersöres kommunstyrelses skrivning i beslutsberedningen om krav på strukturella förändringar inom, ja just det, specifikt och enbart specialsjukvården – rimmar illa.

Primärhälsovården är grunden i vårdkedjan. Det är skäl att minnas att om primärhälsovården inte fungerar leder det till höjda kostnader inom specialsjukvården. Å andra sidan kan vi jämföra det med ett husbygge. Ifall grunden är dåligt gjord river man väl inte bort vattentaket. Det leder ju bara till ytterligare förfall.

Implantat är dyra

Har vi råd att agera som vi gör? Samtidigt som vi har ett byggnadsprogram värt flere miljoner, så förespråkar kommunstyrelsen beslut som i förlängningen kan leda till att vi sågar möjligheterna att behålla specialsjukvården på nuvarande nivå i regionen. Vad blir kvar och vad kan det leda till? En längre väg till akut vård, sämre rekryteringsmöjligheter när det gäller vårdpersonal, skattemedel till ett värde av flera miljoner förs ut ur regionen, en tom sjukhusbyggnad och ökad arbetslöshet,osv.? Kristdemokraterna föreslår istället att kommunstyrelsens skrivning, om att strukturella förändringar bör göras speciellt inom specialsjukvården, ändras till att syfta på hela vårdkedjan. Annars blir det som när man har tandvärk och drar ut tanden. Efteråt finns ingen tand kvar. Och implantat är som bekant dyra.

Parallellt med skötseln av den europeiska skuldkrisen har regeringen under hösten finslipat budgeten för nästa år. Regeringspartierna har i god samarbetsanda förhandlat fram extra budgetanslag till ett sammanlagt värde av dryga 40 miljoner. Förhandlingarna avslutades senaste vecka när gruppordförandena för regeringspartierna enhälligt godkände finansutskottets förslag till extra budgetanslag.

Med beaktande av det ekonomiska läge som vi just nu befinner oss i gjorde Kristdemokraterna inte anspråk på några stora, orealistiska budgetanslag. Istället fokuserade vi på sådana frågor som vi ansåg angelägna för samhället just nu, samt ärenden som berör det ministerium som vårt parti nu ansvarar för.

Samtidigt valde vår grupp att också stöda andra regeringspartiers budgetäskanden, i sådana ärenden som passar ihop med våra målsättningar. Om budgetbehandlingen i plenum fortskrider enligt överenskommelsen, kommer nio av Kristdemokraternas tio budgetmotioner att verkställas.

I samband med att man uppnådde budgetsämja, har man också helt berättigat lyft fram vikten av barnens välfärd och sociala frågor. Speciellt glada är vi över anslaget för vård av mammor som är narkotikamissbrukare. Det är bra att människornas hälsa främjas genom avvärjning av missbruksproblem samt att lindra och minska mänskors lidande på grund av psykisk ohälsa.

Vid sidan av barn och ungdomar fästs också uppmärksamhet på säkerheten. Polisen och gränsbevakningsväsendet får tilläggspengar och behandlingen av asylsökningar snabbas upp både i förvaltningsdomstol och i hovrätt. Konkurser ska förebyggas med ett anslag på hundratusen euro för Ekonomihjälp -servicen som arrangerar rådgivning för företagare.

Underhåll och förbättring av privata vägar ges ett extra anslag på fem miljoner euro. Också miljöförebyggande åtgärder görs. Skyddandet av vattendrag och Östersjön beviljas ett anslag på en miljon euro. Sådana registrerade trossamfund, vilka inte innehar beskattningsrätt, beviljas stöd för renoverings- och byggprojekt.

Kristdemokraterna förespråkade också en förhöjning av anslaget för utvecklings- och biståndsstödet men det lyckades tyvärr inte denna gång. Sammanfattningsvis är vi rätt nöjda med utfallet under rådande ekonomiska läge.

Den Kristdemokratiska riksdagsgruppen har under hösten höjt sin profil genom att föra en konstruktiv dialog inom regeringen. Som gruppordförande har mitt mål varit att hålla en saklig ton i debatten också gentemot oppositionen. Samarbete och saklighet ger för det mesta en positiv genklang.

I slutet av veckan remitterade regeringen sin proposition till ny adoptionslag till den första behandlingen i plenisalen. Frågor som berör familjelagstiftning väcker ofta känslor och debatt. Förslaget till ny adoptionslag har föreberetts noggrant på justitieministeriet. Lagutskottet, där bl.a undertecknad är medlem, har behandlat lagförslaget sedan slutet av oktober. Utskottet har under behandlingens gång hört ett tiotal sakkunniga från olika organisationer. Frågor som delat åsikterna kan sammanfattas i vem som skall ha rätt att adoptera samt frågan om övre åldersgräns för adoptionsföräldrarna.

