Flyktingkris och folkvandring

För tillfället bevittnar vi det som många kallar för den största flyktingkrisen efter andra världskriget. EU-kommissionen, Europeiska unionens mäktiga administrativa instans, har presenterat en plan för att tvinga medlemsstaterna att ta emot 160 000 migranter och flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika.
Migrationsförslaget som presenterades 9 september går ut på att ”fördela” 120 000 migranter, som nu befinner sig i Grekland, Ungern och Italien, mellan andra EU-länder. Detta antal är alltså utöver det krav som tidigare ställts av kommissionen på att fördela 40 000 syrier och eritreaner från Grekland och Italien.
Krisen har lett till motsättningar bland befolkningen. Debatten har, framförallt på de sociala medierna urartat till att bli svartvit. En del mänskor gör klart rasistiska utspel medan andra förespråkar en ” alla dörrars öppna linje”. Jag är ingen vän av någondera linjen. Jag har ingen förståelse för rasism. Alla mänskor är unika, oberoende av nationalitet, ras eller religionstillhörighet och bör behandlas med respekt. Men jag tycker inte heller om beslut som innehåller tvång. När det gäller migrationsfrågor blir debatten alltid komplicerad. Speciellt om centrala fakta glöms bort i diskussionen. Det är skäl att notera att det som vi nu bevittnar inte gäller enbart en flyktingkris utan också en folkvandring av sällan skådat slag, som har sina rötter i det växande kaoset i Mellanöstern. I långa tider var den viktigaste orsaken till folkförflyttningar i Europa ekonomisk: nordafrikaner korsade Gibraltarsund och rörde sig mot Frankrike eller Italien. Turkar och araber tog sig in genom Grekland och Östeuropa. Har man en gång tagit sig in i Europa, finns det numera tack vare Schengenavtalet i princip inga hinder.
Det är fortsatt oklart hur många av de migranter som kommer till Europa som faktiskt är flyktingar från krigszoner och hur många som är ekonomiska migranter som söker ett bättre liv i Väst. I Europa finns också en oro för ett eskalerande islamistiskt terrorhot på grund av den kraftigt växande Islamiska staten, gömt i flodvågen av människor som söker skydd. En aspekt som får varken underskattas eller överdrivas. Premiärminister Cameron sade nyligen, att Storbritannien måste agera inte bara med hjärtat, utan också med hjärnan. Britterna förundras över Merkels nya policy. Storbritannien deltar militärt i striden mot den Islamiska staten. Tyskland däremot, har hållit sig på avstånd från den striden. Att samtidigt säga till desperata människor i Syrien och Irak, varsågoda och kom till Tyskland, löser inte grundproblemet.
Medan vi funderar på de intensiva mediebilderna av båtar och tåg, överfulla med desperata människor, är det viktigt att komma ihåg att majoriteten av de 350 000-400 000 immigranter som kommit till Europa i år är så här långt inte syrier. Faktum är att det är mindre än en tredjedel som är det, medan resten av dem är en blandning av personer från Afrika, Mellanöstern och södra Asien.
Vi skall naturligtvis hjälpa mänskor som är i nöd. Mänskor som flyr för sitt liv bör ges en fristad. Jag tror att de flesta av oss finländare har en positiv inställning till att ta emot och hjälpa nödställda. På lång sikt behöver också Finland arbetskraftsinvandring. Men, det finns andra verktyg och regler för arbetskraftsinvandringen. Invandrare som söker en bättre levnadsstandard är välkomna att söka uppehållstillstånd som bygger på arbetstillstånd. För att lösa själva flyktingkrisen behövs andra åtgärder. Vill man verkligen få kontroll över den kaotiska situation vi just nu befinner oss i, bör man istället öka antalet kvotflyktingar, öka biståndet till krisområdena, samt på allvar ta itu med den kriminella människosmuggling som sker. Dessa åtgärder skulle vara den bästa garanten för att hjälpa de mänskor som verkligen lider nöd, men just nu inte blir hjälpta.

Dela