Mera välfärd, mindre förvaltning

      Inga kommentarer till Mera välfärd, mindre förvaltning

Det nalkas välfärdsområdesval och som så ofta inför ett val är det lätt hänt att diskussionen fokuserar på någon enskild fråga. Inför ett nytt och okänt val är det en utmaning att debattera på ett bredare plan och de stora helheter som valet de facto handlar om. I valet nästa vecka bestämmer vi utan tvekan om välfärdssamhällets viktigaste uppgift, nämligen hur vi i såväl nöd som vardag tar hand om de svaga. Välfärdsområdesvalet må kännas oviktigt eller social- och hälsovårdsreformen irritera, men det här viktiga ämnesområdet förtjänar att även du använder dig av din rösträtt.

Välfärdsområdesvalet sker mitt i det efterkrigstida Finlands största hälsovårdskris. Förutom de direkta följderna av coronapandemin befinner vi oss också inne i en arbetslivskris, särskilt inom vårdbranschen, men också inom exempelvis utbildnings-, kultur- och restaurangsektorerna. Efter att det gång på gång deklarerats att ”slutspurten är inne” har många tappat hoppet om att äntligen få återgå till normala arbetsförhållanden. Det har fått otaliga anställda att överväga branschbyte. I en situation där de anställdas vilja att lämna social- och hälsovårdssektorn är rekordhög, samtidigt som behovet på vårdpersonal är exceptionellt stort, känns ekvationen svårlöst.

Det finns ändå tydliga problem som de kommande välfärdsområdena måste kunna lösa. Den enda rätta medicinen för personalflykten inom vården, är att satsa på lönenivån och välmående i arbetet.  Att enbart lita på att vårdarbetarna sköter sitt tack vare en stark kallelse räcker inte längre. I höstens skuggbudget föreslog Kristdemokraterna en halv miljard euro till för vårdarlönerna. Nu hoppas jag på motsvarande, modiga ställningstaganden av andra politiker även efter valdagen, så att det inte blir enbart vackra ord under kampanjen.

Det är också en grundläggande rättighet i en välfärdsstat att inte behöva vara rädd för att åldras. Den växande andelen äldre får inte betraktas som ett ”samhällsproblem” utan som ett gemensamt samhällsansvar. Välfärdsområdena har nu nycklarna i handen för att bestämma om åldringar har möjlighet till långvarigt serviceboende i sin hemkommun och om även de som bor på ett serviceboende med heldygnsomsorg får åldras under samma tak med sin livskumpan.

Vi måste hitta finansiering till vårdarnas löner, en värdig ålderdom och andra kritiska områden inom hälsovården, även utan landskapsbeskattning och en höjd skattegrad. Jag utgår från att vi genom att flytta tyngdpunkten på mera förebyggande arbete och tidigt ingripande, kan spara pengar. Terapigarantin kunde som bäst utgöra ett gott exempel på detta. Genom snabb tillgång till vård kan vi förebygga långa, såväl psykiskt som ekonomiskt belastande vårdprocesser. Även om regeringen inte tillräckligt betonat det, så är sote-reformens viktigaste syfte att skära ner förvaltningskostnaderna. Vi måste satsa mera på välmående och smidig tillgång på service, mindre på byråkrati och tröga förvaltningsmaskinerier. Helt enkelt, vi behöver mindre folk inom administrationen och flera händer i vården.