Regeringskrisen som inte blev någon kris?

Tre veckor före sannfinländarnas partidag verkade det luta åt att Halla-Aho vinner ordförandevalet. Rykten började gå. Flera kolleger talade i korridorerna om en alternativ strategi. Regeringen spricker och fylls ut med sfp och kristdemokraterna. I början tog jag det som ett skämt. Efter att flera journalister ställt frågan hur vi ställer oss till en regeringsmedverkan började jag inse att endera fanns det belägg för ryktet om den alternativa strategin, eller så ville någon provocera oss. Jag valde att ligga lågt. Statsministern hade nämligen inte framställt någon officiell förfrågan om regeringsmedverkan till oss.

Efter att ordförandevalet klarnat på lördag kväll och sfp i median uttalat att de har beredskap att förhandla fick jag påtryckningar inom partiet, att också kristdemokraterna bör gå ut med samma budskap. Jag valde att vänta med beskedet. Av flera orsaker. Timo Soinis kommentarer på lördag kväll, att han tänker stanna kvar på utrikesministerposten, stärkte mina misstankar om att det fanns en annan plan. Den andra orsaken var tystnaden från statsministerns parti. Ingen hade kontaktat oss. Trots det kablades det ut i flera medier att kd och sfp kunde vara möjliga regeringskumpaner. Visst är kd redo att bära ansvar om vi behövs för nationens välbefinnande. Men en eventuell regeringsmedverkan skall gå via förhandlingar. Vi skulle naturligtvis ha velat omförhandla bl.a. alkohollagstiftningen och sote-lagstiftningen.

Mönstret i regeringskrisen påminde om läget för knappt två år sedan, när sfp och kd användes som spelbrickor då centern och samlingspartiet stred internt om sote-lösningarna. Jag ville inte att vår riksdagsgrupp skulle hamna i samma situation denna gång. På söndag kväll ringde statsministern en lägesrapport till alla oppositionsledare. Men ännu var det inget tal om någon sonderingsrunda. På tisdag morgon höll vi för säkerhets skull ett extra gruppmöte. Vi beslöt dock att vi gör ingenting förrän vi på kvällen hör statsministern och ifall det blir en regeringssondering. Resultatet fick vi på kvällen vid Villa Bjälbo. Centern och samlingspartiet fortsätter i regeringen tillsammans med tjugo tidigare sannfinländare. Pragmatiskt sett kanske en bra lösning på krisen. På kort sikt ger det kontinuitet i beslutsprocesserna och torde gynna den ekonomiska tillväxt som äntligen tagit fart. Frågan är vad som blir priset för denna manöver. Jag gissar att samlingspartiet, som av regeringskumpanerna visat mest missnöje med lösningen, kommer att mäta ut allt vad de förmår i situationen. Att en grupp med tjugo ledamöter får behålla fem ministrar har sitt pris. Jag gissar att centern tvingas betala genom att godta liberaliseringen av alkohollagstiftningen. Den andra prislappen kommer kanske i sote-reformen. I förlängningen finns det en tredje prislapp. En halv miljon väljare som gett sin röst åt Soinis parti, sannfinländarna, måste känna sig grundlurade. Och det leder till ett ökat politikerförakt.

Dela