Absolut. Medborgarna har all rätt att kräva sanningsenliga yttranden av ministrar och av oss andra politiker. Det är också helt befogat att justitieombudsmannen utreder om statsministern borde ha jävat sig vid beslutet om statsgarantier för gruvbolaget Terrafame. Men jag skulle vara försiktig med att fälla ett domslut i jävfrågan förrän justitieombudsmannens utredning klarnat.
Men så till en annan fråga. Visst är det även så att massmediernas roll i samhället, och allmänhetens förtroende för dessa medier, kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling?
I det aktuella fallet ville en del journalister, av någon anledning, att publicera sitt nyhetsreportage mitt på natten. När de flesta sov. Kanske i syfte att eliminera risken att bli emotsagd? Så att ingen kan svara eller reagera. Tidigt på morgonen piper det till i min telefon. Jag fick ett textmeddelande kl 05.37 från FNB.
Det är Suomen Kuvalehti som publicerar artikeln på natten. Man hävdar att statsministern tystat Yle. Det blev naturligtvis en stor nyhet, som sprids hela förmiddagen i de flesta medier som den enda sanningen. Också i internationell media. Några timmar senare, när Yles chefredaktör Atte Jääskeläinen vaknar, dementerar han att så skulle vara fallet. Vilken version är sanningen? Vem ska folket tro på? På Suomen Kuvalehtis påstående eller på Yles chefredaktör version?
Nu talar vi inte om de medier som MV-Lehti eller Magnetti-Media. Nej, vi talar vi om etablerade och ansedda medier, som normalt borde stå för objektivitet och saklighet. Medier som har till uppgift att granska makthavarna, ministrar och riksdagsmän. Att vi håller oss till sanningen.
Men politikerna ska också ha rätt att kritisera medierna. Det betyder inte per automatik detsamma som som att tysta dem. Ett sunt spänningsförhållande ska finnas. Eller som sfp:s veteranpolitiker Ole Norrback utryckte det i svenska Yles nyhetssändning, ingendera ska vara prinsessan på ärten.
Jag uppskattar verkligen de journalister som i dessa tider strävar till att göra objektivt utformade nyheter som bygger på tillförlitlig information. Tyvärr håller det på att bli en bristvara i dagens turbulenta mediavärld. En företeelse som i sin tur göder osaklig populism och som lätt lockar med politiker som bygger sin agenda utgående från denna strategi. Därför undviker jag att gå med i sådana drev, som uppstår blixtsnabbt. Trots att snabba uttalanden i dessa situationer eventuellt innebär rubriker, bättre synlighet och politiska snabbvinster. Det är oftast bättre att uttala sig försiktigt. Vänta och se. Tänka efter före. Då jag vaknar på morgonen ska ja kunna se mig i spegeln. Jag vaknar upp till ett samhälle där det också finns andra mänskor än bara just jag. Ett samhälle som består av mänskor med olika ideologier och åsikter. Där alla inte tycker lika som jag i alla frågor. Ett samhälle där alla gör misstag. Som du och jag. Jag tror att vi alla har råd att vara lite mera nådiga mot varandra. Ibland är är det bättre att låta nåd gå före rätt.

