” Ja e meir svensk”

      Inga kommentarer till ” Ja e meir svensk”

När jag för någon vecka sedan fick förfrågan av skolans rektor, att hålla tal på Svenska dagen festen, i min hembys numera gemensamma skola, var det lätt att svara jakande. Trots en relativt fullspäckad kalender i riksdagsarbetet, så kändes det rätt att denna gång prioritera firandet av Svenska dagen i hemknutarna.

Svenska Folkpartiet införde Svenska dagen, att firas varje år den 6 november, samtidigt som man i Sverige firar Gustav Adolfsdagen. Dagen firades första gången år 1908 och var avsedd att verka för den finlandssvenska befolkningens sammanhållning och har sedan dess fungerat som ett slags nationaldag för den svenskspråkiga befolkningen i Finland.

Det är ju faktiskt så, att trots att de flesta av oss finlandssvenskar anser att vi är finländare bland andra, så har vi samtidigt en egen
finlandssvensk identitet.

I mitt anförande kommer jag att fokusera på tre saker:

–  för det första: hur det är att leva och verka som finlandssvensk i Finland, och vilka möjligheter det ger oss

–  för det andra: vikten av att lära sig främmande språk

–  för det tredje: betydelsen av en sund och stark egen språklig identitet

Jag kommer att vara rätt personlig och delge vissa erfarenheter ur det egna livet, samt delge några personliga reflektioner

Kanske först några ord om min bakgrund. Jag har själv haft förmånen att växa upp i en trygg finlandssvensk miljö i Larsmo. Då jag växte upp var så gott som alla invånare i Larsmo svenskspråkiga och det hörde till ovanligheten att höra någon tala finska. Båda mina föräldrar hade svenska som modersmål. Min mamma, som är född och uppvuxen här i Kållby, var dotter till Evald och Hilda Snellman från Torp. I sin ungdom, före giftermålet och bildandet av familj, kom mamma ibland i kontakt med finskspråkiga, då hon jobbade på äggpackeriet. Men på grund av
att hon hela sitt vuxna liv skötte hemmet och barnen, i rollen som hemmamamma, är det lätt att räkna ut varför hennes kunskaper i det andra inhemska språket förblev på en rätt minimal nivå.

Det är inte att överdriva att säga att hennes finska ordförråd bestod av kyllä, ei, kiitos och ole hyvä. Jag tror att hennes
livssituation, och därmed också begränsade möjligheter att förkovra sig i finska språket, delas av många andra medsystrar- och bröder i Svenskfinland. Speciellt bland den äldre generationen.

Min pappa, som än idag lever och är 95 år, hade ett annat utgångsläge. I tonåren jobbade han som skeppspojke på farfars bogserbåtar. Redan då kom han i kontakt med finskspråkiga ”flottare” när det hämtades virke ända från Evijärvi och Lappajärvi. Virke som sedan bogserades till Schauman (UPM) fabrikerna längs ån, som flyter förbi här nedanför skolan.

Pappa skickades av sin far som 17 åring till Helsinfors Tekniska Läroanstalt för att avlägga undermaskinmästarexamen. Trots att utbildningen var kort, endast några månader, innebar vistelsen i huvudstaden en viss kontakt med finskan. Grunderna i finskan, fick han sedan möjligheter att förkovra sig i , när han jobbade bland finskspråkiga kolleger på slipens båtvarv, på Alholmen i Jakobstad.

Tack vare pappas olika engagemang i församling och närsamhället, ledde det till att vi ibland hade finskspråkiga gäster i vårt hem. Som barn och tonåring var jag nyfiken att lära mig nya saker. Jag satt och lyssnade på diskussionerna och tyckte att det var fascinerande att höra ett främmande språk. Jag är övertygad om att dessa faktorer har haft en stark påverkan på min inställning till andra kulturer och främmande språk, redan i barndomsåren. Samtidigt som det också lärt mig, bland annat när det gäller min egen mammas aningen knaggliga språkkunskaper, hur viktigt det är i trängda situationer, att få använda sitt modersmål.

Som tolvåring fick jag möjligheten att tjäna mina första egna pengar, när jag fick chansen att hoppa in som lördagshjälp vid Fallenius sportaffär i
Jakobstad. Affärsägaren var vida känd i bygderna för sina roliga historier och sitt speciella sätt att betjäna kunderna. Det här ledde till att vi fick många finskspråkiga kunder, inte enbart från Jakobstad, utan folk reste långa vägar för att inhandla sport- fiske eller jakttillbehör. Och som det kan vara för en finlandssvensk tonåring i 12-13-års åldern, så kan ni säkert förstå rädslan och osäkerheten jag kände, när det kom finska kunder till affären. Rädslan att tala, att inte förstå, eller göra sig förstådd på finska, höll på att fånga sitt grepp om mig. Ibland, när jag såg en finsk kund komma in i affären, kände jag sådan rädsla att jag gick ner i källaren, till lagret, och hittade på någon annan arbetsuppgift. Tills det kom en dag då jag fattade ett beslut.
Eftersom jag tyckte om jobbet att sälja sporttillbehör, beslöt jag – kosta vad det kosta vill – jag vill lära mig finska så att jag klarar av jobbet. Jag gick då på 8:e klass i högstadiet.

Jag började läsa mera intensivt till finska lektionerna och hade förmånen att ha en finskalärare som förstod sig på tonårspojkar. Med sin humor och sitt glättiga sätt, lyckades han få en skock med trilskande tonåringar att åtminstone försöka sitt bästa. Detta, i kombination med att jag fick ha en av Svenskfinlands mest framstående lärare i modersmålet, Eva Gripström-Molander, gav mig en bra start för vidare språkstudier under högstadietiden.

