Presidenters tal inför ett världssamfund i gungning

Världssamfundet är år 2016 i större gungning än vad det varit under de senaste decennierna. Radikal-islamismen tilltar. Sunni- och shiamuslimerna för en intern kamp om makten. Daesh/IS växte inom loppet av några år till en av de mest fruktade terroriströrelserna i världen. Utan att världssamfundet ingrep. Boko-Haram fortsätter med sina avskyvärda angrepp. Och både Hizbollah och Hamas fortsätter att göra livet svårt för Israelerna.

I ljuset av de här utmaningarna och det ytterst oroliga världsläget var årets Nationella Bönefrukost, som kongressen i USA arrangerar, både viktig och intressant. Efter ett mellanår, hade jag åter möjlighet att delta i bönefrukosten tillsammans med 8 andra finländare, bl.a utrikesminister Soini. Årets Bönefrukost var den 64:e i ordningen. För president Obama var det nu den sista Bönefruksten där han höll tal som president. Det märktes att hans period är inne på slutrakan. Det var nu en avslappnad och erfaren Obama som talade.

I samband med Bönefrukosten samlas politiker, företags- och organisationsledare från hela världen i syfte att bygga broar, be tillsammmans, samt utbyta erfarenheter. Dryga 3000 deltagare erbjuds olika lunch och middagsföreläsningar.

Vilka frågor engagerade i år? Mellanöstern och flyktingkrisen. I de flesta anföranden fokuserade man på dessa frågor. I korridorsamtalen fick jag också frågan hur Finland skall klara av om flyktingströmmarna tilltar från Ryssland.

Flyktingkrisen? ”Vi ser inte bara en flyktingkris utan också en folkvandring”. Detta sade jag i en svenskspråkig radiodebatt senaste sommar. När jag under USA vistelsen följde med nyhetsrapporteringen hemifrån, kunde jag inte annat än förvånas över de negativa reaktioner som rikets presidents tal väckte. President Niinistö var ju tydlig.

Jag har under det senaste året deltagit i några debatter gällande flyktingkrisen. Jag har poängterat följande synpunkter. För det första så hjälper vi inte flyktingar med att hålla alla dörrar öppna för alla. Det leder till att vi inte i förlängningen har råd att hjälpa de verkliga flyktingar som behöver vår hjälp. Kvotflyktingar är juridiskt sett de enda som vi kan kalla ”flyktingar”. En asylsökande är inte per automatik flykting. Först när det konstaterats att personen uppfyller de internationellt fastställda kriterierna är det fråga om en asylflykting. Det var bland annat just denna sak jag tror att presidenten ville poängtera. En del, statistiskt sett hälften, uppfyller de internationella kriterierna för asyl. En del asylsökande har uppmanats att ta sig hit, av bl.a. ISIS. Det är svårt att säga hur många, men redan ett tiotal är för mycket, eftersom de jobbar i celler och rekryterar mera anhängare.
Så har vi en del asylsökande som kommer för att de vill bygga sig ett bättre liv. Alla mänskor har, liksom också en del av våra förfäder gjorde, rätt att utvandra för att skapa sig ett bättre liv. Men de borde inte komma hit som asylsökande. Asylsystemet är inte ämnat för det ändamålet. I sådana situationer bör invandraren söka uppehållstillstånd genom arbetstillstånd, inte asyl.

Den offentliga median har en central roll att tydliggöra detta. Inom KD har vi ställt oss kritiska till den linje som EU gick in för, nämligen att solidariskt dela på bördan för de flyktingar som kommit över till Grekland och Italien. Vi har sagt att det ger fel signaler till de kriminella mänskosmugglarna i Afrika/Arabien. Idag vet vi hur det gått. Förbundskansler Merkel körde hårt på denna linje ännu på sommaren, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. Finlands regering verkar också ha vaknat. Hoppas att det inte är för sent. Risken är att EU ännu krånglat till situationen ytterligare. Jag är inte heller övertygad om att EU- avtalet med Turkiet är hållbart i förlängningen. En nation som styrs av en diktator i ett land där man tolkar de mänskliga rättigheterna som ett skämt är ingen pålitlig avtalspart.