Skyddsjakt lösningen på skarvproblemet

Hur kan ett problem vara så svårt att lösa? Alltså problemet med skarven. Den frågan ställer sig idag tiotusentals invånare längs med kusten. Det undrar också jag. Det har hållits otaliga möten. Problemet har ältats i otaliga arbetsgrupper. Jag och flera kolleger i jord- och skogsbruksustkottet har fått in skrivningar om åtgärder mot skarvproblemet, när utskottet gjort utlåtanden som bl.a. gällt kustfisket. Utan att det lett till resultat.
Det går inte att skylla på EU-direktivet. Nyligen beslutade Länsstyrelsen i Västerbotten, Sverige, att bevilja skyddsjakt på 150 skarvar i Umeå och Nordmaling. Där tog det endast två veckor att få ett beslut med motiveringen att skyddsjakt är den lämpligaste lösningen mot de problem skarven orsakar yrkesfisket.

Liknande beslut i Österbotten kan ta över ett år att behandlas. Ett prejudikat från Högsta förvaltningsdomstolen i Finland från 2014 innebär att naturresursinstitutet Luke i Helsingfors måste höras i samtliga fall, något som förlänger behandlingstiden. All denna fars medan skarvstammen fortsätter att växa. Det vill säga problemet växer. För 12 år sedan fanns det cirka 3000 häckande par. I fjol var antalet över 25000. I år finns det det risk att totalantalet skarvar överstiger 130 000 individer.
I EU skyddas storskarvarna och dess underarter genom direktiv. Men vid skyddet av mellanskarven Sinensis verkar det som om biodiversiteten gällande andra arter har fallit i glömska. Det finns nämligen möjlighet till undantag. Men trots kommissionens riktlinjer om undantag enligt artikel 9 i fågeldirektivet, har klausulen tolkats på olika sätt av medlemsstaterna, vilket har lett till rättslig oklarhet och inkonsekvens. I Finland väntar skarvproblematiken ännu på en för alla drabbade parter tillfredsställande lösning. Att Finland därtill vidhåller den strängaste tolkningen i hela Europa av fågeldirektivet är anmärkningsvärt. I sitt svar E-011387/2015 svarar Kommissionär Karmenu Vella på Nils Torvalds spörsmål om skarven borde överföras till bilaga II i fågeldirektivet så här: ”Eftersom medlemsstaterna redan fullt ut kan använda de möjligheter för undantag för att hantera konflikter mellan skarvar och fiske som finns, finns ingen anledning att skarvar ska omfattas av bilaga II till fågeldirektivet. Konflikter mellan skarvar och fiske hanteras bäst genom att använda direktivets möjligheter till undantag. Kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att använda denna flexibilitet i direktivet.”

Ett undantag från direktivet som man i både Danmark och Sverige tycks klara av att använda sig av. Vi lyder ju under samma EU- lagar och direktiv som i våra grannländer. Miljöministern Kimmo Tiilikainen hävdar att skrämseltaktiken är den bästa åtgärden. Det fungerar inte.

Det hjälper inte i förlängningen att skrämma skarven från en plats till en annan. Skrämsel flyttar problemet till nya ställen och skarvarna söker sig till ställen där det finns goda fiskevatten. Med det så ödslar man tid medan problemet växer. Nu vet vi vad som hänt. Skarvarna flyttar mera norrut och landar någon annanstans. Det bästa sättet att decimera skarvbeståndet är att både idka skyddsjakt och pricka eller olja ägg. Detta förutsätter att myndigheterna löser problemet utgående från de möjligheter direktivundantaget ger. Myndighetspersoner är anställda för att tjäna medborgarna. Att lösa problem istället för att skapa problem.

Dela