Premiärminister Benyamin Netanyahus tal inför FN:s Generalförsamling den 23 september 2011.

Israels premiärminister Netanyahus tal i FN översatta av Bengt-Ove Andersson. Läs det och ta det till er. Ett tal som ger mycket mera information än vad du kan se och läsa om i det dagliga nyhetsflödet.

——-

Tack, herr ordförande. Mina damer och herrar. Israel har sträckt ut sin
hand i fred ända från dagen för sitt grundande för 63 år sedan. Å Israels
och det judiska folkets vägnar sträcker jag åter ut den handen idag. Till
Egyptens och Jordaniens folk med förnyad vänskap, till grannar som vi
slutit fred med. Till Turkiets folk, med respekt och välvilja. Till Libyens
och Tunisiens folk, med beundran för dem som försöker bygga en demokratisk
framtid. Till de övriga folken i Nordafrika, och folken på Arabiska halvön,
med vilka vi önskar skapa en ny början. Till Syriens, Libanons och Irans
folk, till alla dem som bekämpar brutalt förtryck. Men alldeles särskilt
sträcker jag ut handen till det palestinska folket, med vilka vi söker en
rättvis och varaktig fred.

Mina damer och herrar, i Israel förtröttas vi aldrig i våra förhoppningar
om fred. Våra forskare, läkare och innovatörer använder sin begåvning för
att förbättra morgondagens värld. Våra konstnärer och författare berikar
mänsklighetens arv. Jag vet att det sällan är denna bild av Israel som
framställs i denna sal. Det var ju faktiskt här, 1975, som mitt folks
urgamla strävan, att återupprätta vårt liv som nation i vårt gamla bibliska
hemland, brännmärktes på ett skamligt sätt som rasism. Och det var här,
1980, som det historiska fredsavtalet mellan Israel och Egypten inte
lovordades utan fördömdes. Och det är här, år efter år, som Israel
orättvist pekas ut och fördöms. Israel har fördömts fler gånger än resten
av världens länder sammantagna.

21 av 27 resolutioner i Generalförsamlingen fördömde Israel, Mellanösterns
enda sanna demokrati. Detta är en beklaglig del av FN som institution, en
absurd teater. Man utpekar inte bara Israel som skurken; ofta ger man
verkliga skurkar ledande roller. Khadaffis Libyen var ordförandeland för
kommissionen för mänskliga rättigheter; Saddam Husseins Irak ledde
nedrustningskommissionen. Ni kanske säger: Det hör till det förflutna. Men
så här är det just nu: Det hizbollastyrda Libanon är ordförandeland för
FN:s säkerhetsråd. Det betyder i klartext att en terroristorganisation
leder den grupp vars uppdrag är att säkerställa fred i världen. Det är för
absurt för att fantisera ihop.

Här i FN kan automatiska majoriteter besluta vad som helst. De kan besluta
att solen går upp i väst. De kan också besluta – de har redan beslutat –
att Västra muren i Jerusalem, judendomens heligaste plats, är ockuperat
palestinskt territorium. Men även här i Generalförsamlingen kan sanningen
ibland lysa fram. 1984, när jag utsågs till Israels FN-ambassadör, besökte
jag den store rabbinen Lubavitsch. Han sa – och jag vill inte att ni tar
illa upp, jag vet av personlig erfarenhet att här finns många både
hedervärda och kompetenta män och kvinnor som tjänar sina länder – men så
här sa rabbinen: ”Du kommer att tjäna i ett hus med många lögner. Men kom
ihåg att även på de mörkaste platser syns ett enda ljus på långt håll.”
Idag hoppas jag att detta sanningens ljus ska få lysa fram, om också bara i
några minuter, i en sal som alltför länge har varit en mörkrets plats för
mitt folk.

Som Israels premiärminister kom jag inte hit för att få applåder. Jag kom
hit för att tala ut sanningen. Sanningen är att Israel vill ha fred.
Sanningen är att jag vill ha fred. Sanningen är att alltid i Mellanöstern –
men särskilt i dessa turbulenta dagar – måste freden förankras i säkerhet.
Vi åstadkommer inte fred genom FN-resolutioner, bara genom direkta
förhandlingar mellan parterna. Sanningen är att hittills har palestinierna
vägrat förhandla. Israel vill ha fred med den palestinska staten, men de
vill ha en stat utan fred. Och ni bör inte låta detta hända.