Det allmänna och primära målet för revideringen är att främja barnets bästa vid adoption. Syftet är utöver detta att utveckla processen vid adoption inom landet genom att ta in exaktare bestämmelser om adoptionsrådgivning i lagen och genom att göra också adoptioner inom landet beroende av tillstånd på samma sätt som internationella adoptioner. Dessutom förbättras rättssäkerheten för de delaktiga under de olika faserna av adoptionsprocessen, vilket sker genom en utvidgad rätt att söka ändring i beslut som fattas under adoptionsprocessen.

När det gäller placering av barn, har det fogats en ny bestämmelse, enligt vilken ett barn i regel ska placeras i en familj där det får två adoptivföräldrar. Regeringen föreslår att endast makar i äktenskapsförhållande ska få adoptera gemensamt. Enligt dagens lagstiftning kan äktenskap ingås endast mellan man och kvinna. Det innebär i  att partnerna i ett registrerat partnerskap inte jämställs med makar vid tillämpningen av paragrafen. Partnerna i ett registrerat partnerskap kan alltså inte adoptera ett barn gemensamt. Inte heller sambor kan adoptera ett barn gemensamt. På den punkten ändras inte rättsläget från nuvarande praxis.

Regeringens motivering till att gemensam adoption inte blir möjlig för sambopar är framför allt att man vill sörja för barnets bästa och att barnets ska få så stabila och trygga uppväxtvillkor som möjligt. Också lagutskottet anser att dessa faktorer har särskild betydelse, eftersom barn som ska adopteras typiskt sett redan har flera förluster och separationer i bakgrunden.

Regeringen föreslår också nya bestämmelser som gäller nedre och övre åldersgräns för den som vill adoptera och minsta och största tillåtna åldersskillnad mellan adoptant och adoptivbarn. Enligt propositionen ska en adoptionssökande i regel ha fyllt 25 år, vilket motsvarar den gällande lagen. Dessutom får sökanden inte vara äldre än 50 år. Åldersskillnaden mellan sökanden och adoptivbarnet ska i sin tur vara minst 18 och högst 45 år.

I all familjelagstiftning bör man utgå från barnens perspektiv. Att få barn, biologiskt eller genom adoption, är ingen subjektiv rättighet för de vuxna utan det är en förmån som pliktar till ansvarstagande.

Israels premiärminister Netanyahus tal i FN översatta av Bengt-Ove Andersson. Läs det och ta det till er. Ett tal som ger mycket mera information än vad du kan se och läsa om i det dagliga nyhetsflödet.

——-

Tack, herr ordförande. Mina damer och herrar. Israel har sträckt ut sin
hand i fred ända från dagen för sitt grundande för 63 år sedan. Å Israels
och det judiska folkets vägnar sträcker jag åter ut den handen idag. Till
Egyptens och Jordaniens folk med förnyad vänskap, till grannar som vi
slutit fred med. Till Turkiets folk, med respekt och välvilja. Till Libyens
och Tunisiens folk, med beundran för dem som försöker bygga en demokratisk
framtid. Till de övriga folken i Nordafrika, och folken på Arabiska halvön,
med vilka vi önskar skapa en ny början. Till Syriens, Libanons och Irans
folk, till alla dem som bekämpar brutalt förtryck. Men alldeles särskilt
sträcker jag ut handen till det palestinska folket, med vilka vi söker en
rättvis och varaktig fred.

Mina damer och herrar, i Israel förtröttas vi aldrig i våra förhoppningar
om fred. Våra forskare, läkare och innovatörer använder sin begåvning för
att förbättra morgondagens värld. Våra konstnärer och författare berikar
mänsklighetens arv. Jag vet att det sällan är denna bild av Israel som
framställs i denna sal. Det var ju faktiskt här, 1975, som mitt folks
urgamla strävan, att återupprätta vårt liv som nation i vårt gamla bibliska
hemland, brännmärktes på ett skamligt sätt som rasism. Och det var här,
1980, som det historiska fredsavtalet mellan Israel och Egypten inte
lovordades utan fördömdes. Och det är här, år efter år, som Israel
orättvist pekas ut och fördöms. Israel har fördömts fler gånger än resten
av världens länder sammantagna.

21 av 27 resolutioner i Generalförsamlingen fördömde Israel, Mellanösterns
enda sanna demokrati. Detta är en beklaglig del av FN som institution, en
absurd teater. Man utpekar inte bara Israel som skurken; ofta ger man
verkliga skurkar ledande roller. Khadaffis Libyen var ordförandeland för
kommissionen för mänskliga rättigheter; Saddam Husseins Irak ledde
nedrustningskommissionen. Ni kanske säger: Det hör till det förflutna. Men
så här är det just nu: Det hizbollastyrda Libanon är ordförandeland för
FN:s säkerhetsråd. Det betyder i klartext att en terroristorganisation
leder den grupp vars uppdrag är att säkerställa fred i världen. Det är för
absurt för att fantisera ihop.

