President Niinistö föregår med gott exempel

Under hösten har det talats mycket om Finlands försämrade konkurrenskraft. Det går sämre för exportföretagen och bytesbalansen är negativ. Arbetsmarknadsorganisationerna står långt ifrån varandra. Representanter för Finlands Näringsliv har gått ut i debatten och krävt bl.a. allmänna lönesänkningar, medan arbetstagarnas fackorganisationer håller hårt fast vid uppnådda förmåner. Åtminstone för en utomstående ter sig diskussionen som ett teaterspel, ett spel där buden är långt ifrån varandra och där förståelsen för kärnproblemet verkar saknas.

Finländarna i allmänhet börjar nog småningom oroa sig för statens växande skuldbörda. Men inte alltför många medborgare kan med handen på hjärtat säga, att man är beredd att avstå något, att kavla upp ärmarna och verka för en förändring. I det här läget stiger landets president fram som en verklig ledare och håller sitt nyårstal. Nedan några citat ur presidentens tal:

”Sammanhållningens styrka är den kraft med vilken svårigheter övervinns. Vi har erfarenhet av detta, vi har klarat oss igenom mycket svårare lägen än det nuvarande. Håller denna grundläggande finländska dygd på att förändras på något sätt? Är det kanske så, att den mest avgörande strukturomvandlingen sker i våra värderingar?

Man har sett hur egennyttan, eller till och med girigheten, har ökat. Detta är ett tecken på att rättskänslan vissnar; man gör inte heller nödvändigtvis det som känns rätt, utan så att man själv får största möjliga nytta. Med en sådan inställning försvinner förtroendet från samfundet”. Citat slut.

Nininistös tal var effektfullt, väckarklockan ringde för många och hans tal prisades av de flesta. Men sedan gör presidenten ett oväntat drag. Han går från ord till handling. Han ber att hans eget arvode sänks till samma nivå som det var för hans föregångare. Presidentens initiativ kan ses som en fortsättning på den linje, som också ministrarna i Katainen regeringen fattade beslut om, när man i regeringsförhandlingarna gick in för att sänka ministrarnas arvode med 5 procent. Men det oaktat kom presidentens initiativ något överraskande och kan kännas obekvämt för en del av befolkningen.

Presidentens initiativ innebar att bollen sattes i rullning. Nästa instans som reagerade var riksdagen. Talman Heinäluoma fortsatte spelet och signalerade beredskap, att verka för en sänkning av arvodesnivån för riskdagsledamöterna. En majoritet av oss riksdagsledamöter har redan aviserat att vi är beredda att sänka arvodena.

Vad har nu då detta för betydelse i sammanhanget? Varför är jag villig att sänka mitt arvode? Betyder det att jag inte gör rätt för mitt arvode? Nej, det är inte det som det är fråga om.

Men, det är fråga om exemplets makt. Genom en sänkning hoppas jag att vi lyckas ge tillräckligt starka signaler om att vårt land nu behöver en extra insats. En insats i vilken alla medborgare deltar, för att vi skall klara oss genom den skuldkris, som vi de facto befinner oss i. Jag tror inte att en sänkning av de allmänna lönerna just nu skulle gagna landets ekonomi. Men åtminstone hoppas jag att det skulle ge arbetsmarknadsorganisationerna signaler, som leder till att man kan avstå från löneförhöjningar för en tid, tills bättre tider kan skönjas. Däremot finns det fog för att högavlönade direktörer i börsbolag följer presidentens och ministrarnas exempel och göra märkbara nedskärningar i sina löner och arvoden. Jag tror att det är sådana lösningar som presidenten med sitt tal och sitt agerande efterlyser. Eller som president Niinistö sade: ”De knappa tider, som vi lever i, kräver snarare att tänka efter, om man kan avstå från någon av sina förmåner. Så skapas en sammanhållning”.