Regeringen har snart verkat halva mandatperioden. Kännetecknande för de första åren är att många lagförslag haft en dålig beredning. Man har sedan backat flera lagförslag. Det finns orsak för regeringen att vara mera lyhörd för vad docenter och sakkuniga säger i sina expertutlåtanden.
Inte minst när det gäller jourförordningen. Före riksdagsvalet var alla ense om att vård- och landskapsreformen bör ros iland. Efter många märkliga faser har reformförslaget nu varit på utlåtanderunda. Sammanlagt dryga 700 utlåtanden har avgetts om vård- och landskapsreformen. Responsen är till många delar entydig. Därför kan den inte förbigås i den fortsatta beredningen.
Regeringens lagförslag gällande jourreformen har fått mest kritik. Bland annat för att man inte vill ge Vasa centralsjukhus rätt att producera omfattande jourtjänster dygnet runt. Verksamheten kringskärs även kraftigt i de mindre regionala sjukhusen. Jourreformen innebär teoretiskt sett ingen direkt statussänkning för Vasa centralsjukhus. Enligt planerna skulle den nuvarande verksamheten tillåtas fortsätta i samarbete med Åbo universitetscentralsjukhus. Regeringen och den ansvarige ministern biter sig fast vid detta argument och visar därför heller ingen förståelse för kritiken. Men i praktiken finns det ett klart större hot för verksamheten på sikt. De landskap som har sjukhus med utvidgad jourverksamhet tilldelas mera finansiering än landskap med sjukhus som har begränsad jour.
De grundläggande språkliga rättigheterna förutsätter att nationalspråken är både formellt och i praktiken likställda. Detta verkar regeringen ha svårt att inse. De språkliga rättigheterna skall också förverkligas i praktiken. Det mest allvarliga i processen är att regeringen har manipulerat texter, genom att göra direkta felcitat av grundlagsutskottets tidigare utlåtande.
Finlandssvenskarna är idag knappa 300 000 till antalet. Den största andelen är bosatta längs kusten i Österbotten, en del längs Finlands södra kust. Under efterkrigstiden har vi minskat i antal. Kriget skördade också massor med finlandssvenska offer. Våra förfäder stred i de främsta frontlinjerna. Sida vid sida med finskspråkiga soldater. På hemmafronten ställde kvinnorna upp. På samma sätt som deras finskspråkiga medsystrar. Under de senaste decennierna har vi finlandssvenskar fått ett starkt stöd av våra presidenter och statsministrar. Ahtisaari, Halonen, Niinistö, Lipponen, Jyrki Katainen har stått upp för principen ett folk, ett land och två språk. Jag hoppas att regeringen ännu korrigerar sin nuvarande linje. Vi finlandssvenskar önskar vara en del av samma land, samma folk, men fortfarande med två nationalspråk. I nästa år fyller Finland 100 år. Temat för jubileumsåret är; Yhdessä – Tillsammans.

För de flesta som arbetar inom sjukvård och äldreomsorgen är arbetssituationen i dag pressad. Personalen vill ge en bättre omvårdnad, men allt för ofta måste de kompromissa med de egna värderingarna och ambitionerna om hur jobbet ska utföras. Skälet är ofta brist på tid.

Under den förra regeringsperioden höjde man dimensioneringsnivån på antalet vårdare, men nu föreslår regeringen en sänkning av antalet vårdare, från 0,5 vårdare per klient till 0,4 vårdare per klient. Regeringen hoppas på det här sättet spara 70 miljoner euro. I praktiken innebär det färre händer i vården. En vårdare skulle enligt den nya dimensioneringen ha endast några minuters tid per åldring för dusch och tvätt. Det säger sig självt att tiden är för kort och tvingar vårdarna att välja ut vilka personer som ska tvättas.

Redan med nuvarande personaldimensionering är det en utmaning för vårdpersonalen att erbjuda en god vård. Vårdpersonalen, som oftast består av kvinnlig personal, jobbar redan idag under enorm press. Enligt en enkät som vårdfacket SuPer låtit utföra, leder stressen till att man underlåter alltför ofta att hjälpa åldringar att tvätta sig under veckosluten eller att ta upp dem från sängen på grund av vårdarbristen. Övervakningsmyndigheten Valvira rapporterade nyligen om bristerna inom äldreomsorgen. Enligt rapporten meddelade 93 procent av vårdpersonalen om brister i vården.

Andelen äldre ökar, vi behöver fler vårdare. Antalet demenssjuka kommer att fortsätta att öka under de närmaste åren. Det är inte rätt att den åldrande befolkningen inte ska kunna veta om de, när behoven uppstår kommer att få en god vård. Man kan också fråga sig om det är rätt att vårdarna måste gå med dåligt samvete över att de inte får göra sitt bästa.

Den solidariskt skattefinansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. Den ska kännetecknas av värdighet och utgå från den enskildes behov och bli bättre på att beakta de med störst behov och de som inte kan tala för sig. Det är de äldre och multisjuka och de med kroniska sjukdomar som far mest illa i vården. Den växande andelen äldre får inte betraktas som ett ”samhällsproblem” utan som ett gemensamt samhällsansvar. Att få åldras i trygghet är grundläggande i ett välfärdssamhälle. Med äldreomsorgslagen kom vi i förre regeringen ett steg framåt, men nu anser den sittande regeringen att man inte ens behöver följa lagens rekommendationer.

