Åren i riksdagen har lärt mig, att något som verkar självklart idag kan ändra nästa dag. Det senaste året har varit en resa in i det okända. Ett helt annorlunda år. Min första riksdagsperiod handlade mycket om EU:s finanskris. Spänningarna mellan de båda blocken i Katainen regeringen ledde till att Vänstern och Gröna steg av.
Det blåste också tuffa vindar under den förra regeringsperioden. Sannfinländarna sprack i två läger och social- och hälsovårdsreformen föll på målrakan. Trots att regeringen Sipilä lyckats med konststycket att svänga ekonomin i en bättre riktning, fick regeringen utstå mycket kritik.
När regeringen Rinne tillträdde trodde många, att nu svänger det till det bättre. Många vallöften hade getts som hjälpte till en valseger. Det tog inte många månader förrän Rinne tvingades avgå. Spänningen mellan Socialdemokraterna och Centern blev för stor och ledde till en förtroendekris. Efter några månader fick Marin regeringen coronakrisen i famnen. På sommaren krisade det till sig inom Centern, som snabbt bytte ut ordförande Katri Kulmuni till Annika Saarikko. I nuläget finns de största spänningarna mellan de Gröna och Centern. Att utrikesminister Haavisto sedan ställer till det för sig, genom att bryta mot förvaltningslagen i samband med al-Hol härvan, gör Centerns sits ännu svårare.
Under den gångna veckan har nästa års budget debatterats. En del av omröstningarna har redan verkställts. Helt avvikande från regeringsprogrammet och parlamentariska överenskommelser, föreslog Vänsterpartiet att stryka anslaget för de nya jaktplanen. Det var en grav avvikelse från tidigare praxis. I normala situationer skulle det betyda regeringskris.
Bortsett från den ekonomiska krisen och en del förtroendekriser, har Marins regering skött coronakrisen bra. Regeringen har diskuterat de viktigaste besluten i samråd med oppositionen. Trots att smittotalen ökat under hösten, har de hållits på en lägre nivå än i andra länder. Varför? Därför att restriktionerna tagits i bruk i ett tidigt skede. Det görs för att inte belasta sjukvården för mycket samt för att rädda liv. Det andra alternativet är katastrof. En total stängning av samhället är inte heller ett önskvärt alternativ.
I jämförelse med politiska förtroendekriser är nog coronakrisen den mest utmanande av de kriser jag upplevt i riksdagsarbetet. Samtidigt som vi måste fatta beslut som syftar till att skydda mänskoliv och hålla samhället flytande, håller det på att växa fram en motståndsrörelse mot myndighetsbeslut och rekomendationer. Konspirationsteorierna flödar på de sociala medierna. Snälla medmänskor, trots olika politiska åsikter och ideologier vill jag understryka, att politikerna i vårt land vill allas väl. Det må sedan gälla restriktioner, eller rekomendationer om vaccinering. Att göra avkall på sina egna omedelbara behov, för ett högre syfte, eller för en medmänniska, är en god uppoffring. I vinterkrigets anda – en för alla – alla för en.
Jag önskar alla läsare en Fridfull Jul och ett Gott Nytt År!