Från värdevakum till ett samhälle som bryr sig om

Efter de tragiska dödsskjutningarna i Hyvinge står vi alla åter inför allvarliga frågor. Hur kunde detta ske och hur kan vi förhindra att det inte sker igen. Många åberopar en skärpning i vapenlagstiftning och mera resurser till socialvården. Det finns säkert skäl att åtgärda båda dessa, men samtidigt finns det orsak att ytterligare gå till grunden med varför vi har ett allt växande illamående runt omkring oss i samhället.

Gemensamt för de flesta av de i massmedia framkomna tragedierna kring skolskjutningar och andra våldsdåd där unga varit förövare, är att den unge mått dåligt. I många fall har förövaren sökt hjälp innan han begått sitt brott, men samhället har inte kunnat erbjuda hjälp tillräckligt tidigt eller i tillräcklig omfattning. Ofta har samma person både psykiska problem och missbruksproblem.

Många ungdomar växer idag upp i ett värdevakum, där gränserna för vad som är rätt och fel suddats ut. Ifall ett barn saknar en vuxen som sätter trygga gränser, växer barnet upp till de normer och värderingar som median, kamraterna och internet har att erbjuda. Det är därför sorgligt att familjen är så undervärderad och att tilltron till föräldrarnas förmåga att ta hand om sina egna barn är så låg. Samtidigt är det mera utmanande än tidigare att vara förälder i dagens samhällsklimat. De sociala nätverk som tidigare stödde föräldrarna i deras uppfostrings- och omsorgsuppgift har tunnats ut betydligt och idag måste man finna svar på många sådana frågor som berör fostrandet, vilka man inte behövde fundera på för 20 år sedan. Kraven i arbetslivet har dessutom ökat. Fokuseringen på ekonomiskt tänkande avspeglas i hemlivet och kan föranleda en snedvridning i mänskorelationerna.

I många frågor har vi överfört ett för stort ansvar på samhället. Det glöms lätt bort att vi alla har ett personligt ansvar för våra handlingar. Dessutom bär vi också ett ansvar för vår nästa. Staten kan utveckla hälsovården och upprätthålla välfärdstjänster man kan aldrig fungera som medmänniska och vår nästa.

Visst, vi kan åberopa en skärpning av vapenlagstiftningen och mycket annat för att förebygga kriminalitet. Men det löser inte grundproblemet. Ett långsiktigt hållbart och förebyggande arbete måste
dock innehålla många delar. De mest centrala i detta arbete bör bygga på respekten för liv, människovärde, ansvar och omtanke. De tio buden och kärleksbudets krav på kärlek till medmänniskan har inte föråldrats, utan vi behöver ännu mera av dessa när vi ska bygga ett tryggare och sundare samhälle.