När politiker och forskare letar efter ett sätt att uppnå koldioxidneutralitet i Finland, kastas ofta blickarna på jordbrukets klimatutsläpp. Debatten har fått nyanser som ofta utpekar det inhemska jordbruket till syndabock. Jag skulle gärna höra lika bekymrade uttalanden om livsmedelsproduktionens lönsamhet. Den rådande situationen är nämligen ohållbar. Jordbrukarna är en yrkeskår som kämpar för sin överlevnad. De kan inte påföras ytterligare krav på klimatåtgärder utan rejäl kompensation. Gränsen har kommit emot.
Maten är ingen onödig lyxprodukt, utan det är en förutsättning för livet. Jordbruket kan inte ses som endast en sektor bland andra. Jordbruket ska ses som en möjliggörare för allt annat i samhället. Ett fungerande jordbruk betjänar forskningen, utbildning, konst och vetenskap, industrier, universitet. Också miljöaktivisterna Greenpeace och Elokapinagänget behöver varje dag mat. Många saker i världen kan vara och är onödiga, men varje mänska behöver mat.
Bondeyrket kan verkligen betraktas som ett yrkeskall. Ett yrke som kräver hårt arbete, men som ger dålig ekonomisk avkastning. Enligt Luke var den genomsnittliga timlönen för en jordbruksföretagare år 2019 endast 5,4 euro per utförd arbetstimme.
Var och en kan fråga sig om man med den lönenivån är beredd att investera hundratusentals euro på nya sätt att producera mat, i en osäker värld och under våra utmanande väderleksförhållanden. Jordbrukare är inte motiverade till ytterligare klimatåtgärder om det samtidigt leder till ännu sämre lönsamhet. Det är tid att slå sig ner på samma sida av bordet och lyssna på producenternas oro för hur de kan trygga sin utkomst, samtidigt som det råder osäkerhet gällande politiska lösningar med ökad byråkrati och stigande produktionskostnader.
Bönderna gör inte sitt jobb för att förstöra klimatet, utan för att ge oss alla möjligheter att överleva. Samtidigt försöker de försörja sina familjer, precis som var och en av oss.
Ett dåligt skördeår överlever man, men om det följer flera dåliga år, eller om nya skadedjur når Finland, eller om det uppstår en global politisk kris, eller om förändringar på energimarknaden inträffar – ja då kan vi istället för fint fyllda hyllor i matbutiken möta tomma hyllor. Allt kan förändras – snabbare än vi tror.
EU:s jordbrukarkår åldras. Hamstringen av skogsområden har redan börjat. Om inte finländarna odlar sina marker själva finns det andra som kan vara intresserade. Till exempel statligt ägda kinesiska investeringsbolag, amerikanska miljardärer eller australiensiska pensionsfonder.
Inför dessa utmaningar står det framtida jordbruket. Därför måste vi ta vårt ansvar och se till att jordbruket kan vara lönsamt för de finländska bönderna. Den gamla visdomen gäller – det är värt att investera i jorden, eftersom dess tillverkning har upphört. De kloka investerar i saker vars efterfrågan inte tar slut när befolkningen växer.
Peter Östman
Medlem i riksdagens jord- och skogsbruksutskott, KD