Några reflektioner en dag efter terrorattacken som inte fick hända. På grund av att jag under några års tid varit ordförande för European Christian Political Movement har jag rest till Bryssel varje månad. Efter attacken i Paris senaste höst, har jag märkt en något större mängd poliser och militärer, både på flygfältet och i centrala Bryssel. En sak man vänjer sig vid. I taxin från flygfältet, på måndag, tänkte jag för en stund på eventuella risker inför detta besök. Speciellt efter att polisen för några dagar sedan grep en av hjärnorna bakom Paris-attacken, Salah Abdeslam. Belgiens utrikesminister Reynders hade också efter Salah Abdeslams gripande varnat för att någon förbereder attacker, likt de i Paris i november förra året.
Inför tisdagens hemresa hade jag skyddsänglar i mitt följe. Cirka 40 minuter före attacken checkade jag in i terminalen där bomberna sprängde. Finnairs plan lyfte något senare än beräknat, men ändå några minuter före explosionerna skedde. Först när vi landade i Helsingfors fick jag höra om den hemska attacken. Kände mig tacksam över att jag beskyddades från detta onda terrordåd, men samtidigt kände jag mig uppgiven över det brutalt växande våldsbruket. Jag var sorgsen över de oskyldiga offren. Tanken på den smärta som deras anhöriga har, kan man bara ana sig till.
Eftersom jag i mitt jobb måste resa en hel del går det inte att börja leva i ständig spänning eller rädsla. Det var ju väntat att IS skulle försöka slå till i Belgien. En del bedömer att terrordåden var en hämnd för Belgiens stöd till den USA-ledda koalitionen som sedan mer än ett år tillbaka genomför dagliga flygräder mot IS baser i Syrien och i Irak. Men det kan också ha varit en hämndattack för att myndigheterna gripit Abdeslam.
Europas ledare, politiker och ländernas säkerhetsapparater står inför svåra utmaningar. Vi lever i oroliga tider. Medborgarna känner sig otrygga och det kan lätt leda till att råa känslor tar överhand i samhällsdebatten. Samtidigt är risken att också motsättningarna ökar. Hur skall vi i den demokratiska västvärlden komma åt de radikala jihadisterna utan att det leder till öppen rasism?
Det behövs mera tydlighet i samhällsdebatten. För det första skall terrorismen inte förknippas med varken hudfärg eller religion. Hudfärgen skapar inga terrorister. En sund religion skapar inte heller terrorism. Det kan däremot en osund religion göra. Speciellt om politiska och andliga ledare missbrukar religionen i syfte att sprida hat och uppmanar till våldshandlingar i religionens namn.
Saudiarabien är en plattform för wahabismen, som hämtar sin tolkning av islam från salafismen. Saudiarabien och en del andra arabländer sponsrar koranskolor, lärare och imamer som sprider läran om wahabismen. Usama bin Ladin var salafist. IS grundare Abu Musab az-Zarwawi var salafist. Nuvarande IS ledare Abo Bakr al-Baghdadi är salafist.
Europa bör öppna en dialog med tydligt språk med dessa länders ledare. En av de viktigaste åtgärderna i kampen mot terrorismen, är att kriminalisera hatpredikanter som fritt förkunnar ”takfiri-läran” år efter år. Takfiri är ett arabiskt ord för ”otrogna” – genom vilken man rättfärdigar mord på oliktänkande. Det är just denna doktrin, som har sin grund i wahabismen, som möjliggör att sådana som Salah Abdesalam, terroristerna i Bryssel, samt andra hjärntvättade unga män och kvinnor utför brutala mord mot oskyldiga.
Vi får under stilla veckan minnas offren från Brysselattacken, visa solidaritet med de anhöriga, samt be om en bättre morgondag.