När jag först kom hit för 27 år sedan, var världen uppdelad i öst och väst.
Sedan dess har det kalla kriget avslutats, stora civilisationer har vaknat
ur sekelgammal sömn, hundratals miljoner har lyfts upp ur fattigdom,
otaliga fler väntar på att få följa exemplet. Och det märkliga är att
hittills har denna monumentala historiska vindkantring ägt rum i stort sett
fredligt. Men nu växer en ondska fram mellan öst och väst som hotar hela
världens fred. Den vill inte befria utan förslava, inte bygga upp utan riva
ner. Denna ondska är militant islam. Den döljer sig i en stor
trosinriktnings skepnad, men den mördar judar, kristna och muslimer, med
obarmhärtig opartiskhet.

Den 11 september dödade den tusentals amerikaner och förvandlade
tvillingtornen till en rökande ruinhög. Igår kväll lade jag en krans vid
minnesmärket för 9/11. Det var djupt gripande. Men på väg dit ringde något
i mitt huvud: de skandalösa ord som yttrades av Irans president i denna
talarstol igår. Han antydde att 9/11 var en amerikansk konspiration. En del
av er lämnade salen. Ni borde alla ha lämnat salen. Sedan 9/11 har militant
islam slaktat oräkneliga andra oskyldiga människor. I London, i Madrid, i
Bagdad, i Mumbai, i Tel Aviv, i Jerusalem, och överallt i Israel. Jag anser
att den största fara som hotar vår värld är att denna fanatism beväpnar sig
med kärnvapen, och det är precis vad Iran försöker göra. Kan ni föreställa
er mannen som orerade här igår, beväpnad med kärnvapen? Världssamfundet
måste stoppa Iran innan det är för sent. Om Iran inte stoppas, står vi alla
inför hotet av terrorism med kärnvapen. Och den arabiska våren kan snabbt
bli en iransk vinter. Det vore en tragedi. Miljoner araber har gått ut på
gatorna för att ersätta tyranni med frihet. Och ingen skulle ha större
glädje än Israel av att de som kämpar för frihet och fred segrar. Det är
min innerliga förhoppning, men som Israels premiärminister kan jag inte
riskera den judiska statens överlevnad på grund av önskedrömmar. Ledare
måste se verkligheten som den är, inte som den borde vara. Vi måste göra
vårt bästa för att forma vår framtid, men vi kan inte önska bort de faror
som hotar oss idag. Och världen som omger Israel har definitivt blivit
farligare.

Militant islam har redan tagit över Libanon och Gaza; den är fast besluten
att krossa fredsavtalet mellan Israel och Egypten och mellan Israel och
Jordanien. Den har redan många arabers sinnen mot judar och Israel, mot USA
och västvärlden. Den motsätter sig inte Israels politik, utan dess
existens. Vissa menar att militant islams utbredning, särskilt i dessa
turbulenta tider, om man vill hämma den, måste Israel snabbt göra militära
eftergifter och territoriella kompromisser. Denna teori låter enkel, den
lyder ungefär så här: Lämna områdena, så främjas freden. De moderata
krafterna stärks och de militanta hålls i schack. Bry er inte om
detaljerna, hur Israel ska kunna försvara sig. Det sköter internationella
trupper om. Dessa människor säger ständigt till mig: ”Gör ett vittgående
erbjudande, så ordnar sig allt.” Det finns bara ett problem med den teorin:
vi har prövat den. Den fungerade inte. År 2000 gjorde Israel en vittgående
fredsinvit där man tillmötesgick praktiskt taget alla palestinska krav.
Arafat förkastade det. Därefter startade palestinierna en terrorkampanj som
krävde 1 000 israeliska liv. Senare, 2008, kom premiärminister Olmert med
ett ännu mer vittgående fredsinvit. President Abbas svarade inte ens på
det. Men Israel gjorde mer än bara att komma med fredsinviter. Vi lämnade
faktiskt över områden. År 2000 drog vi oss tillbaka från Libanon. Och vi
lämnade varje kvadratmeter av Gaza 2005.