Utbildningsstyrelsen publicerade år 2015 en ny guide, eller en så kallad jämställdhetsplan, för grundskolan. Lanseringen väckte inga stora rubriker då, men vår riksdagsgrupp reagerade genast på en del av innehållet och linjedragningarna. Vi riktade förfrågningar, angående guiden, till utbildningsstyrelsen, men vi var inte nöjda med svaren.

Diskussionen tog fart på nytt efter att Helsingin Sanomat senaste vecka publicerade en artikel i ärendet i sin Nyt bilaga. Enligt Helsingin Sanomat skulle planen innebära att man från och med årsskiftet inte längre får tala om ”flickor” och ”pojkar” i skolorna. Tidningsartikeln väckte naturligt nog starka reaktioner.

I HS-intervjun berättade undervisningsrådet Satu Elo om den den jämställdhetsplan, som ska bli obligatorisk i Finlands grundskolor. Bland annat föreslår guiden att lärare kunde tilltala barnen med förnamn, i stället för att bruka gruppbenämningarna ”flickor” eller ”pojkar”. Elo konstaterar att könet bara är ”en egenskap bland många”, och att det ständiga omnämnandet av könstillhörigheten kan göra att ”barnen får en överdriven uppfattning av könets betydelse”. Efter de starka motreaktionerna beklagade utbildningsstyrelsen direktör Jorma Kauppinen, att den nya jämställdhetsplanen för grundskolan blivit så missförstådd.

Månne det nu då rör sig enbart om missförstånd? Generellt sett finns det många bra saker i jämställdhetsplanen. Men, man kan inte undgå Utbildningsstyrelsens agenda gällande tolkningarna av kön. ”Begreppet tvåkönsnormen handlar om våra förväntningar på att det bara finns två kön”. Vad menar utbildningsstyrelsen med detta? Jag tolkar det som ett försök att undergröva vår nuvarande lagstiftning som fortfarande känner till bara två kön. Flicka eller pojke. Kvinna eller man. Vår lagstiftning vidkänner inte något tredje kön.

Det andra problemet i den nya jämställdhetsplanen gäller skrivningen, att var och en har rätt att bestämma om sitt kön. Personsignumet ger information om varje mänskas kön. Menar Utbildningsstyrelsen att personer med identitetsproblem kan byta kön och således personsignum vartefter känslorna växlar?

Med anledning av våra reflektioner angående en del märkliga linjedragningar i guiden, efterlyste KD:s riksdagsgrupp i våras utbildningsstyrelsens svar på bl.a. ovannämnda frågor. Både utbildningsstyrelsen och ansvarige ministern gjorde dock klart för oss, att deras centrala mål är att göra daghemmen och grundskolan könsneutrala. I ljuset av detta förefaller Utbildningsstyrelsens färska förklaringar i median, samt försök till att lugna ner debatten, minst sagt tvetydiga.

Tillsammans med riksdagsledamot Antero Laukkanen (kd) deltar undertecknad i den årliga Chairmens konferensen för parlamentariker i Jerusalem. Igår besökte vi historiska platser i Hebron. Vi intervjuvades av flera Israeliska medier. Standardfrågan var vad vi anser om Unescos förvaltningsråds resolution om att varken judar eller kristna inte har någon koppling till Jerusalems heliga platser, Tempelberget och Västra muren. Enligt Unesco finns det endast muslimska historiska kopplingar till dessa platser. Vi var tydliga i våra svara. ”Unescos resolution är en skam och ett slag i ansiktet på både judar och kristna. Unescos beslut är åter ett i raden av de bisarra beslut som under senare åt tagits inom olika FN organisationer”.

För tillfället befinner jag mig på en arbetsresa i Israel. Jag deltar i den årliga ordförandekonferensen i Jerusalem. Under konferensen diskuteras säkerhetsfrågorna i Mellanöstern, samt förföljelsen av kristna i regionen, som allt mera ökar.