Här i FN kan automatiska majoriteter besluta vad som helst. De kan besluta
att solen går upp i väst. De kan också besluta – de har redan beslutat –
att Västra muren i Jerusalem, judendomens heligaste plats, är ockuperat
palestinskt territorium. Men även här i Generalförsamlingen kan sanningen
ibland lysa fram. 1984, när jag utsågs till Israels FN-ambassadör, besökte
jag den store rabbinen Lubavitsch. Han sa – och jag vill inte att ni tar
illa upp, jag vet av personlig erfarenhet att här finns många både
hedervärda och kompetenta män och kvinnor som tjänar sina länder – men så
här sa rabbinen: ”Du kommer att tjäna i ett hus med många lögner. Men kom
ihåg att även på de mörkaste platser syns ett enda ljus på långt håll.”
Idag hoppas jag att detta sanningens ljus ska få lysa fram, om också bara i
några minuter, i en sal som alltför länge har varit en mörkrets plats för
mitt folk.

Som Israels premiärminister kom jag inte hit för att få applåder. Jag kom
hit för att tala ut sanningen. Sanningen är att Israel vill ha fred.
Sanningen är att jag vill ha fred. Sanningen är att alltid i Mellanöstern –
men särskilt i dessa turbulenta dagar – måste freden förankras i säkerhet.
Vi åstadkommer inte fred genom FN-resolutioner, bara genom direkta
förhandlingar mellan parterna. Sanningen är att hittills har palestinierna
vägrat förhandla. Israel vill ha fred med den palestinska staten, men de
vill ha en stat utan fred. Och ni bör inte låta detta hända.

När jag först kom hit för 27 år sedan, var världen uppdelad i öst och väst.
Sedan dess har det kalla kriget avslutats, stora civilisationer har vaknat
ur sekelgammal sömn, hundratals miljoner har lyfts upp ur fattigdom,
otaliga fler väntar på att få följa exemplet. Och det märkliga är att
hittills har denna monumentala historiska vindkantring ägt rum i stort sett
fredligt. Men nu växer en ondska fram mellan öst och väst som hotar hela
världens fred. Den vill inte befria utan förslava, inte bygga upp utan riva
ner. Denna ondska är militant islam. Den döljer sig i en stor
trosinriktnings skepnad, men den mördar judar, kristna och muslimer, med
obarmhärtig opartiskhet.

Den 11 september dödade den tusentals amerikaner och förvandlade
tvillingtornen till en rökande ruinhög. Igår kväll lade jag en krans vid
minnesmärket för 9/11. Det var djupt gripande. Men på väg dit ringde något
i mitt huvud: de skandalösa ord som yttrades av Irans president i denna
talarstol igår. Han antydde att 9/11 var en amerikansk konspiration. En del
av er lämnade salen. Ni borde alla ha lämnat salen. Sedan 9/11 har militant
islam slaktat oräkneliga andra oskyldiga människor. I London, i Madrid, i
Bagdad, i Mumbai, i Tel Aviv, i Jerusalem, och överallt i Israel. Jag anser
att den största fara som hotar vår värld är att denna fanatism beväpnar sig
med kärnvapen, och det är precis vad Iran försöker göra. Kan ni föreställa
er mannen som orerade här igår, beväpnad med kärnvapen? Världssamfundet
måste stoppa Iran innan det är för sent. Om Iran inte stoppas, står vi alla
inför hotet av terrorism med kärnvapen. Och den arabiska våren kan snabbt
bli en iransk vinter. Det vore en tragedi. Miljoner araber har gått ut på
gatorna för att ersätta tyranni med frihet. Och ingen skulle ha större
glädje än Israel av att de som kämpar för frihet och fred segrar. Det är
min innerliga förhoppning, men som Israels premiärminister kan jag inte
riskera den judiska statens överlevnad på grund av önskedrömmar. Ledare
måste se verkligheten som den är, inte som den borde vara. Vi måste göra
vårt bästa för att forma vår framtid, men vi kan inte önska bort de faror
som hotar oss idag. Och världen som omger Israel har definitivt blivit
farligare.

