Företags- och dividendbeskattningsreformen har väckt en stormig efterdebatt. Några dagar efter ramöverenskommelsen säger Vänsterförbundets ordförande Arhinmäki, att han inte fått rätt information gällande dividendbeskattningens följder. Uttalandet väcker naturligtvis median, som gör stor sak av skattereformen. Helt plötsligt verkar man ha glömt vad som egentligen varit motivet till skattereformen. Detta trots att många politiker under de senaste åren ondgjort sig över att många företag flyttar utomlands, samt över att våra företag inte är tillräckligt motiverade att investera och sysselsätta.
Oppositionen har krävt att regeringen vidtar åtgärder för sysselsättningen. När regeringen då besluter om förändringar i skattesystemet börjar kritiken. Helt väntat, eftersom det alltid finns både vinnare och förlorare i samband med reformer. Regeringen har i efterskott konstaterat att skatten på börsaktiedividender höjdes oskäligt mycket och justerade det tidigare beslutet. För olistade bolag infördes också ett tak på 150 000 euro, när det gäller dividenduttag med lindrad skattesats.
Under debattens gång har det funnits incitament som jag inte gillat. Den bild som en del medier och vissa politiker gett av företagskåren i Finland är inte rättvis. För medborgarna har målats en bild av företagarna som en girigare folkgrupp än andra. Och för att ytterligare späda på missnöjet har man låtit förstå att regeringen gett oförtjänta förmåner till företagarna. Denna bild är inte heller rätt.
Regeringens mål med skattereformen är att skapa bättre verksamhetförutsättningar för företagen. Till detta hör ett skattesystem som sporrar till tillväxt och investeringar. Många har frågat varför möjligheten till lägre beskattade dividender skulle gynna tillväxt och sysselsättning. Svaret är ganska enkelt. Ingen företagare kan lyfta ut stora dividendbelopp, utan att ha en stark balans och nettoförmögenhet i företaget. En stor nettoförmögenhet kan å andra sidan inte uppnås ifall företaget inte växer, sysselsätter, gör vinster och betalar bolagsskatt. Först efter att dessa steg uppnåtts, kan företagaren lyfta en del av dividenden till en lägre skattenivå. Denna sporrande mekanism bör finnas. Annars finns det knappast någon som finner det mödan värt att bära de risker som hör till företagandet. En företagare som placerar privat kapital i ett olistat bolag, iklär sig ett betydligt större ansvar, än de som placerar i fastigheter eller börsaktier. Därför bör också beskattningen för ägare i olistade bolag vara förmånligare än i börsbolag.