Det lugnade inte den islamiska stormen, den militanta islamiska stormen som
hotar oss. Det förde bara denna storm närmare och gjorde den starkare.
Hizbollah och Hamas avfyrade tusentals missiler mot våra städer från just
de områden vi hade lämnat. När Israel lämnade Libanon och Gaza, besegrades
inte radikalerna av de moderata, utan de moderata uppslukades av
radikalerna. Och tyvärr måste jag säga att internationella trupper som
UNIFIL i Libanon och Gaza inte stoppade radikalerna från att attackera
Israel. Vi lämnade Gaza med en förhoppning om fred. Vi frös utbyggnaden av
bosättningar i Gaza, vi tog bort dem, vi gjorde precis som teorin
förespråkade: ”Ge er av, dra er tillbaka till 1967 års gränser, avveckla
bosättningarna.” Och jag tror inte att folk minns hur långt vi gick för att
förverkliga detta. Vi förde tusentals människor från sina hem; vi tog barn
från deras skolor och förskolor; vi rev synagogor; vi flyttade till och med
gravar.

Och efter att ha gjort allt detta gav vi nycklarna till Gaza till president
Abbas. I teorin borde allt fungera. President Abbas och den palestinska
myndigheten kunde nu bygga en fredlig stat i Gaza. Ni minns att hela
världen applåderade vårt tillbakadragande som en akt av stort
statsmannaskap, som en djärv fredshandling. Men, mina damer och herrar, vi
fick inte fred. Vi fick krig. Vi fick Iran, som genom sitt ombud Hamas
snabbt sparkade ut den palestinska myndigheten. Den palestinska myndigheten
kollapsade på en enda dag. President Abbas sade nyss från denna talarstol
att palestinierna endast är beväpnade med sina förhoppningar och drömmar.
Ja, förhoppningar, drömmar och tiotusentals missiler och GRAD-raketer
tillhandahållna av Iran. För att inte tala om den flod av illegala vapen
som nu strömmar in i Gaza via Sinai, från Libyen och från annat håll.
Tusentals missiler har redan regnat ner på våra städer. Så ni kanske
förstår att med tanke på allt detta har israeler ställt den berättigade
frågan: ”Vad förhindrar att detta händer igen, på Västbanken?” Flertalet av
våra större städer i södra delen av landet ligger inom ett par dussin
kilometer från Gaza. Men i landets centrala del, mittemot Västbanken,
ligger våra städer några hundra meter eller högst ett par kilometer från
Västbankens gräns.

Så jag vill fråga er: ”Skulle någon av er släppa faran så nära era städer
och familjer? Skulle ni vara så vårdslösa med era medborgares liv?” Israel
är villigt att ha en palestinsk stat på Västbanken. Men vi är inte villiga
att få ännu ett Gaza där. Och det är därför vi måste ha verkliga
säkerhetsarrangemang, som palestinierna vägrar förhandla med oss om.
Israelerna kommer ihåg den bittra läxan från Gaza. Många av Israels
kritiker ignorerar dem. Oansvarigt råder de oss att gå samma farliga väg
igen. När man läser vad de säger så är det som om inget har hänt. De
upprepar samma råd och formler gång på gång, som om inget av det här har
hänt. Och dessa kritiker fortsätter pressa Israel att göra långtgående
eftergifter utan att först försäkra oss om landets säkerhet. De hyllar dem
som fortsätter att mata den omättliga krokodilen, militant islam, som
modiga statsmän. De av oss som hävdar att vi först måste bygga en kraftig
barriär för att hålla krokodilen ute eller åtminstone stoppa en järnstång
mellan dess gapande käftar, kallar de fredens fiender. Så ställda inför
beskyllningar och förolämpningar måste Israel ta bättre råd. Bättre än
hyllningar i pressen. Ännu bättre vore en hederlig press vars
historiemedvetenhet sträcker sig längre bakåt än till frukosten och som
erkänner Israels legitima oro för sin säkerhet.