Militant islam har redan tagit över Libanon och Gaza; den är fast besluten
att krossa fredsavtalet mellan Israel och Egypten och mellan Israel och
Jordanien. Den har redan många arabers sinnen mot judar och Israel, mot USA
och västvärlden. Den motsätter sig inte Israels politik, utan dess
existens. Vissa menar att militant islams utbredning, särskilt i dessa
turbulenta tider, om man vill hämma den, måste Israel snabbt göra militära
eftergifter och territoriella kompromisser. Denna teori låter enkel, den
lyder ungefär så här: Lämna områdena, så främjas freden. De moderata
krafterna stärks och de militanta hålls i schack. Bry er inte om
detaljerna, hur Israel ska kunna försvara sig. Det sköter internationella
trupper om. Dessa människor säger ständigt till mig: ”Gör ett vittgående
erbjudande, så ordnar sig allt.” Det finns bara ett problem med den teorin:
vi har prövat den. Den fungerade inte. År 2000 gjorde Israel en vittgående
fredsinvit där man tillmötesgick praktiskt taget alla palestinska krav.
Arafat förkastade det. Därefter startade palestinierna en terrorkampanj som
krävde 1 000 israeliska liv. Senare, 2008, kom premiärminister Olmert med
ett ännu mer vittgående fredsinvit. President Abbas svarade inte ens på
det. Men Israel gjorde mer än bara att komma med fredsinviter. Vi lämnade
faktiskt över områden. År 2000 drog vi oss tillbaka från Libanon. Och vi
lämnade varje kvadratmeter av Gaza 2005.

Det lugnade inte den islamiska stormen, den militanta islamiska stormen som
hotar oss. Det förde bara denna storm närmare och gjorde den starkare.
Hizbollah och Hamas avfyrade tusentals missiler mot våra städer från just
de områden vi hade lämnat. När Israel lämnade Libanon och Gaza, besegrades
inte radikalerna av de moderata, utan de moderata uppslukades av
radikalerna. Och tyvärr måste jag säga att internationella trupper som
UNIFIL i Libanon och Gaza inte stoppade radikalerna från att attackera
Israel. Vi lämnade Gaza med en förhoppning om fred. Vi frös utbyggnaden av
bosättningar i Gaza, vi tog bort dem, vi gjorde precis som teorin
förespråkade: ”Ge er av, dra er tillbaka till 1967 års gränser, avveckla
bosättningarna.” Och jag tror inte att folk minns hur långt vi gick för att
förverkliga detta. Vi förde tusentals människor från sina hem; vi tog barn
från deras skolor och förskolor; vi rev synagogor; vi flyttade till och med
gravar.

Och efter att ha gjort allt detta gav vi nycklarna till Gaza till president
Abbas. I teorin borde allt fungera. President Abbas och den palestinska
myndigheten kunde nu bygga en fredlig stat i Gaza. Ni minns att hela
världen applåderade vårt tillbakadragande som en akt av stort
statsmannaskap, som en djärv fredshandling. Men, mina damer och herrar, vi
fick inte fred. Vi fick krig. Vi fick Iran, som genom sitt ombud Hamas
snabbt sparkade ut den palestinska myndigheten. Den palestinska myndigheten
kollapsade på en enda dag. President Abbas sade nyss från denna talarstol
att palestinierna endast är beväpnade med sina förhoppningar och drömmar.
Ja, förhoppningar, drömmar och tiotusentals missiler och GRAD-raketer
tillhandahållna av Iran. För att inte tala om den flod av illegala vapen
som nu strömmar in i Gaza via Sinai, från Libyen och från annat håll.
Tusentals missiler har redan regnat ner på våra städer. Så ni kanske
förstår att med tanke på allt detta har israeler ställt den berättigade
frågan: ”Vad förhindrar att detta händer igen, på Västbanken?” Flertalet av
våra större städer i södra delen av landet ligger inom ett par dussin
kilometer från Gaza. Men i landets centrala del, mittemot Västbanken,
ligger våra städer några hundra meter eller högst ett par kilometer från
Västbankens gräns.

Så jag vill fråga er: ”Skulle någon av er släppa faran så nära era städer
och familjer? Skulle ni vara så vårdslösa med era medborgares liv?” Israel
är villigt att ha en palestinsk stat på Västbanken. Men vi är inte villiga
att få ännu ett Gaza där. Och det är därför vi måste ha verkliga
säkerhetsarrangemang, som palestinierna vägrar förhandla med oss om.
Israelerna kommer ihåg den bittra läxan från Gaza. Många av Israels
kritiker ignorerar dem. Oansvarigt råder de oss att gå samma farliga väg
igen. När man läser vad de säger så är det som om inget har hänt. De
upprepar samma råd och formler gång på gång, som om inget av det här har
hänt. Och dessa kritiker fortsätter pressa Israel att göra långtgående
eftergifter utan att först försäkra oss om landets säkerhet. De hyllar dem
som fortsätter att mata den omättliga krokodilen, militant islam, som
modiga statsmän. De av oss som hävdar att vi först måste bygga en kraftig
barriär för att hålla krokodilen ute eller åtminstone stoppa en järnstång
mellan dess gapande käftar, kallar de fredens fiender. Så ställda inför
beskyllningar och förolämpningar måste Israel ta bättre råd. Bättre än
hyllningar i pressen. Ännu bättre vore en hederlig press vars
historiemedvetenhet sträcker sig längre bakåt än till frukosten och som
erkänner Israels legitima oro för sin säkerhet.