På torsdagen tog jag del av nyheten från Unescos förvaltningsrådsmöte. Förvaltningsrådet har efter omröstning fattat ett av världshistoriens mest horribla beslut, när en majoritet kommit fram till slutsatsen, att Judarna inte har någon koppling till varken Jerusalem, Tempelberget eller Västra muren.

Israels president Reuven Rivlin kommenterade på torsdagen beslutet. ”Det finns ingen annan högtid, som är mera förknippad med Jerusalem än Sukkot, dvs lövhyddohögtiden. Den Israeliska högtiden påvisar tydligt det ofrånkomliga band mellan vårt folk och vårt land. Inget organ i hela världen äger rätt att förneka kopplingen mellan det Judiska folket, landet Israel och Jerusalem”.

Unesco är Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur. I förvaltningsrådet finns representanter från 58 länder, vilka väljs av Unescos generalförsamling fyrå år åt gången.
Unescos beslut är åter ett i raden av de bisarra beslut som under senare åt tagits inom olika FN organisationer. Arabernas övertag märks allt tydligare från år till år. Detta beslut drevs av den palestinska administrationen och som åter en gång lyckades i sin lobbning.

I Finland är det undervisnings- och kulturministeriet, som tillsammans med utrikesministeriet svarar för verkställandet av Finlands Unesco politik, i tätt samarbete med FN.

Finland betalar en årlig medlemsavgift på ca 1,5 miljoner euro, samt dessutom en del frivilliga avgifter och stöd.

I förordet till Unescos stadgar står: ”Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen.” Unesco borde med andra ord verka för fred och säkerhet genom främjande av internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap och kultur i syfte att med utgångspunkt i FN-stadgan främja den universella respekten för rättvisa, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter samt grundläggande friheter.

Efter Unescos färskaste beslut frågar jag mig på vilket sätt det främjar freden och säkerheten i Israel. Vad behöver vi detta organ till och varför betalar Finland miljonbelopp, per automatik, till Unesco utan att ens protestera? Denna organisation som förnekar ett helt folkslags, judarnas, rätt till sin huvudstad och dess heliga platser? Detta organ som inte visar det minsta respekt för urgamla historieskrivningar. Ett organ som rent ut sagt idkar aktiv anti-semitism.

Eller som president Rivlin också sade. ”Man kan förstå att det finns kritiker, men ingen kan förändra historien”.

Peter Östman
Riksdagsledamot
Riksdagens Israel vängrupps ordförande
KD Riksdagsgruppens ordförande

Regeringen presenterade i samband med budgetrian ett förslag på en ny årlig skatt på registrerade båtar och motor­fordon. Enligt finansministeriet skulle skatten inbringa ca 50 miljoner till staten.

Jag anser att grunderna för en båtskatt är ogrundade. För det första ska man inte skapa nya beskattningsformer utgående från de argument som sannfinländarnas partiordförande Timo Soini använde. Han gladde sig över denna nya skatt som ”herrarnas nöje” skulle inbringa. Det luktade avundsjuka på långt håll.

För det andra ska man inte glömma grundprinciperna för all beskattning. Beskattningens främsta syftet brukar vara att finansiera den offentlig sektorn. Beskattningen kan användas i princip för ändamål som lagstiftaren finner lämpligt. Områden som berörs är bland annat regionalpolitiken, miljöpolitiken genom att öka eller minska skatt på olika energislag, folkhälsan genom alkohol- och tobaksskatt och familjepolitik genom avdrag eller inkomstöverföringar. Skatterna kan användas för att stimulera samhällsekonomin eller för att verka återhållande.

För det tredje är det viktigaste syftet med skatter, det som kallas det fiskala syftet, alltså att ge inkomster för att betala de kollektiva nyttigheterna som staten eller kommunen erbjuder. En viktig grundregel är dock att beskattningen bör vara både effektiv och rättvis. Härvidlag haltar regeringens bedömning allra mest. Trafi:s båtregistr är inte i sådant skick att båtskatten skulle fås att fungera varken effektivt eller rättvis. Att få båtregistret i skick kostar tid och pengar. Därför ifrågasätter jag effektiviteten i hela beslutet. Notera att den beräknade skatten från enbart båtsektorn utgör bara en del av summan på 50 miljoner.

