Varför tar vi inte bort semesteråterbäringen och pekkasdagarna?

Statsminister Sipilä höll på onsdagen ett allvarligt tal till nationen. Än en gång gav han en klar lägesrapport över Finlands situation. Förhoppningsvis mottogs det allvarliga budskapet med samma allvar som det sändes. Talet föregicks av spekulationer. En del dömde ut det på förhand. Andra i efterskott. Han sade nämligen inget nytt. Kanske för att det inte fanns något nytt att berätta. Den ekonomiska krisen fördjupas för varje dag som går om inga radikala beslut fattas.

Fackföreningsledarna skyller Sipilä för att samhällsfördraget misslyckades. Sipilä förhandlade två gånger. Utan resultat. Fackföreningsledarna säger att de upplevde förhandlingarna som diktat. Har de inte ännu insett att det är den dystra ekonomin som dikterar, inte mänskor. Varför är Finland i kris? För att Finland förlorat sin konkurrenskraft. Företag slutar, säger upp eller permitterar anställda i en allt snabbare takt. Arbetslösheten växer. Statsskulden växer. Vi ligger 15-20 procent efter i jämförelse med våra konkurrenter. Många svåra beslut måste göras för att vi ska återfå konkurrenskraften. Det är sant, att den inte kan återfås enbart genom att sänka personalkostnaderna med fem procent. Men, det är en del av helhetslösningen.

Många mänskor säger att de hellre skulle avstå från semesteråterbäringen och pekkanen dagarna. Folk har frågat varför riksdagen inte avskaffar dessa. Här vi har problemet. Det är inte juridiskt möjligt att besluta om dessa förmåner i riksdagen, på grund av det är en avtalsfråga mellan arbetsmarknadsorganisationerna. Eftersom facket inte gått med på att ge efter i dessa frågor, genom ett samhällsfördrag, måste regeringen istället föreslå andra kompenserande åtgärder, vilka man har juridisk rätt att fatta beslut om. Det här ledde bl.a. till den mindre lyckade lösningen med bl.a. minskad söndagsersättning och som drabbar redan lågavlönade.

Ingen riksdagsledamot som jag känner vill ”ta av de fattiga” eller att göra livet surt för folket. Det ger nämligen sällan mera röster i val. Därför tycker jag att det är osmakligt av en del fackföreningsledare och oppositionspolitiker, att dagligen ge en sådan bild till folket. Jag tror fortfarande att Sipilä och regeringen försöker sitt bästa för att rädda Finlands ekonomi. Visst, mitt parti sitter nu i oppositionen och enligt den gamla tidens politik förväntar sig många att jag ska stå och skälla på regeringen. Jag tror inte mera på sådan teater. Att tillspetsa problem och skapa misstroende mellan olika aktörer och folkgrupper lyfter inte Finland ur krisen. Det finns ännu några dagar tid att förhandla och jag hoppas att alla parter kan ta vara på den möjligheten. Jag hyser ännu en förhoppning om att vårt fosterland ska resa sig. Så att våra barnbarn ska kunna se något av det välfärdssamhälle vår föräldrageneration byggde upp åt oss.

Dela