Börsbolagsdirektörerna kan riskera samhällsfördraget

Den negativa trenden i vår ekonomi har inte svängt till det bättre trots att den nya regeringen har ambitiösa avsikter. Tvärtom har arbetslösheten fortsatt att stiga. Industrins andel av produktionen och den inhemska sysselsättningen har minskat.
Finländska företag är oberoende av storlek med i den globala konkurrensen. Trycket att anpassa sig till den hårda konkurrensen och drastiska konjunkturväxlingen är stor. Den styva arbetsmarknaden försvagar de mindre företagens möjligheter att klara sig i denna konkurrens vilket påverkar dess lönsamhet.
Det har länge påtalats behovet av att ändra arbetsavtalslagen, så att det skulle möjliggöra lokala avtal på företagsnivå med avvikelser från kollektivavtalet, ifall arbetsgivaren och arbetstagarna kan komma överens om avtalet.
Regeringen kommer i nästa vecka att presenterat sitt förslag till samhällsfördrag. Målet är att förbättra konkurrenskraften med fem procent. Målsättningen är inte alls överdriven då man ser hur Finland har blivit efter i jämförelse med andra konkurrentländer.
I Finland verkar 283 290 företag. Antalet mikroföretag med under 10 anställda är 264 435, eller hela 93,4 procent. Småföretagen är 15 675 (5,5%) och medelstora 2 592 (0,9%). I dessa bolag är den verkställande direktören oftast själv företagare. Det innebär att vd:n och ägaren sliter hårt för att få lönsamheten till en sådan nivå att pengarna räcker till löner, skatter, räntor samt amorteringar och företagsutveckling. I de flesta av dessa företag är vd:ns lön på en orimligt låg nivå i förhållande till riskerna. Det är också vanligt att ägarna tvingats ställa sin privata egendom som säkerhet för att få finansiering. För dessa företags överlevnad är en överenskommelse om samhällsföredraget avgörande.
Finland har endast 588 storföretag. Av storföretagen är 119 börsnoterade bolag. Oftast har dessa anställda direktörer, vilka inte kan betraktas som företagare. Då man nu eftersträvar en förbättring av konkurrenskraften med fem procent, det vill säga en sänkning av enhetspriserna, innebär det naturligtvis eftergifter för arbetstagarsidan. I praktiken kan det medföra något förlängda arbetstider. Det här är förändringar som arbetstagarna kan acceptera ifall det räddar arbetsplatser och årsinkomstnivån bibehålls.
Det som gör situationen utmanande är tyvärr börsbolagens agerande under de senaste åren. Samtidigt som direktörerna för börsbolagen gång efter annan varnat för vår försämrade konkurrenskraft har de själva lyft överstora löneförhöjningar och fått förmånliga optionsavtal, vilka bland medborgarana upplevs som orimliga och orättvisa. Årsinkomsterna och pensionsförmånerna för nämnda direktörer utgör oftast astronomiska miljonbelopp. Och inte nog med det. Efter avslutad yrkeskarriär flyttar de utomlands för att maximera vinsterna genom lägre skatt.
Det är inte så underligt att avundsjukan frodas. Girigheten har nog sitt finger med i spelet när redan överstinna bankkonton inte mera är nog. Så länge detta tillåts fortsätta blöder vårt land. Tyvärr drabbas också de små och medelstora företagens konkurrenskraft som inte får det lyft som så väl skulle behövas. Ett lyft som kunde ge en förbättrad sysselsättning och i förlängningen trygga ett välfärdssamhälle. Jag hoppas trots allt att statsminister Sipilä lyckas i sin målsättning att uppnå ett samhällsfördrag. Men det förutsätter också eftergifter och redligare beteende av börsbolagsdirektörerna. Annars har de med sitt oansvariga och osolidariska agerande medverkat till att samhällsfördraget misslyckas.