Det finländska penningsystemets historia är lika stormigt som landets och folkets historia. Finland började upplösa regleringen av räntorna år 1983. Avregleringen av penningmarknaden ledde till en snabb ökning av kreditgivningen, vilket i sin tur gynnade byggandet. Den snabba ekonomiska tillväxten berodde på snabba och värdestegringar på fastigheter och börsaktier. Den ”konstlade” tillväxten ledde i sin tur till deflation, företagskonkurser och massarbetslöshet. I oktober 1991 tvingades Finland att devalvera marken. Regeringen beslöt hösten 1992 att avstå från en fast valutakurs och när marken tilläts flyta sjönk dess värde ytterligare i förhållande till andra valutor.
Finland var bland de första länderna som anslöt sig till EMU:s penningunion 1998 och 2001 byttes marken till euro. Den finska marken som länge tjänat som penningmedel i den finländska ekonomin kom till sin vägs ände. Genom beslutet strävade man till en stabilisering av finansmarknaden. Euron och EMU gjorde ändå att Finland fick ta del av penningunionens problem, vars storlek var i en helt annan klass än de nationella problemen. Det värsta är att placerare nu slår vad om krisländernas öden med hjälp av s.k. CDS-avtal. Man kan fråga sig varför EKP köper dessa förgiftade värdepapper.
Förstår minister Katainen verkligen på vilken spelplan han spelar? Förra veckan lovade Katainen att Finland kommer att kräva motgarantier av Irland. Tror Katainen på julgubben? Det tror inte jag. Istället ifrågasätter jag visheten i att staten på 90-talet pumpade in ca 10 procent av vår BNP i bankerna för att rädda den privat banksektorn. Många EU-länder är nu inne i en finanskris trots att man förutspått att Europa skall ha den bästa konkurrenskraften bland alla ekonomier. Är det fråga om storhetsvansinne eller vad gick fel? Nu tvingas skattebetalarna betala kreditförluster till ett värde av ca 4 000 miljarder dollar. Var finns moralen?