Personalen inom äldreomsorgen dignar under bördan

Frågan om hur vården ska se ut i framtiden var en av de viktigaste för Sipilä regeringen, som jobbade hårt för att driva igenom en stor omstrukturering av vården och bland annat öppna upp marknaden i allt större utsträckning för privata aktörer. En vårdreform som inte blev av.
Inför riksdagsvalet lovade samtliga partier fler vårdare inom äldreomsorgen. I det nya regeringsprogrammet står det skrivet att man ska slå fast en minimidimensionering 0,7 för omsorgspersonalen i enheter med heldygnsomsorg. Enligt vårdfacket Super är begreppet om vårddimensioneringen luddigt skrivet. Facket kräver ett uttryckligt löfte om fler utbildade sjukskötare och närvårdare.
Den tidigare rekommendationen har varit att det finns minst 0,5 vårdare per klient inom äldrevården. Den nya lagen ska träda i kraft under en övergångsperiod för att säkerställa att det finns tillräckligt med vårdare och att hemvården inte påverkas av beslutet. Det här skulle innebära att det skulle finnas minst 0,7 anställda per äldre som bor på serviceboende eller inom en långvarig institutionsvård.
För att uppnå den lagstadgade miniminivån behövs det tusentals nya arbetstagare de närmaste åren. Enligt Kommunförbundet är behovet cirka 4 500 nya arbetstagare och kostnaderna skulle uppgå till över 200 miljoner euro. Inom fem år kommer 10 000 arbetstagare inom vårdsektorn att gå i pension och behovet av nya arbetstagare skulle ligga kring 15 000. För tillfället utexamineras cirka 1 000 vårdare om året.
Utmaningarna kvarstår och problemen är långt ifrån lösta. När det gäller de ökade behoven inom äldreomsorgen löses inte problemen varken genom en social- och hälsovårdsreform, eller genom att genomföra en landskapsreform. Vi måste starta från grundproblemet och våga ställa de rätta frågorna. Varför är det brist på vårdare? Vårdarna är en bristvara också i de övriga nordiska länderna. Nu pendlar många finländska vårdare till Sverige eller Norge. En del flyttar för gott. Varför? Därför att lönenivån är bättre och arbetsbördan lättare. En del vårdare byter efter en tid inom vården till ett annat yrke. Helt enkelt därför att personalen kör ut sig. Man vill ge så bra vård som möjligt. De flesta som valt vårdyrket har känt ett kall och vill utföra jobbet enligt de principer som de lärt sig i sina studier. Men löpandebandprincipen, minutövervakning och detaljkontroll leder till stress. Det betyder att både personal och gamla far illa. Det är bristen på vårdare och tillgången på vårdplatser som måste lösas. Och det kommer att kosta. Både genom högre löner och ett större antal vårdare. Kanske vi kan ta lärdom av president Paasikivi, som konstaterade att ”all vishets begynnelse är att erkänna sanningen”.