Det finländska lantbruket blöder. Och det beror inte enbart på sommarens torka och svaga skörderesultat. Inte heller på grund av att fjolårets skörd regnade bort. Visserligen förvärrar det krisen, men problemet är betydligt allvarligare. Lyckligtvis beslöt regeringen, i samband med budgetrian, att bevilja lantbruket ett krispaket på 65 miljoner euro utöver de 21,5 miljoner som redan var reserverade i anslutning till budgetramarna i våras.
I ljuset av fakta ter det sig allt tydligare, att den största utmaningen är de stora handelskedjornas agerande. Handeln pressar ner priset på de inhemska livsmedlen och spelar med kortet om det utländska utbudets förmånlighet. Handelsjättarna redovisar en god resultatnivå och delar ut hundratals miljoner i bonus till kunderna. Den låga prisnivån drabbar följande länk i kedjan, dvs livsmedelsindustrin. Både mejerierna och köttindustrin drabbas. Dock inte lika kraftigt som den första länken i kedjan, dvs de som jobbar inom primärproduktionen. Det är bönderna som producerar våra inhemska livsmedel. Utan dem skulle varken industrin eller handeln kunna erbjuda inhemska produkter.
Tillsammans med kollegan, riksdagsledamot Mats Nylund hade vi i början av veckan möjlighet att lyssna på när en del österbottniska producenter gav en lägesrapport för jord- och skogsbruksminister Leppä. Diskussionen var allvarstyngd. Om inte de övriga länkarna i kedjan tar sitt ansvar nu, så kommer vi snart att se en kraftigt nedbantad inhemsk livsmedelsproduktion. Det betyder att både vår självförsörjningsgrad och krisberedskap är hotad. Det om något är allvarligt. En näring som körts i sank är svår att köra upp igen vid en eventuell krissituation.
Regeringens utredningsman, bergsrådet Karhinen, har uttalat sig kritiskt om den atmosfär som råder mellan handeln och industrin. Jag tycker det är ytterst märkligt att handeln resonerar så kortsiktigt. Den finländske konsumenten vet att vi har de renaste livsmedlen i världen. Finländarna vet också att vi i internationell jämförelse uppehåller en god djurhållning. Konsumenterna är till och med beredda att betala lite extra för maten. På ett villkor. Att de extra slantarna går till de som behöver det bäst, alltså till bönderna som producerar.
Minister Leppä inser problemet. Han har också gjort flera seriösa försök att få till stånd en lösning på obalansen i prispolitiken. Hittills med föga resultat. De olika marknadsaktörerna bör ta till sig projektet Ta hand om bonden Nu. Bakom varje måltid finns åtminstone en bonde. Folket är beredd att satsa på rena inhemska livsmedel. Handeln måste ta sitt ansvar före det är för sent. Klockan klämtar.