Dags att vakna till – annars går det åt skogen

Denna vecka förde riksdagen en remissdebatt om två redogörelser från regeringen, redogörelsen om försörjningsberedskapen och klimatplanen för markanvändningssektorn. Av redogörelserna  framgår det att även i dagens värld kan bli kallt och vi kan bli hungriga. Vi måste vara beredda på helt nya och allt mer komplexa hot. Coronapandemin visade på allvarliga brister och det stod klart att våra krislager inte var tillräckliga och att alla verksamhetsmodeller inte planerats i förväg.

När vi lever i osäkra tider är det viktigt att stärka samhällets förmåga att reagera på oväntade och snabbt föränderliga situationer. Bästa sättet att klara av kriser, är att slå vakt om att ha infrastrukturen och beslutsfattandet i våra egna händer. Med facit i hand kan man konstatera att den säkerhetspolitiska bedömningen saknats när det gällt flera energiprojekt.

Tillgången på mat är en av de mest kritiska faktorerna när det gäller vår försörjningstrygghet. Jordbruket befinner sig nu i en allvarlig kris och om regeringen inte snabbt hittar åtgärder för att stödja gårdarna, så kommer stora produktionsenheter att kollapsa, vilker innebör minskad matproduktion.

I redogörelsen om försörjningsberedskapen står det att ”EU:s jordbrukspolitik gör det möjligt att bedriva jordbruk i Finlands nordliga förhållanden.” Ett bra mål i sig. Men ändå stärker inte EU:s senaste åtgärder försörjningstryggheten, utan istället försvårar det uppehållandet av beredskapen. Det är nästan omöjligt att hitta någon åtgärd, som godkänts av EU-kommissionen, och som skulle stödja jordbruket som kämpar med de ökade kostnaderna.

Ett annat ämne i remissdebatten var regeringens redogörelse för klimatplanen för markanvändningssektorn. Det finländska skogsbruket har spelat en stor roll för finländarnas välstånd. Nu förväntar sig EU att Finlands skogar ska göra vårt land klimatneutralt inom tio år, samtidigt som det bidra till att rädda Europas hotade arter. Klimatplanen definierar de åtgärder med vilka de uppsatta klimatmålen för markanvändningssektorn, det vill säga LULUCF-sektorn, kan uppnås. Jag är skeptisk till LULUCF-sektorns mål. Målen är orealistiska och behandlar Finland orättvist.

Kommissionen har uppskattat att kostnaderna för återställandeförordningen för Finland skulle uppgå till mer än 900 miljoner euro per år. Det skulle vara intressant att höra från regeringen, vad är den kombinerade effekten av restaureringsförordningen och LULUCF-förordningen och eventuella andra kommande anspråk på skogssektorn och den finska ekonomin?

Jordbruket har visserligen potential att minska utsläpp och binda kol. Men, man tycks glömma att jordbrukets huvudsakliga syfte inte är att fungera som en kolsänka, utan att producera mat åt befolkningen. 

Rysslands brutala attack mot Ukraina har visat att hoten inte har försvunnit någonstans i världen. I takt med att den globala livsmedelskrisen förvärras bör det vara högsta prioritet att hålla jordbruket vid liv. Annars får vi i framtiden nöja oss med att äta ex. brasilianskt kött, som producerats i områden där man huggit ner tidigare regnskogar.

Jordbruket är inte bara en näringsgren bland andra. Jordbruket är ett centralt verktyg när det gäller vår försörjningsberedskap. Utöver lönsamhetsaspekten måste man se till att klimatåtgärderna inte ökar den administrativa bördan på gårdarna. Dags för regeringen att vakna till. Annars går det åt skogen och vi minns den som den regering som införde restriktioner, åtgärder och förbud mot jordbruks- och skogsbruksproduktion, vilket kraftigt minskade landsbygdsnäringarnas möjligheter att verka för vår försörjningstrygghet.