Jag anser att i seriösa fredsförhandlingar kan dessa behov och denna oro
behandlas på ett bra sätt. Men utan förhandlingar kan de inte behandlas.
Och behoven är många, ty Israel är ett så litet land. Med Judéen och
Samarien, Västbanken, borträknat är Israel 15 kilometer brett.

Låt mig förklara, det är alltså 2/3 av Manhattans längd. Det är avståndet
mellan Battery Park och Columbia University. Och glöm inte att de som bor i
Brooklyn och New Jersey är betydligt trevligare än vissa av Israels
grannar. Så hur försvarar man ett så litet land? Omgivet av länder som
svurit att förgöra det och beväpnade till tänderna genom Irans försorg? Det
är givetvis omöjligt att försvara det enbart från denna lilla landyta.
Israel måste ha större strategiskt djup. Och det är just därför
Säkerhetsrådets resolution 242 inte kräver att Israel ska lämna allt
territorium man vann under sexdagarskriget. Resolutionen talar om
tillbakadragande från ”territorier” till ”säkra och försvarbara gränser”.
Och för att kunna försvara sig måste Israel därför ha en långsiktig militär
närvaro på viktiga strategiska områden på Västbanken.

Jag förklarade detta för president Abbas. Han svarade att om den
palestinska staten ska kunna vara en suverän stat, kan den aldrig acceptera
detta. Varför inte? USA har haft trupper i Japan, Västtyskland och Sydkorea
i mer än 50 år. Storbritannien har flygbaser på Cypern. Frankrike har
trupper i tre självständiga afrikanska länder. Inga av dessa länder hävdar
att de inte är självständiga stater. Och det finns många andra viktiga
säkerhetsaspekter som måste behandlas. Till exempel Israels luftrum.
Israels ringa yta skapar enorma säkerhetsproblem. Man korsar Amerika med
jetplan på sex timmar. Det tar tre minuter att korsa Israel. Ska Israels
ringa luftrum förminskas med hälften och ges till en palestinsk stat som
inte har fred med Israel?

Vår största internationella flygplats ligger några få kilometer från
Västbanken. Utan fred, kommer våra flygplan bli måltavlor för
luftvärnsmissiler avfyrade från den närliggande palestinska staten? Och hur
ska vi kunna stoppa smugglingen in i Västbanken? Jag talar närmast om
bergen på Västbanken, som dominerar kustområdet där majoriteten av Israels
befolkning bor, där nedanför. Hur ska vi kunna förhindra smuggling upp i
dessa berg av missiler som kan avfyras mot våra städer? Jag talar om dessa
problem, för de är inte teoretiska problem, de är högst verkliga. Och för
israeler är de en fråga om liv och död. Alla dessa hot mot Israels säkerhet
måste lösas vid en fredsöverenskommelse innan en palestinsk stat utropas.
Inte efteråt. För om vi skjuter upp dem till dess, kommer de inte att
lösas. Och dessa problem kommer att explodera i våra ansikten och spränga
sönder freden.

Palestinierna borde först stifta fred med Israel, och sedan få sin stat.
Men jag vill också säga detta: När en sådan fredsöverenskommelse är
undertecknad, kommer Israel inte att vara det sista landet som välkomnar en
palestinsk stat som ny medlem av FN. Vi kommer att vara det första. Och en
sak till: Hamas har brutit mot internationell lag genom att hålla vår
soldat Gilad Shalit fången i fem år. De har inte ens tillåtit ett besök av
Röda korset. Han hålls fången i en källarhåla, i strid mot alla
internationella normer. Gilad Shalit är son till Aviva och Noam Shalit. Han
är sonson till Zvi Shalit, som undflydde Förintelsen genom att komma till
landet Israel som pojke på 1930-talet. Gilad Shalit är son till varenda
israelisk familj. Varje land som är representerat här borde kräva hans
omedelbara frisläppande. Om ni vill utge en resolution om Mellanöstern
idag, så är det denna resolution.

