En av målsättningarna med sote- reformen är att fördela hälsovårdstjänsterna jämlikt till hela befolkningen. En bra målsättning i sig, emedan servicen nu fungerar ojämlikt, beroende på boningsort. Enligt lagförslaget ska de fem stora vårdområdena inte konkurrensutsätta produktionen av tjänsterna. I stället ges produktionsansvaret till kommuner och samkommuner, vilka i sin tur bestämmer vad man producerar själv och vad som upphandlas. Många hoppas att vi får ett system som påminner om det man har i Sverige. dvs. ett system där människorna själva kan välja vilken serviceproducent, offentlig eller privat, de går till och de offentliga medlen följer efter.
Personligen tror jag på en öppen marknad där tjänster produceras av både offentliga och privata aktörer. Den privata sektorn behövs om vi ska klara av det växande behovet inom basservicen. Detta dock under förutsättning att vi har ett regelverk som garanterar att det vid kommunal upphandling görs enligt värdiga former. Nu drabbas ofta lågavlönad personal som bl.a. städ- och kökspersonal. Det senaste exemplet är från Kronoby där mänskor, efter tiotals år i yrket, måste söka sitt jobb igen. Personalen går bl.a. miste om semesterdagar och förmåner. I värsta fall sker detta vart tredje eller vart femte år. Personalen känner sig som brickor i ett spel.
Ständigt återkommande upphandlingar betyder i praktiken att företag förmedlar arbetskraft. Den som gör det till lägsta pris tar hem anbudet. Den nuvarande lagstiftningen om offentlig upphandling innehåller juridiska luckor. Det här kan leda till att en tidigare leverantör misskrediteras i och med att leverantören fortsätter betala löner och förmåner utgående från ingångna arbetsavtal. Detta medan en ny leverantör, åtminstone juridiskt sett, kan starta från ett läge där man nyanställer, står för sämre förmåner, inför prövotider etc.
Detta är möjligt, trots att det i upphandlingslagen på flera ställen poängteras, att den upphandlande enheten skall behandla anbudssökande och anbudsgivare likvärdigt i förhandlingarna. Sett ur detta perspektiv har jag förståelse för de offentligt anställdas rädsla och vilka oegentligeheter en privatiseringsvåg kan leda till när det gäller social- och hälsovårdstjänsterna. I kombination med sote-reformen måste vi få en bättre upphandlingslag. Men också en bättre personalpolitik. En god personalpolitik består inte enbart av juridik och sund konkurrens. Värdigt bemötande av personal och god etik är minst lika viktiga element. Mänskovärdet bör väga tyngre än marknadsvärdet i personalpolitiken.