Vi har vant oss vid att ta religionsfrihet, yttrandefrihet, samvetsfrihet och föreningsfrihet för självklara mänskliga rättigheter som hör till ett demokratiskt land. Päivi Räsänens fall har lett till att man på allvar får fråga sig hur det står ställt med trosfriheten i Finland. Visst, de flesta poängterar att vi har yttrandefrihet, men väldigt få vågar tala om religionsfriheten. Många talar för ett mera tolerant samhälle. Ändå har jag under senare år allt oftare ställt frågan, får jag faktiskt tro enligt min personliga, kristna övertygelse. Får jag fortfarande tro och uttala att äktenskapet är tänkt som en institution mellan en man och en kvinna?
Religionsfriheten är garanterad i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Samma text finns också i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 10 står det att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller övertygelse och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.” I följande artikel 11 står det att ”var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser”.
Det finns exempel på hur religionsfriheten stramats åt. Redan 2004 föreslogs den italienske kristdemokraten och professorn i politik, Rocco Buttiglione, till EU-kommissionär, men nekades på grund av hans kristna övertygelse om att äktenskapet var förbehållet man och kvinna.
När en majoritet av riksdagen numera godkänt en könsneutrala äktenskapslag, har debatten flyttats över till den Evangeliska Lutherska Kyrkan. De politiska partierna är mer ivriga än någonsin att styra den i teorin politiska obundna folkkyrkan. Det har uppstått en situation där den allmänna opinionen och i vissa falla myndigheterna sätter sig som domare i teologiska frågor.
Det har skett en gradvis förskjutning av yttrandefrihetsbegreppet. Förr var yttrandefrihetens gräns vid uppvigling. Nu verkar fokus vara på när någon känner sig sårad eller förolämpad av det som uttrycktes.
I debatten om religion, politik och sexualitet kommer det alltid att finnas åsikter som enskilda kan bli ledsna av. Men lösningen är inte att anmäla till polisen, åberopa fängelse, eller lagar som förbjuder vissa åsikter. Såväl kristna som muslimer, heterosexuella och homosexuella, kommer att möta åsikter de inte delar eller gillar. Sådant är livet i en fungerande demokrati – om yttrande- och religionsfriheten fortfarande fungerar. Den religionsfrihet som garanteras i Europakonventionen måste implementeras och förverkligas i de enskilda medlemsstaterna i EU. Om inte det låter sig göras, har vår demokrati förvandlats till ett totalitärt samhälle där bara en åsikt godkänns. Det är en farlig väg.