Jag finner det näst intill omöjligt att verkställa en båtskatt på ett rättvist sätt. Det finns olika grupper av båtägare i Finland. En del använder båt i yrkesbruk. Det finns också en liten grupp som är bosatta i skärgården och behöver båten som fortskaffningsmedel. Den största gruppen använder båten för rekreation. En fin hobby som befrämjar folkhälsan. I motsats till övriga fortskaffningsmedel förutsätter sjöfarandet inga stora statliga satsningar på infrastruktur. Båtägarna står själva för de största kostnaderna bl.a. genom att bygga privata hamnar.

Sist men inte minst. Alla båtar är redan belagda med moms. Båtbränslet är redan hårt beskattat, sedan den lätta brännoljan förbjöds. Båtbranschen sysselsätter 3500 personer i Finland. 125 miljoner går på export. Allt detta inbringar stora summor skatter och avgifter till både stat och kommuner.

Kristdemokraterna brukar följa principen att beskatta sådant hårdare, som är till skada för individ och samhället, men beskatta sådant lindrigare som både samhället och individen har nytta av. När jag granskar båtskatten ur detta perspektiv, anser jag att samhället har en större nytta av om våra invånare utövar ett aktivt båt- och sjöliv. Vi ska inte heller skapa skatter som grundar sig på eller befrämjar avundsjukan.


Den gångna sommaren har för de flesta av oss mest handlat om semesterfirande i allsköns ro med mat och umgänge i goda vänners lag. Men ser vi vad som hänt på ett större plan, så måste vi tyvärr inse de hemskheter som skett genom terrordåd och som lett till många mänskors död. Från att vi vant oss med regelbundna nyhetsrapporteringar om terrorattacker i Syrien, Irak och Israel har terrorn plötsligt kommit till våra egna torg och gator i Europa. Varje människoliv är naturligtvis lika mycket värda, men Bryssel, Nice, Istanbul och München kommer onekligen semesterfirande finländare konkretare in på livet än det som sker i Mosul, Aleppo och Damaskus.

Samma extremistiska våldsideologi som bland annat Israel under hela sin självständighetstid tvingats försvara sig mot, ligger också till grund till de terrordåd som nu riktas mot europeiska mål. Också Finland är tvungen att förbereda sig för att kunna försvara sig mot terrorister med samma ideologi som bl.a. Hamas företräder.

Under de senaste decennierna har 12 000 terrorraketer avfyrats mot Israel. Över tre miljoner människor, alltså ca 40 procent av Israels befolkning, lever ständigt under terrorns radie utan möjlighet till ett normalt liv. Allt detta trots att Israel lämnade Gaza redan år 2005.

I våra medier hör vi om den rasistiska våldsideologi som nu är statsbärande i Gaza, om ständig och daglig hets till mord på judar och israeler. Det allra främsta offret för Hamas blodiga välde är dock Gazas invånare, för vilka Hamas maktposition betytt våld, fattigdom och hopplöshet. Med sitt huvudsäte på Västbanken representerar president Abbas i praktiken bara hälften av den palestinska befolkningen. Abbas har under sina 9 år vid makten inte ens lyckats sätta foten i Gaza.

Med beaktande av den allt mera tilltagande globala terrorismen får man ibland förvånas över den blåögda inställning som västvärldens stater länge haft när det gäller problemen i Mellanöstern. Den 15 juni grep israelisk polis Mohammed El-Halabi, chef för den internationella biståndsorganisationen World Vision i Gaza. Israel hade under en längre tid följt med El-Halabis förehavanden. Man misstänkte honom för utbrett samarbete med den palestinska terroristorganisationen Hamas. I samband med att han förhördes nekräftades misstankarna. El-Halabi erkände att han varit medlem i Hamas i över 20 år och att terroristorganisationen 2005 gav honom i uppdrag att infiltrera World Vision. Han avancerade sedan snabbt och blev dess högsta chef i Gaza. Denna höga position innebar att han kontrollerade organisationens budget på tiotals miljoner dollar årligen. Enligt El-Halabi själv ska uppemot 60 procent av World Visions pengar ha skickats direkt till Hamas militära gren, som investerade pengarna i vapeninköp och grävning av attacktunnlar under gränsen mellan Gaza och Israel.