Jag anser att i seriösa fredsförhandlingar kan dessa behov och denna oro
behandlas på ett bra sätt. Men utan förhandlingar kan de inte behandlas.
Och behoven är många, ty Israel är ett så litet land. Med Judéen och
Samarien, Västbanken, borträknat är Israel 15 kilometer brett.

Låt mig förklara, det är alltså 2/3 av Manhattans längd. Det är avståndet
mellan Battery Park och Columbia University. Och glöm inte att de som bor i
Brooklyn och New Jersey är betydligt trevligare än vissa av Israels
grannar. Så hur försvarar man ett så litet land? Omgivet av länder som
svurit att förgöra det och beväpnade till tänderna genom Irans försorg? Det
är givetvis omöjligt att försvara det enbart från denna lilla landyta.
Israel måste ha större strategiskt djup. Och det är just därför
Säkerhetsrådets resolution 242 inte kräver att Israel ska lämna allt
territorium man vann under sexdagarskriget. Resolutionen talar om
tillbakadragande från ”territorier” till ”säkra och försvarbara gränser”.
Och för att kunna försvara sig måste Israel därför ha en långsiktig militär
närvaro på viktiga strategiska områden på Västbanken.

Jag förklarade detta för president Abbas. Han svarade att om den
palestinska staten ska kunna vara en suverän stat, kan den aldrig acceptera
detta. Varför inte? USA har haft trupper i Japan, Västtyskland och Sydkorea
i mer än 50 år. Storbritannien har flygbaser på Cypern. Frankrike har
trupper i tre självständiga afrikanska länder. Inga av dessa länder hävdar
att de inte är självständiga stater. Och det finns många andra viktiga
säkerhetsaspekter som måste behandlas. Till exempel Israels luftrum.
Israels ringa yta skapar enorma säkerhetsproblem. Man korsar Amerika med
jetplan på sex timmar. Det tar tre minuter att korsa Israel. Ska Israels
ringa luftrum förminskas med hälften och ges till en palestinsk stat som
inte har fred med Israel?

Vår största internationella flygplats ligger några få kilometer från
Västbanken. Utan fred, kommer våra flygplan bli måltavlor för
luftvärnsmissiler avfyrade från den närliggande palestinska staten? Och hur
ska vi kunna stoppa smugglingen in i Västbanken? Jag talar närmast om
bergen på Västbanken, som dominerar kustområdet där majoriteten av Israels
befolkning bor, där nedanför. Hur ska vi kunna förhindra smuggling upp i
dessa berg av missiler som kan avfyras mot våra städer? Jag talar om dessa
problem, för de är inte teoretiska problem, de är högst verkliga. Och för
israeler är de en fråga om liv och död. Alla dessa hot mot Israels säkerhet
måste lösas vid en fredsöverenskommelse innan en palestinsk stat utropas.
Inte efteråt. För om vi skjuter upp dem till dess, kommer de inte att
lösas. Och dessa problem kommer att explodera i våra ansikten och spränga
sönder freden.

Palestinierna borde först stifta fred med Israel, och sedan få sin stat.
Men jag vill också säga detta: När en sådan fredsöverenskommelse är
undertecknad, kommer Israel inte att vara det sista landet som välkomnar en
palestinsk stat som ny medlem av FN. Vi kommer att vara det första. Och en
sak till: Hamas har brutit mot internationell lag genom att hålla vår
soldat Gilad Shalit fången i fem år. De har inte ens tillåtit ett besök av
Röda korset. Han hålls fången i en källarhåla, i strid mot alla
internationella normer. Gilad Shalit är son till Aviva och Noam Shalit. Han
är sonson till Zvi Shalit, som undflydde Förintelsen genom att komma till
landet Israel som pojke på 1930-talet. Gilad Shalit är son till varenda
israelisk familj. Varje land som är representerat här borde kräva hans
omedelbara frisläppande. Om ni vill utge en resolution om Mellanöstern
idag, så är det denna resolution.