Mina damer och herrar, ifjol i Israel, vid Bar-Ilan-universitetet, i år i
Knesset och i den amerikanska kongressen, lade jag fram min vision för
fred, och att uppnå en demilitariserad palestinsk stat som erkänner den
judiska staten. Just det, den judiska staten. Detta är trots allt den
församling som erkände den judiska staten för 64 år sen. Tycker ni inte det
är på tiden att palestinierna gjorde detsamma? Den judiska staten Israel
kommer alltid att slå vakt om alla sina minoriteters rättigheter. Även den
dryga miljonen arabiska medborgare i Israel. Jag önskar att jag kunde säga
samma sak om en framtida palestinsk stat. För som palestinska talesmän
klargjorde häromdagen – jag tror faktiskt att det var just här, i New York
– de sade att den palestinska staten inte kommer att tillåta några judar
att bo där. Den kommer att vara judefri. ”Judenrein.” Där kan man tala om
etnisk rensning. Det finns lagar idag i Ramallah om dödsstraff till den som
säljer land till judar. Där kan man tala om rasism. Vet ni vilka lagar
detta påminner om? Israel har ingen som helst avsikt att förändra vår stats
demokratiska karaktär. Men vi vill inte att palestinierna ska förändra vår
stats judiska karaktär.

Vi vill att de ger upp fantasin om att överflöda Israel med miljoner
palestinier. President Abbas stod nyss här och sa att kärnan i den
palestinsk-israeliska konflikten är bosättningarna. Det var ju märkligt.
Vår konflikt hade rasat i nära 50 år innan det fanns en enda israelisk
bosättning på Västbanken. Så om det president Abbas säger stämmer, så är
väl de bosättningar han talar om Tel Aviv, Haifa, Jaffa, Beersheva. Det
kanske var det han menade häromdagen när han sa att Israel har ockuperat
palestinskt land i 63 år. Han sa inte ”från 1967”; han sa ”från 1948”. Jag
hoppas att någon gör sig besvär att ställa den frågan till honom, för den
illustrerar en enkel sanning: Konfliktens kärna är inte bosättningarna.
Bosättningarna är ett resultat av konflikten. Bosättningarna är en fråga
som måste behandlas och lösas vid förhandlingar, men konfliktens kärna har
alltid varit, och förblir tyvärr fortfarande, palestiniernas vägran att
erkänna en judisk stat oavsett gränser.

Det är dags att de palestinska ledarna erkänner vad alla internationella
ledare har erkänt. Från lord Balfour och Lloyd George 1917 till president
Truman 1948 till president Obama för bara två dagar sedan, precis här:
Israel är den judiska staten. President Abbas, sluta kringgå denna fråga.
Erkänn den judiska staten, och stifta fred med oss. För en sådan genuin
fred är Israel villiga till smärtsamma kompromisser. Vi anser att
palestinierna varken ska vara Israels medborgare eller dess undersåtar. De
bör leva i en egen, fri stat. Men liksom oss bör de vara villiga till
kompromisser. Och vi vet att de är redo för kompromisser och fred när de
börjar ta Israels säkerhetsproblem på allvar. Och när de slutar förneka
våra historiska band till vårt urgamla hemland. Jag hör dem ofta anklaga
Israel för att ”judaisera” Jerusalem. Det är som att anklaga USA för att
”amerikanisera” Washington. Eller britterna för att ”anglifiera” London.

Vet ni varför vi kallas judar? För att vi härstammar från Judéen. På mitt
kontor i Jerusalem finns ett urgammalt sigill. En signetring för en judisk
ämbetsman på bibelns tid. Sigillet hittades intill Västra muren, och kan
dateras 2 700 år tillbaka i tiden, till kung Hiskias tid. Den judiska
ämbetsmannens namn står inskrivet på ringen på hebreiska. Hans namn var
Netanyahu. Det är mitt efternamn. Mitt förnamn, Benjamin, dateras
ytterligare 1 000 år tillbaka i tiden, till Benjamin, son till Jakob som
också kallades Israel. Jakob och hans 12 söner levde på samma kullar i
Judéen och Samarien för 4 000 år sedan. Och det har funnits en kontinuerlig
judisk närvaro i landet ända sedan dess. Och de judar som fördrevs från
vårt land upphörde aldrig att drömma om att återvända. Judar som fördrevs
från Spanien; judar i Ukraina som flydde från pogromerna; judar som stred i
Warszawa-ghettot medan nazisterna omringade dem; de slutade aldrig be, de
slutade aldrig längta. De viskade: ”Nästa år i Jerusalem, nästa år i
Löfteslandet.” Som Israels premiärminister talar jag för hundra
generationer av judar, som fördrevs ut över världen, som fick lida allt ont
under solen, men som aldrig gav upp hoppet om att återupprätta sitt liv som
nation i den enda judiska staten.

