Finlands roll i FN – läkare eller domare?

      Inga kommentarer till Finlands roll i FN – läkare eller domare?

Varje dag ser vi från nyheterna hur läget i Mellanöstern blir allt mera spänt. Konflikten mellan Israel och Palestina fortsätter, men är ändå inte den enda faktorn som rubbar balansen i området. Det politiska läget är laddat på ett allt större område. Trots att den arabiska våren till en viss del medfört ett steg mot mera demokrati, så är man ännu långt ifrån full demokrati. Striderna i Syrien fortsätter med förödande kraft, samtidigt som spekulationerna kring Irans känvapenprogram ytterligare hettar till atmosfären. Egyptiens ställning som ledare i regionen har försvagats, och på grund av situationen i Syrien dras också Turkiet med i de regionpolitiska konflikterna.

Under de senaste veckorna har hjälpsändningsskeppet Estelle fått stor uppmärksamhet i media. Estelle försökte sjöledes frakta sin last och bryta det Israeliska embargot. Skeppet seglade under finskt flagg, trots att fartyget ägs av den svenska organisationen Ship to Gaza. Eftersom besättningen, trots upprepade varningar från den Israeliska armen, eftersträvade att bryta embargot, beslöt den Israeliska armen att överta befälet och förde fartyget till hamnen i Ashod. Efter att den Israeliska armen granskat lasten transporterades den till Gaza.

Provokationer i stil med Estelle förbättrar inte förutsättningarna för fred i Mellanöstern. Vill man verkligen uppnå fred, och drägligare levnadsvillkor för mänskorna, bör man definitivt inte inleda operationer av detta slag. Terroristorganisationen Hamas regerar fortfarande i Gaza och dess verksamhet utgör ett säkerhetshot för invånarna i området. Exempelvis så sent som för en vecka sedan sköts det tiotals med raketer mot Israel. Detta enbart under dag. Inte att förundras över att Israel svarade med lufträder.

Det är helt klart att det finns två parter i konflikten och båda parterna måste acceptera eftergifter om man vill uppnå fred. För oss utomstående borde det klargöras hur komplicerad konflikten är. Tyvärr är den bild som de finländska medierna förmedlar ytterst ensidig.
Neutralitetstänkandet har varit ledstjärnan för den finländska utrikespolitiken. Kanske, tack vare, eller på grund av vår historia, har man i de diplomatiska kontakterna efterstävat långsikighet och förtroendebyggande. När det gäller Mellanösternpolitiken har vår nuvarande linje inte till alla delar följt vår tidigare försiktighet, när det gäller att slå vakt om neutralitetsprincipen.

I Finlands taltur på FN:s generalkonferens, poängterades vikten av fredsförhandlingar, men samtidigt skyfflades ansvaret för att fred inte uppnås, ensidigt över på Israel, genom att hänvisa bl.a till kolonibosättningarna. Ytterligare påpekades palestiniernas tålamod, i väntandet på en lösning. Inget omnämnande om att uppnåendet av fred förusätter att båda parterna bör erkänna tidigare överenskomna internationella avtal. Inte heller ett ord om att Hamas hittills inte erkänt Israel som en legitim stat.

Jag är bekymrad över att Finland övergått från rollen som läkare till att agera som domare. Vi kan inte fungera som sakkunniga fredsmäklare, om vi inte med vårt tal och agerande bevisar jämlikhet gentemot de båda parterna. Fred bygger man inte genom anklagelser och förtroende byggs inte upp genom att man agerar som domare. Trots att Finland lämnade på efterkälken, bakom Australien och Luxemburg i valet av medlemmar till FN:s säkerhetsråd, finns Finland med på många internationella arenor där situationen i Mellanöstern kommer att finnas på agendan. Därför är det skäl för Finland att vara mera noggrann gällande jämlikhet och neutralitet, när man deltar i behandlingen av internationella konflikter mellan olika parter.