Mina damer och herrar, ifjol i Israel, vid Bar-Ilan-universitetet, i år i
Knesset och i den amerikanska kongressen, lade jag fram min vision för
fred, och att uppnå en demilitariserad palestinsk stat som erkänner den
judiska staten. Just det, den judiska staten. Detta är trots allt den
församling som erkände den judiska staten för 64 år sen. Tycker ni inte det
är på tiden att palestinierna gjorde detsamma? Den judiska staten Israel
kommer alltid att slå vakt om alla sina minoriteters rättigheter. Även den
dryga miljonen arabiska medborgare i Israel. Jag önskar att jag kunde säga
samma sak om en framtida palestinsk stat. För som palestinska talesmän
klargjorde häromdagen – jag tror faktiskt att det var just här, i New York
– de sade att den palestinska staten inte kommer att tillåta några judar
att bo där. Den kommer att vara judefri. ”Judenrein.” Där kan man tala om
etnisk rensning. Det finns lagar idag i Ramallah om dödsstraff till den som
säljer land till judar. Där kan man tala om rasism. Vet ni vilka lagar
detta påminner om? Israel har ingen som helst avsikt att förändra vår stats
demokratiska karaktär. Men vi vill inte att palestinierna ska förändra vår
stats judiska karaktär.

Vi vill att de ger upp fantasin om att överflöda Israel med miljoner
palestinier. President Abbas stod nyss här och sa att kärnan i den
palestinsk-israeliska konflikten är bosättningarna. Det var ju märkligt.
Vår konflikt hade rasat i nära 50 år innan det fanns en enda israelisk
bosättning på Västbanken. Så om det president Abbas säger stämmer, så är
väl de bosättningar han talar om Tel Aviv, Haifa, Jaffa, Beersheva. Det
kanske var det han menade häromdagen när han sa att Israel har ockuperat
palestinskt land i 63 år. Han sa inte ”från 1967”; han sa ”från 1948”. Jag
hoppas att någon gör sig besvär att ställa den frågan till honom, för den
illustrerar en enkel sanning: Konfliktens kärna är inte bosättningarna.
Bosättningarna är ett resultat av konflikten. Bosättningarna är en fråga
som måste behandlas och lösas vid förhandlingar, men konfliktens kärna har
alltid varit, och förblir tyvärr fortfarande, palestiniernas vägran att
erkänna en judisk stat oavsett gränser.

Det är dags att de palestinska ledarna erkänner vad alla internationella
ledare har erkänt. Från lord Balfour och Lloyd George 1917 till president
Truman 1948 till president Obama för bara två dagar sedan, precis här:
Israel är den judiska staten. President Abbas, sluta kringgå denna fråga.
Erkänn den judiska staten, och stifta fred med oss. För en sådan genuin
fred är Israel villiga till smärtsamma kompromisser. Vi anser att
palestinierna varken ska vara Israels medborgare eller dess undersåtar. De
bör leva i en egen, fri stat. Men liksom oss bör de vara villiga till
kompromisser. Och vi vet att de är redo för kompromisser och fred när de
börjar ta Israels säkerhetsproblem på allvar. Och när de slutar förneka
våra historiska band till vårt urgamla hemland. Jag hör dem ofta anklaga
Israel för att ”judaisera” Jerusalem. Det är som att anklaga USA för att
”amerikanisera” Washington. Eller britterna för att ”anglifiera” London.

Vet ni varför vi kallas judar? För att vi härstammar från Judéen. På mitt
kontor i Jerusalem finns ett urgammalt sigill. En signetring för en judisk
ämbetsman på bibelns tid. Sigillet hittades intill Västra muren, och kan
dateras 2 700 år tillbaka i tiden, till kung Hiskias tid. Den judiska
ämbetsmannens namn står inskrivet på ringen på hebreiska. Hans namn var
Netanyahu. Det är mitt efternamn. Mitt förnamn, Benjamin, dateras
ytterligare 1 000 år tillbaka i tiden, till Benjamin, son till Jakob som
också kallades Israel. Jakob och hans 12 söner levde på samma kullar i
Judéen och Samarien för 4 000 år sedan. Och det har funnits en kontinuerlig
judisk närvaro i landet ända sedan dess. Och de judar som fördrevs från
vårt land upphörde aldrig att drömma om att återvända. Judar som fördrevs
från Spanien; judar i Ukraina som flydde från pogromerna; judar som stred i
Warszawa-ghettot medan nazisterna omringade dem; de slutade aldrig be, de
slutade aldrig längta. De viskade: ”Nästa år i Jerusalem, nästa år i
Löfteslandet.” Som Israels premiärminister talar jag för hundra
generationer av judar, som fördrevs ut över världen, som fick lida allt ont
under solen, men som aldrig gav upp hoppet om att återupprätta sitt liv som
nation i den enda judiska staten.