Mina damer och herrar, jag fortsätter hoppas att president Abbas vill bli
min fredspartner. Jag har arbetat hårt för att uppnå denna fred. Samma dag
jag tillträdde uppmanade jag till direkta förhandlingar utan
förhandsvillkor. President Abbas svarade inte. Jag skisserade en fred
mellan två stater och två folk. Han svarade fortfarande inte. Jag tog bort
hundratals vägspärrar och kontrollstationer för att underlätta rörligheten
på de palestinska områdena. Detta underlättade en fantastisk tillväxt i den
palestinska ekonomin. Återigen inget svar. Jag tog det exempellösa steget
att frysa byggandet av nya bostäder i bosättningarna i tio månader. Ingen
premiärminister har någonsin gjort detta tidigare. Återigen… Ni applåderar,
men det kom inget svar. Inget svar. De senaste veckorna har amerikanska
talesmän lagt fram förslag om att återuppta fredssamtalen. Det fanns saker
i dessa förslag, om gränser, som jag inte gillade. Det fanns saker om den
judiska staten som jag är säker på att palestinierna inte gillade. Men
trots alla mina reservationer var jag villig att gå vidare med dessa
amerikanska förslag. President Abbas, varför inte göra gemensam sak med
mig? Vi måste sluta förhandla om förhandlingarna. Låt oss komma till saken.
Låt oss förhandla om fred.

Jag har försvarat Israel i flera år på slagfältet; jag har försvarat Israel
i flera decennier ifråga om den allmänna opinionen. President Abbas, du har
ägnat ditt liv åt den palestinska saken. Måste denna konflikt fortsätta i
generationer? Eller ska vi ge våra barn och barnbarn chansen att om många
år kunna tala om hur vi fann ett sätt att bilägga konflikten? Detta borde
vara vårt mål. Det är vad jag tror att vi kan åstadkomma. På två och ett
halvt år har vi bara träffats i Jerusalem en gång, trots att min dörr
alltid har varit öppen för dig. Om du vill kan jag komma till Ramallah.
Faktum är att jag har ett bättre förslag. Vi har båda flugit tusentals
kilometer till New York. Vi är i samma stad. Vi är i samma byggnad. Så låt
oss mötas här idag, i FN. Vem skulle kunna hindra oss? Vad skulle kunna
hindra oss? Om vi genuint önskar fred, vad kan då hindra oss från att mötas
idag och inleda fredsförhandlingar? Och jag föreslår att vi talar öppet och
rättframt. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss göra som vi säger i
Mellanöstern: Låt oss tala [hebreisk term, ö anm.], rakt på sak. Jag ska
förklara mina behov och problem. Du kan förklara dina. Och med Guds hjälp
ska vi finna en samsyn för fred. Det finns ett gammal arabiskt talesätt som
säger att man inte kan applådera med en hand. Detsamma gäller för fred. Jag
kan inte ensam skapa fred. Jag kan inte skapa fred utan dig. President
Abbas, jag sträcker ut min hand, Israels hand, till fred. Jag hoppas att du
kommer att fatta denna hand. Vi är båda ättlingar till Abraham. Mitt folk
kallar honom Abraham. Ditt folk kallar honom Ibrahim. Vi har samma
patriark. Vi lever i samma land. Våra öden är sammanflätade. Låt oss
förverkliga Jesajas vision: ”Det folk som vandrar i mörker skall se ett
stort ljus.” Låt detta ljus bli fredens ljus.

Översättning: Bengt-Ove Andersson

För en dryg vecka sedan samlades EU-ledarna till två toppmöten och kom slutligen överens om hur man skall sköta eurokrisen. Man kom överens om hur Greklandskrisen skall lösas, samt på vilket sätt den europeiska stabilitetsfonden kan stärkas.

Nu, endast en vecka senare verkar allting minst lika osäkert som före toppmötena. Greklands statsminister Georgios Papandreou står mitt i en regeringskris och i syfte att köpa mera tid gick han i måndags ut med budskapet att Grekland kommer att ordna en folkomröstning om vad medborgarna anser om stödpaketen. Strax innan G20 toppmötet inleds svarar Merkel och Sarkozy med klar tydlighet att omröstningen bör gälla ifall Grekland vill tillhöra euron eller ta den gamla drakman i bruk. Inga nya stödlånerater utbetalas heller före Grekerna själva vet hur de vill ha det. I skrivande stund har flere ledamöter meddelat att de hoppar ur regeringskoalitionen medan också finansminister Evangelos Venizelos meddelat att han inte stöder statsministern förslag om en folkomröstning. Flera finansexperter har målat en dyster bild av situationen i Grekland och de närliggande krisländerna. Finansmarkanden reagerar panikartat och blickarna riktas nu mot Italien. Ledarna för G20 länderna sätter press på statsminister Berlusconi som trots flera löften inte lyckats verkställa tillräckligt trovärdiga stabiliseringsåtgärder.