Med dessa exempel vill jag säga till er elever: Satsa på att lära er finska och andra främmande språk. Det hjälper er att få jobb inom intressanta yrken. Men för att bli riktigt bra i främmande språk, måste du först behärska det egna modersmålet. Trots att det ibland kan verka trist och kanske du tycker att det är onödigt att lära sig modersmålsgrammatiken, är det avgörande för hur du lyckas lära dig andra språk framöver.

Sedan 12 års ålder, fram tills ifjol då jag valdes in i riksdagen, har jag jobbat i tvåspråkiga och ibland andra främmande språkmiljöer. Det här betyder att jag dagligen talat, eller skrivit texter på finska eller engelska. Ibland har jag också kommit i beröring med ryskan.

Att jobba i främmande språkmiljöer är intressant, men ibland också krävande. Det innebär att hjärnan går på högvarv från morgon till kväll. Dag för dag, år efter år. Personligen har jag jobbat mest med finskspråkiga kolleger. Trots min finlandssvenska bakgrund, fast finskan ibland gått trögare, har ingen någonsin ens dragit på mun om jag sagt något tokigt på finska. Jag har haft förmånen att bli välbehandlad och fått förtroende att leda organisationer där finskspråkiga haft en klar majoritet.

Jag vill framförallt uppmana er elever idag på Svenska dagen; kom ihåg när ni senare i livet skall välja yrke: gå frimodigt fram, skäms inte att
ta emot ansvarsfulla uppdrag för att du är finlandssvensk. Istället får du tänka att du tjänar, inte bara ditt land, utan också finlandssvenskarnas
intressen när du erbjuds befattningar i tvåspråkiga miljöer – både inom företag samt andra organisationer. Tjäna med en kombination av rätt proportion stolthet och ödmjukhet – inte högmodigt eller övermodigt – och kom ihåg att bemöta andra språkminoriteter på ett sådant sätt som du själv vill bli bemött, då skall du se att det går dig väl.

Några ord om hur jag ser på svenskans ställning i Finland idag? Trots att det i vårt land finns vissa orosmoment gällande svenskans ställning, upplever jag att det på ett brett plan finns försvarare av svenskans fortsatta ställning som ett likvärdigt nationalspråk med finskan.

Ur folkrättsligt perspektiv utgör finlandssvenskarna en minoritet, men enligt vår lagstiftning är båda nationalspråken jämställda. I verkligheten
finns det tyvärr ännu stora brister i den språkliga jämställdheten och i den praktiska tillämpningen av språklagstiftningen.

Som finlandssvenskar kan vi inte kräva att kundservicen inom den privata sektorn alltid skall fungera på båda nationalspråken. Jag brukar säga att det är fritt upp till företagen att betjäna kunderna på vilket språk de vill. Språklagen förpliktigar nämligen inte den privata sektorn. Men, de företag som betjänar på kundens språk har framgång, medan de som inte vill betjäna oss finlandssvenskar på svenska får skylla sig själva, ifall och när de mister oss som kunder. Däremot, när det gäller den offentliga sektorn – stat eller kommun – då är språklagen entydig. Vi finlandssvenskar äger i dessa myndighetskontakter laglig rätt att bli betjänade på vårt modersmål. I alla situationer. En rätt som det är värd att
slå vakt om och som vi på det politiska planet jobbar tillsammans för, inom regeringen och genom Finlands svenska folkting.

Avslutningsvis en liten episod från det verkliga livet som finlandssvensk och som bra beskriver vad vi är:

Senaste sommar satt jag en dag med ett av våra barnbarn och mediterade. Hannes är 4 år och bor i Helsingfors.

Redan från första dagen valde föräldrarna att föra Hannes till ett finskspråkigt dagis. Tanken var god, det var för att bereda pojken bättre
möjligheter att lära sig finska redan från start. Man kan nu konstatera att det varit mycket utmanande för den lilla, tuffa gossen. De första åren i dagis har Hannes nämligen inte kommunicerat mycket. Detta trots att han förstår det mesta. Den svenskspråkiga identiteten är stark, samtidigt som det främmande språket – ja just med betoning på ordet ”främmande”, inger en känsla av otrygghet och osäkerhet.

I sommar beslöt jag att testa hans finskakunskaper. Jag föreslog åt Hannes att vi tar en tävling. Barn tycker ju om att tävla. Hannes var genast med på noterna. Jag beskrev reglerna: jag säger en mening på finska och han säger samma på svenska. Alltså översätter det jag sagt. Hannes klarade av att översätta de tio meningarna utan problem – helt smidigt – nästan som en proffstolk. Jag meddelade resultatet, att okej, du vann med 10-0. Pojken var förstås överlycklig, 10-0 låter ju som ett bra resultat. Jag föreslog att nu tar vi rond 2. Men vi gör det i omvänd ordning. Jag säger meningar på svenska och du Hannes säger samma sak på finska. Det kom ett klart och tydligt NEPP. Det gick inte. Varför, frågade
jag Hannes? Han svarade utan att tveka: därför att jag är svensk. Jag gjorde ett nytt försök: men du kan och förstår ju båda språken. Hannes svarade: joomen ja är meir svensk!

Bästa vänner, det är det här som det är fråga om när det gäller språklig identitet. Det är det som det innebär att vara finlandssvensk. Vi är finländare liksom andra finländare, men vi är meir svensk ( finlandssvensk). Och det är inget att skämmas över. Det är en rättighet, som vi kan vara stolta över. Stolta men dock inte högmodiga. Också under andra dagar än Svenska dagen.