Mina damer och herrar, jag fortsätter hoppas att president Abbas vill bli
min fredspartner. Jag har arbetat hårt för att uppnå denna fred. Samma dag
jag tillträdde uppmanade jag till direkta förhandlingar utan
förhandsvillkor. President Abbas svarade inte. Jag skisserade en fred
mellan två stater och två folk. Han svarade fortfarande inte. Jag tog bort
hundratals vägspärrar och kontrollstationer för att underlätta rörligheten
på de palestinska områdena. Detta underlättade en fantastisk tillväxt i den
palestinska ekonomin. Återigen inget svar. Jag tog det exempellösa steget
att frysa byggandet av nya bostäder i bosättningarna i tio månader. Ingen
premiärminister har någonsin gjort detta tidigare. Återigen… Ni applåderar,
men det kom inget svar. Inget svar. De senaste veckorna har amerikanska
talesmän lagt fram förslag om att återuppta fredssamtalen. Det fanns saker
i dessa förslag, om gränser, som jag inte gillade. Det fanns saker om den
judiska staten som jag är säker på att palestinierna inte gillade. Men
trots alla mina reservationer var jag villig att gå vidare med dessa
amerikanska förslag. President Abbas, varför inte göra gemensam sak med
mig? Vi måste sluta förhandla om förhandlingarna. Låt oss komma till saken.
Låt oss förhandla om fred.

Jag har försvarat Israel i flera år på slagfältet; jag har försvarat Israel
i flera decennier ifråga om den allmänna opinionen. President Abbas, du har
ägnat ditt liv åt den palestinska saken. Måste denna konflikt fortsätta i
generationer? Eller ska vi ge våra barn och barnbarn chansen att om många
år kunna tala om hur vi fann ett sätt att bilägga konflikten? Detta borde
vara vårt mål. Det är vad jag tror att vi kan åstadkomma. På två och ett
halvt år har vi bara träffats i Jerusalem en gång, trots att min dörr
alltid har varit öppen för dig. Om du vill kan jag komma till Ramallah.
Faktum är att jag har ett bättre förslag. Vi har båda flugit tusentals
kilometer till New York. Vi är i samma stad. Vi är i samma byggnad. Så låt
oss mötas här idag, i FN. Vem skulle kunna hindra oss? Vad skulle kunna
hindra oss? Om vi genuint önskar fred, vad kan då hindra oss från att mötas
idag och inleda fredsförhandlingar? Och jag föreslår att vi talar öppet och
rättframt. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss göra som vi säger i
Mellanöstern: Låt oss tala [hebreisk term, ö anm.], rakt på sak. Jag ska
förklara mina behov och problem. Du kan förklara dina. Och med Guds hjälp
ska vi finna en samsyn för fred. Det finns ett gammal arabiskt talesätt som
säger att man inte kan applådera med en hand. Detsamma gäller för fred. Jag
kan inte ensam skapa fred. Jag kan inte skapa fred utan dig. President
Abbas, jag sträcker ut min hand, Israels hand, till fred. Jag hoppas att du
kommer att fatta denna hand. Vi är båda ättlingar till Abraham. Mitt folk
kallar honom Abraham. Ditt folk kallar honom Ibrahim. Vi har samma
patriark. Vi lever i samma land. Våra öden är sammanflätade. Låt oss
förverkliga Jesajas vision: ”Det folk som vandrar i mörker skall se ett
stort ljus.” Låt detta ljus bli fredens ljus.

Översättning: Bengt-Ove Andersson