Som riksdagsledamot möter jag ofta frågor om eurokrisen. Vad kommer det att leda till för Finland? Hur ser de ekonomiska utsikterna ut de närmaste åren? Frågorna är svåra och det finns inga enkla svar. Ingen beslutsfattare skulle ha önskat möta den situation som Europa nu befinner sig i. Eftersom läget är extremt utmanande behöver vi en konstruktiv och allvarlig diskussion för att hitta lösningar ur krisen. Nu räcker det inte med åsikter om vad någon inte borde ha gjort eller inte borde göra.

Emedan krisen är både utbredd och djup förutsätts kraftåtgärder för att dämpa oron på finansmarknaden. Finland är starkt förankrad i den globala ekonomin och därför kan vi inte undgå stormen. Därför måste Finlands regering behandla den Europeiska krisen så som det vore en nationell krissituation. Regeringens utmaning är nu hur man lyckas bryta den skuldspiral som Finland hamnat i efter senaste recession, parallellt med hur man säkrar Finlands intressen i förhållande till omvärlden. Lyckas regeringen med detta så kan vi också framdels trygga välfärden för medborgarna. 

Finland har nu deltagit i krishanteringsoperationerna i Afghanistan i nästan tio år . Regeringen och presidenten ska snart tillsammans med riksdagen besluta om verksamhetslinjen som Finland kommer att följa under år 2012-2015 i Afghanistan.

I praktiken har Finland flera olika alternativ; trupperna kan retireras snabbt, kontributionen kan allokeras på ett nytt, eller kan ökas betydligt. Alla alternativ har ett ekonomiskt och politiskt pris.

I Afghanistan är mängden av polismän och soldater stor till och med ur ett regionalt perspektiv. Oron om hur man i framtiden kommer att lyckas demobilisera ett så här stort maskineri, utan att det leder till mera oroligheter i regionen, är välgrundade. 

Ett sätt att minimera riskerna är att Afghanistan i framtiden återvänder till en egen värnpliktsarmé. I så fall skulle en del av de afghanska männen fullgöra värnplikten under ett par års tid. Det här alternativet är dock inte beaktansvärt så länge det finns mycket beväpnat motstånd i landet. Möjligheten borde i alla fall utredas när Finland bestämmer om sin kontribution i fortsättningen.

I Afghanistan finns det förmodligen fortfarande efter år 2015 soldater som tjänstgör i internationella krishanteringsoperationer. Uppdraget för dessa trupper ska bestå av utbildning och mentoring och dessutom ska specialtrupperna bekämpa terrorismen.

År 2009 var Finlands hälso- och sjukvårdsutgifter 15,7 miljarder euro. Den privata finansieringens andel av hälso- och sjukvårdsutgifterna sjönk under början av 2000-talet, men började åter stiga från och med 2006. År 2009 var hushållens finansieringsandel av hälso- och sjukvårdsutgifterna ca 3 miljarder euro vilket, motsvarar 19,1 procent av hälso- och sjukvårdens totala utgifter.

Fullmäktige för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, HNS, beslutade senaste vecka vid ett extra ordinarie sammanträde att grunda Hucs Ab. Syftet med aktiebolaget är att ta hand om patienter med servicesedel, självbetalande patienter, patienter vars vård betalas av försäkringsbolag och utländska patienter, dvs. andra patienter än vad HNS normalt tar hand om. Aktiebolaget hyr lokalerna och utrustningen till marknadspris av HNS och använder dem under de tider då de annars skulle stå tomma och outnyttjade.

Planer på att starta liknande privatverksamhet har nu också initierats i andra sjukvårdsdistrikt. Att eftersträva en högre användningsgrad av befintlig apparatur och utrustning är i och för sig en positiv sak. Ett annat argument som nämns är att man vill få sjukvårdspersonalen att stanna kvar inom den offentliga sektorn. Avsikten är att försöka hindra flykten av specialistläkare från den offentliga sektorn. En fråga som noggrant bör analyseras är ifall införandet av privatkliniker löser problemet med de långa patientköerna inom den offentliga sektorn, eller finns det till och med risk att patientkön blir ännu längre?

Under de två senaste decennierna har det blivit allt vanligare att en del läkare tjänstgör inom den offentliga sektorn och vid sidan om driver man en egen privatklinik eller är delägare i en privatklinik. Visst behövs den privata sektorn som komplement och alternativ till den offentliga vården. Men jag är inte övertygad om att blandsystemet, en mix bestående av offentlig och privatvård i samma system, gynnar någon i längden.  En blandning av offentlig- och privatsjukvård kan leda till missbruk, samtidigt som det hämmar en öppen och fri konkurrens inom den privata sektorn.