På tisdagen offentliggjordes ytterligare ett fall av Hamas-infiltration i en biståndsorganisation, då åtal väcktes mot Waheed Borsh, som är anställd av FN-organet UNDP. Borsh greps den 16 juli och har i förhör erkänt att han på olika sätt har utnyttjat sin position på UNDP för att ge materiellt och militärt stöd till Hamas.

Det finns orsak för västvärlden att inse sanningen om problematiken i Mellanöstern. Granska vart våra skattepengar går. Det må sedan gälla stöd som betalas av EU, FN eller andra biståndsorganisationer. Annars kommer vi att ha svårt att värja oss mot terrorismen på hemmaplan i Europa.

Tisdagens interpellationsdebatt om jordbrukskrisen utmynnade i en konstruktiv diskussion om jordbrukets ställning och framtid i Finland. Diskussionen varade i fem timmar. Sammanlagt 130 talturer användes. Jord-och skogsbruksutskottets ordförande, Jari Leppä sade, att han inte minns något motsvarande under sina 17 år i riksdagen. En ytterst saklig och allvarsfylld diskussion som gav en god grund för fortsatt dialog. Tyvärr finns grundproblemet kvar. Problemet varför jag initierade denna interpellation. Dels de kraftigt försenade stödutbetalningarna från Mavi i kombination och dels de kraftigt sänkta producentpriserna.

Interpellationsdebatten om jordbruket visade tydligt att alla riksdagspartier har en samsyn om krisens allvar. I talturerna efterlyste man omedelbara åtgärder i syfte att underlätta jordbrukarnas situation. Bland alla riksdagspartier fanns ledamöter vilka poängterade det inhemska jordbrukets betydelse för framtiden. En tillräcklig försörjningsberedskapsnivå samt tillgång på rena livsmedel är av stor vikt för riksdagen.

Regeringen konstaterade i sitt svar att man ämnar presentera ett krispaket på hösten efter att man fått klart hur EU:s inställning är. Detta väntande och roande hjälper inte jordbrukare som är i kris. Ifall krispaketet blir av först på hösten innebär det att jordbrukarna får vänta till nästa vår förrän de får tillgång till krisstödet. Nu behövs radikala och omedelbara åtgärder.

Jag har föreslagit följande tre åtgärdsinitiativ för att sköta den akuta krisen:

För det första bör regeringen komma med en tilläggsbudget genast i början av september. Tilläggsbudgeten bör utgå från det budgetanslag som minister Tiilikainen redan äskat om, inklusive de övriga stödåtgärder som hör till krispaketet.

För det andra bör regeringen tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp som får i uppgift att bereda en åtgärdsplan för jordbrukets framtidsmöjligheter i Finland. Arbetsgruppen bör ta ställning till åtgärder som bör vidtas på kort sikt, samtidigt som en långsiktig vision och strategi om hur jordbruket kan utvecklas bör uppgöras. Jordbruket är en oerhört viktig näringsgren för vårt land och därför är det viktigt att alla riskdagspartier involveras i dess utveckling.

För det tredje bör ett krisgruppsnätverk bildas som får i uppgift att hjälpa jordbrukare som hamnat i djup kris och behöver utomstående hjälp. Det finns fall där jordbruksföretagare tröttnat så att de inte mera orkar sköta dagliga pappersrutiner. Skatteförvaltningen kräver sitt och övriga myndigheter visar inte heller förståelse för den uppkomna situationen. Krisgruppsnätverket kunde förverkligas tillsammans med exempelvis MTK, jord-och skogsbruksministeriet, Ely-centralerna, skatteförvaltningen och de lokala företagsföreningarna.

Den akuta krisen kan lösas endast genom omedelbara och rätt riktade konkreta åtgärder. På samma gång måste vi få trenden att svänga så att näringsidkarna får en framtidstro och hopp, istället för den känsla av hopplöshet som nu drabbat många.