I augusti 2013 kom regeringspartierna överens om ett brett strukturprogram som godkändes av riksdagsgrupperna. De senaste dagarna har paketet igen lyfts upp i den offentliga diskussionen, i och med att regeringens förslag till kommunstrukturlag har sänts på utlåtanderunda. Speciellt mycket diskussion har de utvidgade möjligheterna för staten att agera i de större stadsregionerna väckt, när det gäller kommunsammanslagningar. I nyheterna får ”tvångsparagrafen” stort utrymme. Detta trots att förslaget fortfarande går ut på att storstadskommunerna själva ska bestämma hur de vill ha det. Det här har varit av central betydelse också för kristdemokraterna.
Oberoende av, om man är medlem av ett regeringsparti, eller oppositionsparti är det en skyldighet, att se till att alla medborgarna får en jämlik basservice. Den här faktorn har tyvärr ofta glömts, då olika juridikprofessorer och experter uttalat sig bl.a. för Rundradions nyheter. Experterna har gång efter annan sagt, att regeringens planer om tvångsanslutningarna står i strid med grundlagen. Men då har experterna glömt att bedöma grundlagens texter ur en helhetssyn.
I den 6 § av grundlagens andra kapitel betonas att alla är lika inför lagen. Det sägs att ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av mm. hälsotillstånd eller handikapp. Även grundlagens andra kapitels 19 § betonar att ”Det allmänna skall, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa.”
Redan nu har kommunerna helt olika utgångslägen. Läget kommer att bli ännu mera utmanande i framtiden, vilket kommer att innebära att både staten och kommunerna bryter mot grundlagen gällande dessa paragrafer. Det finns stora regionala skillnader på servicekapaciteten till exempel inom hälsovården, gällande stödet för närståendevården och i grundundervisningen. Och – skillnaderna bara fortsätter att växa.
Ett annat problem med nuvarande system är att folkdemokratin inte mera fungerar i beslutsfattande som gäller den livsviktiga basservicen. Den alltför splittrade kommunsektorn har överfört ansvaret och beslutanderätten inom bl.a. hälso-och sjukvård, från kommunernas fullmäktigesamlingar till samkommunerna. Dessa frågor är inte alls svartvita, de kan säkert ses från flera olika synvinklar.
Tryggandet av kommuninvånarnas service i alla kommuner ligger i sista hand på regeringens och riksdagens ansvar. Enligt den nya lagen skulle statsrådets möjligheter att agera vara bundet till strikta kriterier. Utan folkomröstning i de berörda kommunerna skall staten inte kunna genomföra en tvångsfusion. Trots de strikta kriterierna är det förståeligt att lagpaketet är svår att smälta för många ansvarsbärare i de stora stadsregionerna. Men, det viktigaste är att vi kan trygga servicen för de ” mindre och svagare” medlemmarna i vårt samhälle också i framtiden.